Stig Järrel

Media (377)

Svensk skådespelare (filmroller 1935 -1970) och regissör. Född i Malmberget. Död i Monaco. Gift med sångartisten Karin Juel och skådespelaren Ingrid Backlin. Far till politikern och programledaren Henrik S. Järrel.

-

Stig Järrel var född Olsson (senare skrev han sig Ohlson) och flyttade med sina föräldrar till Stockholm i 3-årsåldern. Sin barndoms somrar tillbringade han, som han beskriver i sina memoarer, i östra Jämtland där han mötte en och annan originell ortsbo som gjorde vissa intryck på den unge pojken och som jämte några konstnärligt lagda morbröder fick, som han antyder i sina memoarer, sin betydelse för den fortsatta skådespelarkarriären. Under gymnasietiden i Södra Latin kom han att spela teater i latinföreningen EV.

Alf Sjöberg som gästregisserade honom i Yeats Över de mörka vattnen, övertalade honom att söka till Dramatens elevskola. Han kom in där 1929, samtidigt som han bytte efternamn. Under andra elevåret fick han göra ett inhopp i en turné med Den inbillade sjuke, där han även fick sufflera den danske gästskådespelaren Paul Reumert i pjäsen Galgmannen. Det var något som han i efterhand sagt vara en mycket lärorik upplevelse. Han fullföljde aldrig hela utbildningen då han inte blev antagen som premiärelev. I stället fick han efter de två första elevåren först ett engagemang hos Lundholms sällskap på en sommarturné och sedan hos Gösta Ekman. Scendebuten hos denne skedde på Vasateatern 1931 i en statistbetonad roll i Köpenickkaptenen och de efterföljande fyra åren hos Ekman blev till ytterligare en läroperiod där han tillägnade sig en ”Gösta Ekmansk stil” med sin nonchalans, naturlighet och skenbara improvisation i replikföringen. Sin första stora roll där fick han som inhoppare för Gösta Ekman i Svanesång. 1935 engagerades han vid Blancheteatern för dess sommarrevy och under hösten fick han bara obetydliga roller. Följande år fick han emellertid den roll som kom att räknas som något av genombrott på scenen nämligen som patologisk mördare i pjäsen Måste.

Åren på Blanche blev enligt hans egen skrivning mycket växlande och, som han uttryckt det, det ”kameleontartade” i hans skådespelarkonst blev alltmer markant och även dragningen till det patologiska som lockade hans fantasi genom att så utspelas i gränslandet mellan förnuft och vansinne. När Valdemar Dalquist, som varit teaterns stora revystjärna, avled 1937 fick Järrel axla dennes mantel. Under tiden på Blanche hade han även hunnit att filmdebutera som en mystisk bedragare i Edvard Perssonfilmen Larsson i andra giftet (1935), och mystiska och originella karaktärer med tydliga patologiska drag blev relativt frekventa också i hans fortsatta produktiva filmkarriär med en höjdpunkt som den sadistiske latinlektorn Caligula i Hets (1944), en roll och en bild som närmast blivit en arketyp när man i olika sammanhang vill illustrera auktoritära lärare. I viss mån var denna karaktär en vidareutveckling av hans roll som läraren och pyromanen i Hasse Ekmans Lågor i dunklet (1942), en film som på sin tid blev en prövning för den svenska censuren. Andra minnesvärda patologiska typer var antingen ryggradslösa karaktärer som den i Vi två (1939) och den förrädiske skådespelaren i motståndsdramat Det brinner en eld (1943) eller som iskall nazist i Excellensen (1944).

Han var dock mer mångsidig än så, även på film. Rollen i Fram för Lilla Märta (1945) är helt annorlunda och följer upp hans tidigare stora scenframgång med Charleys tant. Som flygare som förlorar synen i Första divisionen (1941) var han renodlat tragisk. Sin mångsidighet utvecklade han ytterligare på revyscenen där han uppträdde på skilda scener som Blanche, Branners Nya Teatern, som var ännu en betydelsefull tid enligt honom själv, och sedermera Folkan. Där uppträdde han i sammanlagt trettiofyra olika Kar de Mumma-revyer. Det var också denne som skrev hans första stora revykaraktär, den kverulerande biografägaren Fibban Karlsson, med debut på Blanche 1939, en figur han skulle bära med sig i decennier framåt och, som han säger, var en säkerhetsventil för den svenska folksjälen, en renodlad commedia dell’artefigur.

Andra sådana kända karaktärer som kom att förknippas med Järrel var den vresige skärgårdsgubben Enslingen som först blev radioserie och sedan ett par filmer 1957 och 1959. Allt detta vittnar om en stor mångsidighet och mycket bottnar i hans förmåga att ställa om sitt spel och improvisationsförmåga. Han kallade följaktligen sina memoarer Jag –  en gycklare (1969) som en påminnelse om Thalias två masker vilka symboliserar skämtet och allvaret, farsen och tragedin, livet och döden. Det var mellan dessa två poler som han rörde sig och lät sig befruktas av motpolerna på en och samma gång. Improvisationsförmågan gjorde också honom till en uppskattad och flitig underhållare i radion bl.a. i långköraren På minuten.

Själv betraktade han filmrollerna i Hets, Fram för Lilla Märta och Första Divisionen som sina främsta. De andra ville han helst dra en tystnadens slöja över. Han gav även ut flera diktsamlingar och var privat känd som en inbiten spelare, vilket fick sitt utslag i filmen Poker (1951), där han spelade en pokerhaj.

1982 erhöll han den kungliga medaljen Litteris et artibus. Han var bl.a. gift med skådespelerskorna Karin Juel och Ingrid Backlin. Regissören Bengt Järrel var hans adoptivson i äktenskapet med Karin Juel.

P O Qvist (2004)