Yngve Gamlin

Media (2)

Svensk regissör (filmer 1954-1982), scenograf (filmer ca 1954-1975), skådespelare (filmroller 1953-1980) m.m. Född Yngve Daniel Petrus Jönsson i Strömsund, Jämtland, död i Kungsholms församling, Stockholm.

-

Att Yngve Gamlins far var begravningsentreprenören Petrus Jönsson i jämtska Strömsund skulle kunna vara ett påhitt av denne flugighetshumorns frustande entusiast, men det är alldeles sant. Vid sidan av sin karriär som konstnär, scenograf, regissör, skådespelare, författare, designer, komiker, TV-profil och allmän upptågsmakare återvände Gamlin ständigt till hembygden; bl.a. för att inredningsdesigna restaurang Hörnet, smycka moderns gamla missionshus med ett glaskors och för att göra sin gravplats till ett turistmål med en sten han själv utformade på humoristiskt vis.

Närmast självklart utsåg han sig till Republiken Jemtlands förste president då han 1963 startade Storsjöyran. I en omskriven "kupp" bjöd han sig 1967 till Harpsund för att tillsammans med andra statsöverhuvud ro omkring i den berömda ekan med Tage Erlander. Han avlöstes 1983 på presidentposten av Moltas Erikson.

Nitton år gammal kom han till Konstfack i Stockholm, bytte efternamn och gjorde sig bemärkt för dekorerna till Studentteatern. Povel Ramel fick ögonen på honom, och snart blev han en hörnsten i Knäppupp-revyerna och filmerna under 1950-talet. Vid sidan av scenografin skrev Gamlin manus och gags tillsammans med Ramel, och snart stod han dessutom både på scen och framför kameran.

I regidebuten I rök och dans (Yngve Gamlin och Bengt Blomgren, 1954) spelar han Gusten II, tronföljare till Ramels Gusten I, och som förfilmer gjorde han både fejktrailrar och en fejkdokumentär - långt före det blev en postmodern trend. En paradroll blev hans vilda ryska dirigent Olja Schlaskokowitsch i Ratataa eller The Staffan Stolle Story (Hasse Ekman, 1956) som spillde över på porträttet av koreografen Djagilev i Picassos äventyr (Tage Danielsson, 1978).

Gamlin fick snart stora scenografiuppdrag - cirka 150 totalt - för operascener och teatrar såväl i Sverige som i grannländerna. Han åstadkom ofta underverk med små medel. Men det är kanske mest för sina TV-upptåg i "Hylands Hörna", där han också satt i redaktionen, och som ett av de utskällda, rapande och rundaordssmidande "Skäggen" som han blivit känd. Däremellan målade han, gärna i konsthappenings, och gjorde kortfilmer.

En film med regionalpolitisk udd var Kan bussen komma? (1972), medan Hjolbänningar (1961) var ännu en komisk fejkdokumentär - nu om ett okänt folkslag i mörkaste Jämtland. I sina tre helt egna långfilmer varvade han allvar och humor med kärv, realistisk berättarstil: Är du inte riktigt klok (1964), Jakten (1965, efter Per Olof Sundmans novell och manus) och Badarna (1968, efter Lars Ardelius roman "Rök").

Som scenograf och krumelurskådespelare var han hyllad. En konstnärlig triumf ansågs hans dekorer till baletten "Eldfågeln" 1966 på Operan i Stockholm vara. Men som filmregissör bemöttes han med blandade känslor, och publiken uteblev. Hans sista regiarbete var TV-serien Om kärlek är… (1982).

Michael Tapper (2011)