Sickan Carlsson

Media (328)

Svensk skådespelare (filmroller 1932-1982). Född Sickan Anna-Greta Carlsson i Stockholm. Död i Stockholm. Äktenskap med Gösta Reuter 1939-1945, Åke Rapp 1945-47, Sölve Adamsson 1958-1987.

-                                                         

Sickan Carlsson växte bl.a. upp på Östermalm i Stockholm där hon var barndomskamrat med Birgit Tengroth. Tillsammans uppträdde de vid tio års ålder hos Sven Jerring i "Barnens brevlåda" vilket ledde till några mindre uppdrag att göra ljudeffekter i radion. Senare kom hon att uppträda i typograffackets amatörrevy 1930 vilket föranledde Södra Teaterns chef Björn Hodell att erbjuda engagemang. Då hon fortfarande gick i skolan fick det hela bero tills vidare. Efter den andra typografrevyn fick hon erbjudande att provfilma i Råsunda vilket ledde till en biroll i En stulen vals (Lorens Marmstedt, 1932).

Våren 1932 gjorde hon sin scendebut på Naima Wifstrand-teatern som ung backfisch i "Toni", en roll som fick Filmjournalens teaterrecensent Arthur Johnson hävda att om detta var de första stapplande stegen på tiljan så gratulerade han henne till framgång. När hon slutade skolan kunde hon acceptera Hodells tidigare erbjudande. Hon fick vid samma tid även elevkontrakt hos SF och därefter följde både film- och revyskådespelande, bl.a. hos Karl Gerhard. Denna period betraktar hon som sin egentliga skådespelarskola. Med åren blev hon en av våra mest folkkära skådespelare med rader av filmkomedier.

I 1930-talets filmer framträdde hon företrädesvis som mer oskuldsfulla ingenyer som t.ex. balettdansös i Sången till henne (Ivar Johansson, 1934), överklassflicka i Smålänningar (Gösta Rodin, 1935) eller verkstadsägardotter i Åh, en så´n grabb (Ivar Johansson, 1939). I de två sistnämnda filmerna hade hon uppgiften att stå för överklassinslaget i filmernas klassöverskridande tematik. I en gallupundersökning 1942 placerade hon sig bland Sveriges fyra mest populära skådespelare och var den mest uppskattade kvinnliga skådespelaren hos den manliga publiken. Särskilt framgångsrika blev de filmkomedier hon medverkade i på 1940-50-talen i mer mogna roller, först de som regisserades av Schamyl Bauman, som jordbrukare i Flickorna i Småland (1945), journalist i Frökens första barn (1950) eller lärarinna i Klasskamrater (1952), där rollkaraktärernas relativa självständighet inte var större än att de till sist underordnades en man. Dessa följdes av de som regisserades av Hasse Ekman, vilka skickligt kunde tillvarata hennes komeditalang i filmer som Sjunde himlen (1956), Med glorian på sned (1957) och Fröken Chic (1959). Innehållsmässigt skiljer de sig inte så mycket från de föregående.

I en popularitetsundersökning 1953 i Filmjournalen placerades hon på första plats av läsarna. Smilgroparna och den karaktäristiska klara, höga rösten hörde till de yttre egenskaper som även gjort att hon påhängts det stående och mycket efterhängsna epitetet "glittrande glad". Möjligtvis har detta kanske också bromsat hennes ambitioner att få andra typer av roller. I hennes memoarer, "Sickan: minnen berättade för Anna Nyman" (1977), finns en klar antydan om att hon gärna velat spela fler karaktärsroller såsom den i Lustgården (1961) än dem hon haft genom åren. 2005 erhöll hon en Hedersguldbagge.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-03