Kenne Fant

-
Facebook Twitter Tumblr Pinterest Email

Table of contents

Basic facts

Media (173)

Alternative names
  • Carl-Henrik Fant
Cast
Director
Show all films

Biography

Svensk direktör, skådespelare, regissör och författare. Född Carl-Henrik Fant i Strängnäs, Södermanlands län. Studier vid Dramatens elevskola 1945-1949. Engagemang på Dramaten 1949-1950. Intiman 1951, Nya Teatern 1952. Regissör vid Nordisk Tonefilm 1952-1962. Produktionschef på Svensk Filmindustri 1962 och VD 1963-1980. Bror till skådespelaren George Fant.-Efter studentexamen från Kungsholms Läroverk i Stockholm, 1942, började Kenne Fant studera juridik vid Stockholms Högskola. Inspirerad av sin äldre bror Georges framgångar...

Show full biography

Biography

Svensk direktör, skådespelare, regissör och författare. Född Carl-Henrik Fant i Strängnäs, Södermanlands län. Studier vid Dramatens elevskola 1945-1949. Engagemang på Dramaten 1949-1950. Intiman 1951, Nya Teatern 1952. Regissör vid Nordisk Tonefilm 1952-1962. Produktionschef på Svensk Filmindustri 1962 och VD 1963-1980. Bror till skådespelaren George Fant.

-

Efter studentexamen från Kungsholms Läroverk i Stockholm, 1942, började Kenne Fant studera juridik vid Stockholms Högskola. Inspirerad av sin äldre bror Georges framgångar som skådepelare sökte han sig till Koblancks teaterskola 1944 och året därpå blev han antagen vid Dramatens elevskola. Parallellt fick han ett elevkontrakt på Sandrews.

Åren 1946-1953 spelade han såväl teater som film, men det var i broderns efterföljd han gjorde karriär som förste älskare i den tidens populära bygdefilmer och han hade huvudrollen i bl.a. Livet i Finnskogarna (Ivar Johansson, 1947), Ådalens poesi (Ivar Johansson, 1947) och Kalle Karlsson från Jularbo (Ivar Johansson, 1952). Sin sista roll gjorde han i Rolf Husbergs All jordens fröjd (1953). Fant trivdes dock inte med den typen av roller och samma år hade han debuterat som regissör med ett egenhändigt skrivet drama, Skuggan. Kritiken var välvillig, det gav blodad tand.

Med Nordisk Tonefilm som producent skulle det bli ytterligare tio filmer som regissör de följande åren. Filmatiseringarna av Saljes bonderomaner Vingslag i natten (1953) och Tarps Elin (1956) var mer nutidsrelaterade än de bygdefilmer han spelat i. Prästen i Uddarbo (1957) med Max von Sydow i titelrollen och Ingmar Bergman som konstnärlig rådgivare blev en framgång hos både kritik och publik och relationskomedierna Den kära leken (1959) och Bröllopsdagen (1960), med Bergman som fortsatt mentor, fick också ett gott mottagande. Inspirerad av Albert Lamorisse' film Den röda ballongen och dess speciella teknik för flygbilder filmatiserade han 1962 Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa", som han även producerade. Resultatet blev hedervärt och naturbilderna prisades men Fant kände samtidigt att inte heller regiarbetet var hans gebit.

Parallellt med regiuppgifterna hade han köpt tre kvartersbiografer: Atena, Dixi och Strix, startat ett importföretag för kvalitetsfilm: Stjärnfilm, samt med ett gäng likasinnade skådespelare och kritiker grundat Filmfalangen, ett samtalsforum för filmentusiaster. Till de filmer som Fant köpte in till sina biografer hörde bl.a. Claude Chabrols första filmer, Charles Laughtons Trasdockan (1955) och Brighton Rock (John Boulting, 1947) efter Graham Greenes roman. Mångsidigheten imponerade och med Ingmar Bergmans vänskap i ryggen erbjöds Fant att bli produktionschef på Svensk Filmindustri 1961, vilket ledde till VD-posten 1963.

Fant blev kvar där till 1980, för SF 17 konstnärligt lyckosamma år genom Bergmans filmer, satsningen på nya producenter och regissörer – Vilgot Sjöman, Jan Troell, Jan Halldoff m.fl. samt med Olle Hellboms Astrid Lindgren-filmer, HasseåTages komedier och Troells Vilhelm Moberg-filmatiseringar som ekonomiska trumfkort.

Efter en mardröm, i vilken Fant sitter och arbetar vid sitt skrivbord på SF när två män i trenchcoat kommer och hämtar honom till ett förhör, skrev han den dystopiska pjäsen Monismanien 1995, som han fick TV2 att satsa pengar i en filmatisering av, sedan han fått nej av Filminstitutets produktionsfonder. Under en semestermånad spelades filmen in med Fant som regissör och fick premiär 1975. Kritiken var negativ, men filmen väckte politisk debatt. Sedan Fant fått ett kvalitetspremium av Filminstitutet och satsat pengarna i en stiftelse för det fria ordet fick filmen sin revansch. Monismanien-priset är idag ett begrepp och har tilldelats frihetskämpar i hela världen, exempelvis Günter Wallraff, Lech Walesa, Simone Veil och André Brink.

Fant började fundera på att lämna SF och börja skriva på heltid. 1977 kom hans första dokumentärroman, "Torkpojken" om Ivar Kreuger, följd av en rad böcker om bl.a. Raoul Wallenberg, Alfred Nobel och Torgny Segerstedt, vilka samtliga inspirerat eller var underlag till filmatiseringar, Kjell Gredes God afton, herr Wallenberg (1990), Sjömans Alfred (1995) och Troells Dom över död man (2012).

Memoarboken "Nära bilder" (1997) ger en intressant och sällsynt inblick i hur en VD i ett privat företag som SF får kämpa med sin styrelse när det gäller kontroversiella eller kostsamma projekt som exempelvis Tystnaden (Ingmar Bergman, 1963), 491 (Vilgot Sjöman, 1964) och Utvandrarna (Jan Troell, 1971).

Bengt Forslund (2012)

Films

Director
Screenplay
Story
Producer
Production Manager
Cast
Executive Producer
Other Crew

Original work

Author

Soundtrack listing

Singer
Instrumentalist
Performed by

Related

    Contact the editors

    Are you missing some information about the movie or is something on this page incorrect? If so, we would really like to know about it. Write a few lines to us editors and we'll take a look at it.

    What is it about?