Anders Henrikson

Media (141)

Svensk regissör, skådespelare (filmroller 1913-1965). Född Anders Henrik Henrikson i Stockholm. Gift med Märta Hultgren 1927-1940, med Aino Taube 1940-1965. Död i Bromma, Stockholm. Far till skådespelarna Mathias Henrikson Ella Henrikson

-

Efter att ha känt sig orättvist behandlad av den auktoritäre Dramatenchefen Olof Molander lämnade Anders Henrikson fadershuset hösten 1935 för att under sju år nästan helt ägna sig åt film - och då inte minst filmregi. Sjutton filmer hann han med under denna tid och vad som förvånar är att han så lätt och framgångsrikt iklädde sig regissörens roll.

Det började med en rad tidstypiska farser och komedier, som regel baserade på teaterframgångar, varav Annonsera! (1936) med Thor Modéen, Åke Söderblom och regissören själv hör till det mest lyckade. Men så kom kriget och Henrikson var då en av de första att våga sig på mer seriösa ämnen. Filmatiseringen av Sigfrid Siwertz drama om de Sydowska morden, Ett brott (1940), som Henrikson medverkat i på Dramaten, ses idag som en vattendelare, en början till förnyelse av berättarkonsten i svensk film. Alle man på post från samma år var samtidigt den första seriösa beredskapsfilmen och Ungdom i bojor (1942) den första svenska film som tog upp problemen med ungdomsgäng och brottslighet. Noteras kan att han i dessa filmer samarbetade med den kände filmkritikern och filmhistorikern Bengt Idestam-Almquist på manussidan.

Framgångarna gjorde att Henrikson av producenter och vänner också drogs in i en rad mindre lyckade projekt som han inte kunde tacka nej till, bl.a. ett par filmer med författaren Bertil Malmberg (som senare själv tagit avstånd från sina filmarbeten). Av det tiotal filmer han signerade under fortsättningen av 1940-talet, sedan han återvänt till Dramaten hösten 1942, finns dock tre titlar som skrivit in sig i filmhistorien, Tåg 56 (1944), Blod och eld (1945) och Åsa-Hanna (1946) efter Elin Wägners roman med Aino Taube i en hyllad titelroll. Bäst står sig Tåg 56 eftersom den genom sin vardags- och miljöskildring är mer filmatisk och dramatiskt tacksam, men även Blod och eld som pendlar mellan Frälsningsarméns värld och de prostituerades och handlar om svåra frågor som tro och tvivel, gott och ont, tål att ses än idag. Bertil Malmberg har här ingen anledning att skämmas för sin insats.

Den hårda kritiken mot några andra filmer skavde dock och 1948 beslöt sig Henrikson för att sluta regissera. Endast en gång lyckades man att locka honom tillbaka och då för ett typiskt prestigeprojekt. Europa Film fyllde 25 år och det ville man fira genom att göra en kostym- och episodfilm byggd på ett par av Strindbergs noveller ur samlingen "Giftas". Författaren på modet, Tage Aurell, ombads skriva manus. Dessvärre blev detta för långt och man beslöt då att istället göra två filmer på vardera 75 minuter, Giftas (1955) och Ett dockhem (1956). Kritiken var inte oväntat mer högaktningsfull än positiv. Gediget arbete utan originalitet och personlig touch. Publikt inga framgångar.

Bengt Forslund (2011)

-

Han hoppade av läroverket innan studentexamen då han var fast besluten att bli skådespelare. Han tog först lektioner för Elin Svensson och Konstantin Axelsson samt studerade även ett år 1914-15 vid Musikaliska akademin och kom så småningom in vid Dramatens elevskola 1915, men förblev där bara i ett år till 1916. I stället blev han samma år engagerad vid Lorensbergsteatern i Göteborg samt senare 1918 och spelade vid turné med Ivan Hedqvist 1918. Därefter var han under ett par år 1919-1921 vid Svenska Teatern i Helsingfors. Därefter var han verksam vid Dramaten under stort sett resten av sin karriär och arbetade som lärare i scenframställning vid elevskolan 1950-1952 och 1961-1962. Han regisserade en del uppmärksammade filmer under 1930-, 40- och 50-talen.

Anders Henrikson var karaktärsskådespelare i ordets egentliga betydelse. Det var ofta nobla och smått tragiska karaktärer som han fick gestalta, något som underströks av den melankoli han kunde utstråla både genom sitt sorgsna ansikte och sin eftertänksamma röst. Typiska filmexempel är hans roll i En kvinnas ansikte (1938) som den läkare som restaurerar Ingrid Bergmans ansikte och sedan ger upp hela sin tillvaro för att arbeta i Kina. En annan är som officeren i den av honom själv regisserade Alle man på post (1940) som avslöjar sin bror som spion och väljer att ta livet av denne liksom sig själv i en bilkrasch. Melankolin genomstrålade även sådana stora filmroller som frälsningssoldat i den av honom själv regisserade Blod och eld (1945), den sinnesjuke matematikläraren i Ingmar Bergmans Fängelse (1949) eller godsägaren i Sucksdorffs Pojken i trädet (1961). Han kunde dock emellanåt spela kvicka och komiska roller som var fallet med en del filmer han själv regisserade som t.ex. farsen Annonsera! (1936), där han spelade en trögtänkt överklassyngling.

Han var ordförande i Teaterförbundet 1945-1949. 1949 erhöll han Teaterförbundets guldmedalj och 1958 den kungliga medaljen Litteris et artibus. 1958 tilldelades han Dramatens O'Neill-stipendium och var även Riddare av Nordstjerneorden och Vasaorden.

P O Qvist (2004)