Olof Sandborg

Media (2)

Skådespelare (filmroller 1913-1962, scendebut 1901). Född i Domkyrkoförsamlingen, Göteborg. Död i Johannes församling, Stockholm.

Han var elev till Hjalmar Selander och gjorde 1901 sin debut på Stora Teatern i Göteborg i Cyrano de Bergerac och turnerade därefter fyra år i samme Selanders sällskap. 1905-1906 var han vid Folkteatern i Göteborg och åter 1906-1907 vid turné hos Hugo Rönnblad innan han kom till Stockholm, engagerad hos Albert Ranft 1907-1916. Han räknade här rollen som revolutionär i Hoppet (1907-08) på Östermalms-teatern som en av sina första främsta.

När Lorensbergsteatern i Göteborg startade 1916 var han med från början och blev frånsett ett mellanspel 1921-22 i Helsingborgs stadsteaters första ensemble en av teaterns ledande krafter fram till 1923 då han blev direktör för Folkteatern i Göteborg. 1931 kom han åter till Stockholm och Vasateatern som då var under Gösta Ekmans regim. 1933 kom han till Dramaten och var där till sin pensionering. 1931-1933 drev han även Skansens friluftsteater.

I eftervärldens ljus är han med sin karaktärsskapande, knarriga röst kanske mest bekant för sina karaktäristiska gammelmansroller på film som i t.ex. Eva (1948), men i unga år var han stor kvinnoidol i hemstaden Göteborg och han strävade efter att vara så mångsidig som möjligt och spelade lika gärna komedi och revy som drama. Under Göteborgstiden spelade han stora roller i ett par av Georg af Klerckers filmer, den censurförbjudna Natten till den 25:e (1917) och Förstadsprästen (1917). Hans stora paradroll var emellertid Roger Bernhusen de Sars i Hans Nåds testamente, den roll med vilken han 1931 slutgiltigt slog igenom på Vasateatern i Stockholm och som han återkom i både på film 1940 och 1948 vid Dramaten.

Sandborg kan sägas vara en framträdande representant för en mer realistisk skådespelarkonst som började bryta fram i början av det förra seklet och som var mer inriktad på psykologisk trovärdighet och ensemblespel än det traditionella stjärnskådespeleriet. Därav följer att han med sin neddämpade men psykologiskt insiktsfulla stil också blev en utmärkt filmskådespelare, ofta i roller som myndighetspersoner, adelspersoner och motsvarande. En av hans mest betydande roller här var som översten och godsägaren i Gustaf Molanders melodram En enda natt (1939), som återfinner sin oäkta son men finner att klasskillnaden skiljer dem år.

Han var Dramatenchef i Karriär (1938), Operachef i Fröken April (1958) och vidare ett par historiska personer på film som Oscar II i Mot nya tider (1939) och kardinal Richelieu i En äventyrare (1942).

Han erhöll 1962 Dramatens O'Neill-stipendium och samma år Teaterförbundets guldmedalj och var Riddare av Nordstjerne- och Vasaordnarna. Han var gift från 1928 med skådespelerskan Märta Reiners.

P O Qvist (2004)