Thor Modéen

Media (45)

Skådespelare (filmroller 1923-1950), regissör (filmer 1933 och 1944), manusförfattare (filmer 1933, 1944 och 1950). Född Thor Odert Folke Modéen i Kungsör, Västmanlands län, död i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.

Efter skolan kom han till svenska konsulatet i Stettin men blev ej långvarig där utan återvände till Stockholm där han fick anställning vid en speditionsfirma. Han lär samtidigt ha tagit teaterlektioner för A. Blom vid Södra Teatern. Han hade uppenbart inte någon särskild fallenhet för merkantilt arbete och en senare anställning på en bank i Göteborg utföll lika illa. I stället kom hans väg att leda till teatern och 1916 debuterade han som dansör vid Uttermans kabaret Vildkatten i Arkaden. Två år senare antogs han som elev vid Lorensbergsteatern under regissör ”Muck” Linden, där han fick några småroller. Samma år återvände han till Stockholm och gjorde sin debut där vid Röda Lyktan i Sundbyberg. 1922 kom han till Folkets Husteatern och därefter spelade han vid en rad andra revyscener, framför allt vid Södra Teatern där han hade sina främsta scentriumfer.

Under 1930- och 40-talen blev han även en flitig filmaktör och regisserade även en film själv, Augustas lilla felsteg (1933) med sig själv i huvudrollen. Förutom film och revy gjorde en stor mängd grammofoninspelningar med sketcher och monologer, där han kunde förläna även de mest platta vitsar storartat komiska dimensioner. Det slitsamma artistlivet i förening med ett tilltagande alkoholmissbruk blev i längden förödande och vid slutet av 1940-talet försvann han från scenen. Att inte längre få spela vid Södran blev ett hårt slag för honom. Thor Modéen hör till en typ av artister som kommit att återupptäckas och omvärderas efter att länge ha varit relativt bortglömd. Han var förvisso mycket uppskattad medan han ännu verkade. Många har vittnat om den stora dragningskraft han hade på publiken men sedan han försvann från rampljuset bleknade minnet mer och mer. Han kunde förvisso omnämnas som i den i mitten av 1950-talet utgivna Filmboken men det var med reservationer. Man ansåg där att hans gestalter stod på gränsen till det vulgära men att hans frodiga gemyt i regel hjälpte upp intrycket och gav dem en försonande, grotesk prägel.

Det var först i slutet av 1960-talet som han åter kom att uppmärksammas igen av en yngre generation som saknade direkta erfarenheter av 1940-talets nöjesliv. Man upptäckte en, som man upplevde det, helt förbisedd och bortglömd komiker och hans filmer började åter visas med stor regelbundenhet i tv, som haft sin betydelse för att hålla minnet av den äldre och mer populära svenska filmen levande. Dock har hans insatser i framför allt 1930-talets svenska film i hög grad kommit att missuppfattas. Även om han själv kom att regissera och även uppträda i en av decenniets mest typiska s. k.  ”pilsnerfilmer”,  Augustas lilla felsteg kom tyngdpunkten att ligga i en annan livskraftig genre, filmfarsen, med sina huvudsakliga rötter i tyska och anglosaxiska scenförlagor. Här hörde Modéen till dem som bäst kunde ingjuta liv i dessa annars osvenska skapelser. Bäst lyckades han i de som regisserades av Anders Henrikson med titlar som Annonsera! (1936), 65, 66 och jag (1936) och O, en så´n natt (1937), som förstod att hålla ett högt tempo för att dölja det relativt viktlösa innehållet. Rollen i den mest famösa av alla svenska 30-talsfarser, Pensionat Paradiset (1937) innehöll också mycket av ironisk spegling i Modéens rollframställning.

Mycket av Thor Modéens speciella komik låg just i detta ”osvenska”, att vända upp en narrspegel mot traditionella svenska dygder som måttfullhet och känslokontroll. Stig Järrel talar i sina memoarer om Modéens intuition för att kunna porträttera mänsklig svaghet och en fritt flödande fantasi som kunde ge detta våldsamt komiska dimensioner. Framfusigheten i agerandet och det bullrande skrattet bidrog till att vända upp och ner på dessa svenska myter och bidrog säkert till vissa av de negativa kritikerreaktioner som kom fram, t.ex. om den amerikanskinspirerade farsen Pensionat Paradiset, där man hade och fortfarande har svårt att genomskåda det även parodiska drag som vidlät den och många andra negativt behandlade filmer från denna epok.

Sedermera har han fått ett eget museum i födelsestaden Kungsör och 2003 fick han även trappa på Stockholms Söder uppkallad efter sig.

P O Qvist (2004)