Stig Olin

Media (348)

Svensk skådespelare (filmroller 1940-1988), regissör (filmer 1953-1958), manusförfattare (filmer 1953-1959). Pappa till skådespelaren Lena Olin. Född Stig Högberg på Kungsholmen, Stockholm. Död på Kungsholmen, Stockholmen.

-

Stig Olin hade många strängar på sin lyra och väckte stora förhoppningar då han i början av 1950-talet tog steget från skådespeleri till regi. Trots att hans insatser som filmregissör blev begränsade visade han upp en säker känsla för komedi, lekfullt bildspråk och smäktande melodier.

Under åren 1953-1957 regisserade Olin tio filmer i rask takt, varav fem för Terrafilm. Regidebuten skedde med crazykomedin I dur och skur (1953) där den mångsidige entertainern och kompositören Povel Ramel äntligen tillägnades en egen film, efter ett antal småroller i film sedan slutet av 1940-talet. Olin stod för manus och regi, under välvilligt mentorskap från gode vännen Hasse Ekman och Terrafilms producent Lorens Marmstedt. Samma år kom Resan till dej som även den blev en fin framgång. Alice Babs och Sven Lindberg spelade filmens kärlekspar och Alice Babs gjorde bl.a. ett musikaliskt shownummer i filmens enda färgsekvens, som svart flicka i pippiflätor. Jussi Björling sjöng "Till havs" (i den sista av de totalt fyra gångerna han var med i en film) och i orkestern märktes bl.a. klarinettisten Arne Domnérus. Hasse Ekman producerade och hade skrivit manus tillsammans med Olin. Dessutom bidrog Olin med text och musik till två visor som sedan blev klassiker: "En gång jag seglar i hamn" och "På söndag".

I flygfilmen Gula divisionen (1954) fick Olin tillfälle att regissera Hasse Ekman och Sven Lindberg i ett actionfyllt svartsjukedrama. Gula divisionen var en sorts uppföljare i färg till Första divisionen (Hasse Ekman, 1941) som hade gjort stor succé. Filmen bjuder på många vackra flygbilder av Bengt Westfelt samt en spektakulär och helt autentisk busflygning genomförd av flygkapten Sven Lampell under Västerbron i Stockholm.

Hoppsan! (1955) innebar en återförening mellan Olin och Ramel i en fartfylld komedi som parodierade högt och lågt inom kulturen. Harriet Andersson spelar den oklanderliga lärarinnan som förfasar sig över "serieeländet" representerat av Povel Ramel i rollen som ganska beskedlig serietecknare.

Dramat Gäst i eget hus (1957) byggde delvis på Olins egna upplevelser som bortadopterat så kallat utomäktenskapligt barn. Det var också första gången som Olin gav sig i kast med ett både personligt och dramatiskt laddat material. Men filmen mottogs mycket syrligt av den dåtida kritiken och Olin återgick till komedifacket. Han regisserade en uppsluppen Nils Poppe i Flottans överman (1958) och Sickan-filmen Du är mitt äventyr (1958) där Sickan Carlsson och Gunnar Björnstrand leker ombytta roller i hem och karriär. Olins sista insats inom filmen var med manus till Alice Babs-filmen Det svänger på slottet (1959). I slutet av 1950-talet, efter en tids sjukdom, slutade Olin helt och hållet med film och teater. Han sökte sig istället till Sveriges Radio där han var anställd fram till 1980 och blev en mycket omtyckt underhållnings- och programchef. "Trådrullen" - Stig Olins memoarer, publicerades 1981.

Mikaela Kindblom (2011)

-

Son till apotekaren Tor Gösta Åberg (f. 1896) och Karin Elisabet Högberg. Han föddes som s.k. utomäktenskapligt barn och bortadopterades som liten, vilket satt en del prägel på hans fortsatta levnadsbana, något som framgår tydligt av hans utgivna memorarer med titeln TrådRullen. Den skildrar i mycket hela hans tidigare tillvaro som en kamp för överlevnad. I barn- och ungdomen var han som de flesta andra intresserad av bio och arbetade extra som godisförsäljare på Göta Lejon för att kunna få utlopp för sitt intresse. Skolgången var ganska oregelbunden och hans vistades ofta utomlands och efter skolan var han en tid till sjöss eftersom han hade en önskan om att bli sjökapten. Teaterintresset kom dock emellan och han sökte upp Karin Swanström på SF och fick den vägen en del statistenengagemang. Han började 1939 vid Willy Koblancks teaterskola och fick så småningom fast engagemang vid Vasateatern samt deltog även i teaterturnéer. Han började få större filmroller, bl.a. i Gustaf Molanders Ordet (1943) och som en av gymnasisterna i Hets (1944), och tidigt blev han bekant med Ingmar Bergman som gav honom viktiga roller i flera av sina tidiga filmer som debutfilmen Kris (1946) och Fängelse (1949).

Man kan säga att dessa Bergmanska "alter-ego"-gestalter som Olin fick spela i mycket också uttrycker en egen existentiell otillfredställelse som bygger under rollfigurernas känsla av utstötthet och bitterhet, kanske mest tydligt i Bergmans debutfilm Kris. Lite av samma fränhet finns också i andra regissörers filmer som när han gestaltade en vanartig yngling i Arne Mattssons Rötägg (1946).

Olin började själv att regissera på 1950-talet då Lorens Marmstedt på Hasse Ekmans rekommendation engagerade honom för Terrafilm då denne själv flyttat över till Svensk Filmindustri. Han kom snart även att regissera teater för Marmstedt och hade 1954 en lika stor som oväntad framgång redan från början med uppsättningen av Thehuset Augustimånen på Intiman. En allvarlig sjukdom i slutet av 1950-talet gjorde dock att han fick sluta regissera och agera och efter genomgången konvalescens sökte han 1959 i stället jobb vid Sveriges Radio, där han med tiden avancerade till chef för underhållningsavdelningen 1967 och från 1970 programchef. Under 1950-talet etablerade hans sig också som en mycket framgångsrik schlagerkompositör och författare. Hans sista filmroll på 1950-talet kom i Rasmus, Pontus och Toker (1956) men han har sedan återkommit med några små film- och tv-roller i slutet av 1980- och början av 1990-talen, bl.a. i Jim och Piraterna Blom (1987), Dårfinkar och dönickar (1988) och Tre kärlekar (1991).

Han har varit gift med skådespelerskorna Britta Holmberg och Helena Kallenbäck och är far till skådespelerskan Lena Olin och artisten Mats Olin.

P O Qvist (2004)