Håkan Alexandersson

Media (1)

Svensk regissör. Född i Mariestad. Studier vid Konstfack.

-

Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer gick tillsammans på Konstfack i slutet av 50-talet och gjorde redan då två kortfilmer tillsammans, av vilka den andra, Tills elden släcks (1960) är en satir om broschyren "Om kriget kommer", med dess skrattretande tips hur man skyddar sig vid kärnvapenanfall. Under tidigt 1970-tal gjorde de, med De Geer som scenograf, de numera kultförklarade serierna för SVT:s barnredaktion Tårtan (1973), Doktor Krall (1974) och under 1980-talet Privatdetektiven Kant (1984), serier som med sin absurda humor delade TV-publiken i två läger.

Samma tonläge fanns med i Alexanderssons första långfilm Tvätten (1985), ett anarkistiskt uppror både mot vedertaget filmspråk och ett samhälle där social position räknas för mer än mänsklig värme. Till de komiska höjdpunkten hör slutsekvensen, när hela tvätteriet fylls med lödder. I nästa film Spårvagn till havet (1987) mörknar bilden. Filmaren Manfred tappade en gång ut sin fars aska på spårvagnsgolvet när den skulle spridas över havet, nu vill han som en hommage till fadern göra en animerad kortfilm om en spårvagnsresa. Han lever i ett konfliktfyllt äktenskap med poeten Herta, och filmen blir aldrig klar. När hustrun flyttat och han lyckas komponera musik till en dikt av henne kommer hon tillbaka och han kan dö i frid, varpå hans aska sprids över havet.

Spårvagn till havet är mer ångestladdad än humoristisk, även om sådana partier finns. Här introduceras teman som fortsättningsvis ska finnas i det mesta Alexandersson gör: dödsskräcken och framtidspessimismen. Den senare får sitt mest eklatanta uttryck i Res aldrig på enkel biljett (1987), en veritabel helvetesskildring som till största delen utspelar sig i någon sorts underjordisk slum, och där i en scen en mängd nakna, blodiga människor mals sönder i en köttkvarn. Slutscenen känns både följdriktig och sublim: huvudpersonen Investigatorn lägger sig i en likkista som börjar brinna. Filmen bygger på De Geers roman "Kyss mig dödligt".

Rent konkret blir också döden i Werther (1990). Regissören Max arbetar med att filma Goethes roman "Den unge Werthers lidande", förälskar sig i den kvinnliga huvudrollen men hon sviker honom och romanens slut transformeras till nuet: Max skjuter sig. Det var den av Alexanderssons filmer som fick bäst kritik.

I Hammar (1992), Alexanderssons sista långfilm, får självaste Mickey Spillane inleda och avsluta filmen, ett snilledrag i en film om en man som är kioskdeckarmissbrukare och blandar ihop verklighet och dikt. Även här dör huvudpersonen, denna gång av blyförgiftning.

Utöver långfilmerna gjorde Alexandersson mängder av kortfilmer, ofta med dystopisk tendens. Självmordstemat går igen i SekelslutInteriör (1997) och Hilding (en coda) (2001), och i Råttresan (1987) har hela mänskligheten dött utom en man och råttorna tagit över. En överraskande Alexandersson-film är komedin Evert (2001), om hur en smart gosse med hjälp av sin mor, som jobbar på Tipstjänst, snor företaget på pengar. Håkan Alexandersson var en av de märkligare, mest egensinniga visionärerna i svensk film.

Gunder Andersson (2011)