Naima Wifstrand

Media (152)

Operettsångerska, skådespelerska (filmroller 1927-1968). Född Siri Naima Matilda Wifstrand i Stockholm.

Studerade sång i Stockholm och London. Hos Anna Lundberg 1905. Betydande operettsångerska under en följd av år, bl.a. gästspel: Oscars 1913-18, Köpenhamn, Helsingfors. Talscensdebut 1924. Flera år bosatt i London. Regissör vid Operan 1944-46. Egen elevskola från 1940. Malmö Stadsteater 1954-61, Stockholms Stadsteater 1962-63, Göteborgs Stadsteater 1964. Gift 1921-1928 med kapten Erling Nielsen. Död i Gustav Vasa församling, Stockholm.

Hon växte upp som dotter till en ensamstående mor i ett fattigt men hederligt hem. Fadern var en tidigare välbärgad affärsman, hos vilken modern varit hushållerska, men som senare gjorde konkurs. Den unga Naima blev teaterbiten redan i unga år och var, som hon själv beskrivit det, något av klassens clown i skolan, kanske delvis som en följd av sin uppväxt som s.k. oäkta barn. Hon fick trots moderns tveksamhet blott femton år gammal kontrakt med Anna Lundbergs sällskap som elev och kammarjungfru och gjorde sin debut annandagen 1905 på Upsala Teater i Värmlänningarna. Anna Lundberg ordnade så att hon fick provsjunga för August Bodén, som hade ett operettsällskap, och hon blev engagerad för detta och debuterade mer på riktigt sommaren 1906 vid Brunnsteatern i Helsingfors i Geishan. Hösten samma år fick hon vara med som korist vid Oscars-teaterns invigning med Frihetsbröderna. 1908 kom hon till Ranfts resande operettsällskap och turnerade sedan med detta under några år.

Sångerskan Mathilda Jungstedt som uppmärksammat hennes röstbegåvning ordnade så att hon både fick gratislektioner av henne och att finna en mecenat som hjälpte henne med studier i London i början av 1910-talet. Mellan 1914 och 1918 blev hon först kontrakterad för Oscars-teatern där hon slog igenom och blev teaterns stora primadonna med roller i de stora operetterna som Czardasfurstinnan (1916) m.fl. Därefter var hon mer eller mindre fast knuten till samma teater till 1924 med gästuppträdanden vid flera andra scener, bl a Stora Teatern i Göteborg. Hon började gästspela 1917 i Kristiania (nuv. Oslo) och gjorde därefter regelbundna visiter där vid Centralteatret liksom något senare vid Scalateatret i Köpenhamn. I Norge gjorde hon även sin filmdebut i kriminalfilmen Madame besøker Oslo (Eleganta svindlare, 1927) och 1931 gjorde hon en kortfilm i Danmark i en av hennes paradroller som Pierrot.

Vid mitten av 1920-talet började hon upptäcka att hon ville söka sig mot mer dramatiska roller och gjorde 1924 debut i en dramatisk pjäs vid Lorenbergsteatern i Göteborg i Bruno Francks Systrarna. Hon var också påtänkt för mer dramatiska uppgifter vid Svenska Teatern i Stockholm men då denna brann ner 1925 återvände hon för en kort tid till Oscars-teatern. En allvarlig halsåkomma 1926 var det som i praktiken satte stopp för hennes hittills lysande karriär som operettsångerska. Hon fick svårt att finna engagemang i Sverige och spelade runt på diverse scener som Vasateatern och Odéon. Hon gjorde ett misslyckat försök att etablera sig som teaterdirektör då hon 1932 övertog Nya Intiman och döpte om den till Naima Wifstrandteatern, där bl.a. en ung Sickan Carlsson gjorde scendebut i Toni i regi av Wifstrand.

Efter detta sökte hon sig i stället till England. Där uppträdde hon med bl a visaftnar, ”character songs”, och kom 1933 att  medverka i de första televisionssändningarna i bl.a. ett program med operettscener. I mitten av 30-talet deklarerade hon att hon tänkte lämna operetten för att ägna sig åt dramatisk sång. 1937 var hon med och gjorde det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs avantgardistiska sångcykel Pierrot Lunaire och följande år gjorde hon den uppmärksammade rollen som mor Peachum i Tolvskillingsoperan i Riksteaterns uppsättning. Hon blev god vän med Bertolt Brecht och kom att ordna med dennes Stockholmsvistelse vid början av kriget. Här kom hon att inspirera honom till att skriva pjäsen Mutter Courage.

Under det följande 1940-talet kom hon att verka vid bl a Riksteatern som turnéledare och regissör och 1948-50 var hon vid Södra Teatern i Stockholm där hon medverkade i Poppes uppsättning av Lorden från Gränden och senare i Kar de Mummas revy Farväl till 40-talet, som senare avfilmades som Södrans revy (1950). 1955-1962 var hon vid Malmö Stadsteater och genom detta kom hon att göra några uppmärksammade roller i ett par Bergmanfilmer på 1950-talet, Kvinnodröm (1955) och Sommarnattens leende (1955) samt även som en av tanterna i hans tv-uppsättning av Herr Sleeman kommer (1957). Hon fungerade även som lärare vid stadsteaterns elevskola. Från 1962 var hon vid Stockholms stadsteater. Samma år gav hon ut sina memoarer Med och utan paljetter.

Hennes filmkarriär kom ganska sent men blev i gengäld mycket produktiv under de år hon var verksam. Det blev ofta pregnanta, små och lysande karaktärsstudier av ofta gamla kvinnor som t.ex. tattarkvinna i Folket i Simlångsdalen (1947), som statarhustru i socialdemokraternas valfilm De kämpade sig till frihet (1948) eller som ”vattenhuvudets” mor i Vägen till Klockrike (1953). Bl.a. ansåg hon själv att hennes roll som åldring i kortfilmen Malin går hem (1953) var av det mer extraordinära slaget.

1951 erhöll hon Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium och 1960 dess guldmedalj.

P O Qvist (2004)