Jurgen Schildt

Media (1)



Svensk filmkritiker och författare. Född i Helsingfors. Död i Stockholm. Gift med skådespelaren Annalisa Ericson.

-

Jurgen Schildt var en av den svenska filmkritikens mest tongivande röster. Hans penna vässades på publikationerna Morgon-Tidningen, Perspektiv och Vecko-Journalen och när han därefter kom till Sveriges Radio nådde hans filmkritik ut på bred front. Till Aftonbladet kom han som kulturkritiker 1960 och han verkade där som filmkritiker karriären ut. Vid sidan av detta skrev han även böcker och bidrog med artiklar till filmtidskriften Chaplin.

"Recensionsverksamheten riskerar att bli en skrift i vatten", skriver Schildt i sitt förord till boken "Intryck & uttryck" där ett ett axplock av recensioner skrivna 1960-1982 samlats. Med en förståelse för diskrepansen mellan dåtida och nutida åsikter, skriver han - till lika delar ursäktande och insiktsfullt - att dagskritiken "är skriven med klockan snarare än evigheten för ögonen".

Texterna från tidigt 1960-tal är tydligt präglade av sin tid. Skrivna i efterdyningarna av den franska nya vågens genombrott, med François Truffaut och Jean-Luc Godard som främsta affischpojkar, märks auteurbegreppets influens, med fokus på en films regissör som dess författare.

När Schildt recenserar Hiroshima - min älskade (1959) beskriver han en "erotisk psykologi", sprungen ur Alain Resnais sinne för "bildernas rytmiska samband" och "distans till elden". Orfeus testamente (1959) betraktas som ett "symboliskt lappverk" vars svagheter spåras till en "han" - det vill säga regissören Jean Cocteau. I en hyllning av Ingmar Bergmans Såsom i en spegel (1961) nämns Bergman inte färre än 19 gånger, om man räknar bort variationer som "bergmansk" och "Bergmanfilm".

Regissörerna närvarar även i senare texter, men i mer kondenserad, humoristisk och slagkraftig form som märks tydligast i kortare texter. Som när han avslutar sin recension av Death Wish 2 (Michael Winner, 1981): "De s.k. filmiska kvaliteterna kan i likhet med Bronsons stenansikte lämnas därhän. Det är nämligen ingen film. Det är en slaktbänk."

Om dagskritiken är en "skrift i vatten" tar Schildt ett större grepp i "Det pensionerade paradiset", vars titel refererar till Pensionat Paradiset (Weyler Hildebrand, 1937) där han tar ett stort kulturkritiskt grepp om den utskällda svenska 1930-talsfilmen. Med en närgången blick på centrala gestalter, utredningar av tendenser och stereotyper, utnyttjar Schildt tidens gång för att ge förnyande perspektiv.

Efter Schildts död instiftades Jurgen Schildt-priset av hans änka Annalisa Ericson-Schildt, med syfte att "genom stipendiet inspirera filmforskare och filmpublicister". Det delades ut årligen 1992-2003 följt av en paus till 2010, då det för sista gången delades ut till fem stipendiater.

Jurgen Schildt kunde belysa filmhistoriska skamvrår med samma behärskning, stringens och nyfikenhet som när han avverkade biorepertoaren. Att tidsandan så tydligt avspeglas i texterna bidrar bara till deras enorma spänning och livskraft.

Sebastian Lindvall (2017)