Henric Holmberg

Skådespelare (film- och tv-roller från 1975), manusförfattare. Född Sven Martin Henrik Holmberg i Växjö, Småland.

Han växte upp i en lärarfamilj i Mistelås i södra Småland och fick sina första teaterupplevelser via Riksteaterns föreställningar i Växjö. Vid gymnasiet kom han att spela amatörteater i gymnasieföreningen Heimdall. Universitetsstudierna i Lund ledde fram till en tjänst som amanuens vid den då färska avdelningen Drama-Teater-Film vid Litteraturhistoriska institutionen. Samtidigt med studierna började han spela studentteater. Som han själv beskrivit det i sin bok En sorts skådespelare (2000) var han första gången för blyg för att ta steget men 1967 tog han mod till sig och började i Lunds Studentteaters verksamhet. Samma år tänkte han söka till Scenskolan men fullföljde aldrig planerna. Som han framhåller i sin bok blev en föreställning 1968 med Teater Narren och upplevelsen av Fickteaterns direkta publiktilltal av avgörande betydelse.

Så småningom avsöndrade sig olika grupper ur studentteaterns verksamhet varav en blev Musikteatern Oktober som formerades 1972 kring Holmberg, Eva Remaeus, Anders Granström, Jan Lindell och Ninne Olsson. Vintern 1973 började man turnera med föreställningen Det finns en aldrig avslutad sång och spelade sin föreställning med minimala dekorationer på bl.a. fritidsgårdar. Följande år 1974 fick man sitt stora genombrott med Sven Klangs kvintett och verksamheten blev nu mer professionell. Scenföreställningen blev film 1976 och 1978 flyttade gruppen till Södertälje där man stått för en rad uppmärksammade föreställningar. 1984 lämnade han gruppen och började i stället vid Unga Klara i Stockholm och från 1992 vid Backa teater i Göteborg, där ett par uppsättningar även gjorts som tv-versioner: Gisslan (1996) och Romeo & Julia (1996).

Holmberg är en helt och hållet självlärd skådespelare som i mycket illustrerar vissa tendenser som växte fram ur 1960-talets radikala rörelse där det individuella konstnärskapet förutsattes underordnas kollektivet., "saken" eller vad det kunde kallas. Något av detta ligger kanske bakom den spelstil han själv utvecklat. Det har blivit en form av "antiskådespeleri" som är nästan gestlös och knapp men också effektiv. Detta har följt med genom åren och har varit en tillgång när han gestaltat antingen omänskliga byråkrattyper som i filmen Bulan (1990) och tv-serien När karusellerna sover (1998), den inbilske och chauvinistiske "generalen" i Gisslan, den rigide fackrepresentanten i Bröderna Mozart (1986), försagda unga män som i genombrottet Sven Klangs kvintett eller den stora rollen som den missförstådde jordbruksreformatorn Rutger Macklean i Macklean (1993).

1994 erhöll han det av Svenska Akademien utdelade Carl Åkermarks stipendium och 2004 vann han Prix Italia för sitt radioprogram Dom spelar fel.

P O Qvist (2004), redigerad 2013-11-14