Olof Molander

Media (1)

Svensk regissör (filmer 1925-1946), manusförfattare (filmer 1925-1953), skådespelare (filmroller 1922-1945). Född Olof Johan Harald Molander i Helsingfors, Finland, död i Oscars församling, Stockholm. Dramatens elevskola 1912-1914. Chef för Dramaten 1934-1938. Bror till regissören Gustaf Molander.

-

I släkten Molander är Gustaf den mest namnkunniga i filmkretsar. Men han var inte den enda i familjen som gjorde film, hans yngre bror Olof regisserade nio långfilmer. De tre första filmerna gjorde han på 1920-talet men de resterande sex kom under den svenska filmens 1940-talsrenässans. Molanders filmer utgör en brokig skara och ingen av dem hör egentligen till svensk films större klassiker, men de har mycket att erbjuda.

Molander var framförallt en teaterman och var, främst som regissör, ansvarig för 165 olika scenuppsättningar varav 123 på Dramaten. Han var också chef för Dramaten under några år. Molander hade ett hett temperament och ett arrogant drag, och svensk teaterhistoria innehåller många anekdoter om hans utfall och anfall. Men han var samtidigt en av Sveriges viktigaste och mest inflytelserika teaterregissörer, inte minst för Ingmar Bergman.

Inom filmen började han som regiassistent åt sin äldre bror 1920 och regisserade sedan själv en elegant version av Damen med kameliorna (1925). För att särskilja sig från brodern kallade han sig Olof Morel, men från och med nästa film, Giftas (1926), använde han sitt eget namn. Trots att Molander var en teaterman så är hans filmer anmärkningsvärt visuella. Eller kanske är det så att han kände ett slags frihet att utnyttja filmmediets uttrycksformer utan begränsningar när han till vardags arbetade med den mer statiska teaterscenen. Han arbetade mycket med avancerade ljussättningar, oväntade vinklar och en expressionistisk stilisering. Det var förvisso också populärt på scenen, men de ger filmerna en dynamik som är välkommen. Därtill experimenterade Molander också vid redigeringsbordet. En fri, associativ klippning som hoppar fram och tillbaka i tid och rum, som ibland för den ouppmärksamme kan göra det svårt att veta var i handlingen man befinner sig. Filmerna är dessutom fulla med återblickar och parallellhandlingar. I Kvinnor i fångenskap (1944) sammanfattar en rollfigur handlingen med orden "Åh herre gud vad det här är trassligt!" och det är frestande att tolka det som en självironisk blinkning från Molanders sida. Även en banal komedi som Oss tjuvar emellan eller En burk ananas (1945) blir i Molanders händer ett visuellt och berättartekniskt experiment.

Det som är Molanders svaghet är att handlaget med skådespelare och budskap är betydligt mer tungrott. Hans förmodligen mest kända film Appassionata (1944) känns ibland som om den handlar om folk som går i sömnen. Det hade varit skönt om Molanders inställning till innehållet hade varit lika lekfull som hans inställning till formen.

Om man ska jämföra Molander med en annan svensk filmskapare faller det sig naturligt att välja Per Lindberg. Vad de två har gemensamt är att de båda primärt var teatermänniskor som gjorde en serie infallsrika och experimentella filmer. Filmer som idag kanske är mer intressanta än bra.

Fredrik Gustafsson (2011)