Leif Furhammar

Media (2)

Svensk akademiker, författare, recensent, TV-producent och regissör. Född Leif Gunnar Furhammar i Eksjö. Död i Oscars församling, Stockholm. Professor i filmvetenskap i Stockholm 1978-1990. Belönad med Guldbagge (juryns specialbagge) 1964/65 och igen 1992.

-

Få har betytt lika mycket för svensk film och svensk akademisk filmforskning som Leif Furhammar. Han var kritiker, krönikör, filmprofessor, författare, översättare, regissör och TV-producent. Allt han gjorde ingick i en ambition att analysera och diskutera rörliga bilder i en folkbildande anda.

På 1950-talet studerade han först medicin i Uppsala, medicine kandidat 1958, samt senare filosofie licentiat 1964. Under studietiden blev han aktiv inom Uppsala Studentfilmstudio som startats av Rune Waldekranz 1936. Han träffade Ingmar Bergman och har en liten men viktig roll i dennes Ansiktet (1958). Det är Furhammars hand som dyker upp i en mardrömssekvens. I övrigt skrev han recensioner i lokala tidningar och i studentkårens tidning Ergo. Där argumenterade han bl.a. för att film måste tas på allvar som konstform och att den förtjänade att bli ett eget universitetsämne. 1963 la han fram sin doktorsavhandling, "Filmpåverkan: socialpsykologiska uppsatser", och 1964 började han recensera film i Svenska Dagbladet. Samma år gavs hans första bok om film ut, "Fem essäer om film". Hans allra första bok handlade däremot inte om film utan om Edgar Allan Poe, "Den okände Poe" (1963), där Furhammar översatt och kommenterat ett antal av Poes dikter.

Furhammars forskning handlade till stor del om filmens påverkan på samhället och han engagerades tidigt av Svenska Filminstitutets VD Harry Schein. Redan 1965 fick han sin första Guldbagge för "särskilda insatser i svensk film".

Kampen för att filmvetenskap skulle bli ett självständigt akademiskt ämne blev framgångsrik. 1969 började Stockholms Universitet undervisa i filmvetenskap och 1970 blev Rune Waldekranz den första professorn i ämnet. Efter sju år gick han i pension och efterträddes 1978 av Furhammar. Under 12 år var han professor men lusten att skriva och göra TV-produktioner blev för stor och 1990 slutade han. Därefter skrev han TV-krönikor i Dagens Nyheter samt flera böcker. 1991 kom standardverket om svensk filmhistoria, "Filmen i Sverige", som renderade honom hans andra Guldbagge. 1992 utkom "Rutmönster", om TV-mediet, dess historia, utveckling och betydelse. Andra böcker är "En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör" (1993) samt "Sex, såpor och svenska krusbär: television i konkurrens" (2006). 1996 gjorde han TV-serien En underbar uppfinning, om Sveriges filmhistoria, och året därpå en serie om svensk dokumentärfilms historia, Filmen i verkligheten. Furhammar har också gjort några välredigerade kortfilmer med scener från svensk filmhistoria, till exempel Minns ni? (1993) och, i samband med filmmediets hundraårsjubileum, Stjärnbilder (1995).

Leif Furhammar kombinerade ett passionerat filmintresse och en akademisk inriktning med en folkbildande ambition, en blandning som gjorde honom till en unik och ovärderlig kraft inom svensk film- och TV-kultur.

Fredrik Gustafsson (2015)