Uno Henning

Media (4)

Svensk skådespelare (filmroller 1919-1963). Född Knut Uno Henning i Katarina församling, Stockholm. Död i Oscars församling, Stockholm. Dramatens elevskola 1915-1917. Styvfar till skådespelaren Eva Henning.

-

För teaterhabituéer torde Uno Henning – trotjänare på Dramaten med 165 roller – fortfarande vara ett namn att räkna med, men för filmvänner är han idag en bortglömd skådespelare. Så har det dock inte alltid varit. Även på film hade han sin storhetstid, slumpartat nog under det decennium när stumfilmen övergick till ljudfilm.

Men det var som teateraktör han började. Just fyllda 20 år antogs han vid Dramatens elevskola hösten 1915. Till kurskamraterna hörde Anders Henrikson och bägge kom att tillhöra Dramatens stöttepelare under 50 år. Och huvudrollerna kom snabbt för Henning. 1921 spelade han titelrollen i Strindbergs "Mäster Olof" och Diktaren i samma författares "Ett drömspel".

Sin första huvudroll på film fick han i en av Victor Sjöströms minst lyckade filmer, Det omringade huset (1922). Det var en av SF:s direktion påtvingad inspelning, byggd på en fransk pjäs som skildrade en brittisk garnisons krigföring i Afrika (!). Den gjordes i avsikt att göra mer internationellt inriktade samproduktioner. Fler filmer i denna genre skulle känneteckna det sena svenska 1920-talet.

För Uno Henning blev detta lyckosamt. Han hade redan börjat kallas för den "nye förste älskaren" och i en av de lyckade s.k. dekadensfilmerna, Olof Molanders Damen med kameliorna (1925) efter romanen "Kameliadamen", fick han axla den klassiska älskarrollen Armand. Den kom att leda till en internationell karriär under några år. Först ut var G.W. Pabst, som varit den förste att internationellt lansera Garbo i Den glädjelösa gatan (1925). Han engagerade Henning för huvudrollen i bolsjevikdramat Revolutionens vrakspillror (1927). "En temperamentsfullt intensiv tolkning" enligt Waldekranz i "Filmens historia".

Den följdes av Kurt Bernhardts Den gåtfulla kvinnan (1929) där Henning fick ett annat nytt stjärnskott som motspelerska, Marlene Dietrich, tidigare rätt okänd för publiken. Historien i sig är ett banalt triangeldrama, men den är visuellt genomtänkt och blev Dietrichs genombrott i såväl Tyskland som USA – ett par år före Blå ängeln. Enligt Steven Bachs biografi "Marlene Dietrich, Life and Legend" ansåg man där att Henning liknade Gary Cooper. Bernhardt lämnade som så många andra Tyskland och fick en fortsatt karriär i Frankrike under 1930-talet och i USA på 1940-talet, dock utan att lämna djupare spår. Idag lika bortglömd som Henning.

Hennings nästa och nog främsta internationella produktion är dock den brittisk-svenska produktionen Fången n:r 53 (1929) i regi av Anthony Asquith, inspelad som stumfilm, och som sådan premiärvisad i Sverige, men internationellt försedd med musik och eftersynkroniserad dialog. Som visuellt berättad thriller ansåg man att filmen var jämbördig med Hitchcock och i recensionerna framhöll man inte minst Hennings insats i titelrollen. 

Vid det laget hade ljudfilmens era inletts på allvar och Hennings utlandskarriär var slut, men hemma i Sverige fick han huvudrollen i den första hundraprocentiga svenska talfilmen, Edvin Adolphsons När rosorna slår ut (1930) – ironiskt nog inspelad och producerad i Frankrike, en sista eftergift åt internationaliseringsförsöket. Henning fick också huvudrollen i Gustaf Molanders En natt (1931) som genom Åke Dahlqvists expressiva och ryskinspirerade foto betraktas som en av 1930-talets märkligaste filmer. Hennings övriga 1930-talsfilmer går dock inte till filmhistorien.

Bättre var hans 1940-talsfilmer, Olof Molanders General von Döbeln (1942), där han framträdde som stram överste och Hasse Ekmans Var sin väg (1948), där han spelade en cynisk överläkare. Det blev hans sista biograffilmer men när Ingmar Bergman blev Dramatenchef och började med TV-teater så placerade han åter Henning framför kameran, i huvudrollen Herrn i televiseringen av Strindbergpjäsen "Oväder" 1960 och som officeren i Ett drömspel (1963). Cirkeln slöts.

Tilläggas kan att Henning reciterade "Nyårsklockan" på Skansen 1925 och gifte sig året därpå med norskan Ragni Waern-Frisell, som förde med sig dottern Eva i boet. Eva Henning spelade mot sin styvfar i General von Döbeln och blev filmstjärna på egna ben.

Bengt Forslund (2020)