Eva Henning

Media (228)

Svensk-norsk skådespelare (filmroller 1940-1972). Född Eva Wetlesen i Newark, New Jersey, USA. Dramatens elevskola 1938-40. Gift 1943-46 med friherre Jochum Beck-Fris, 1946-53 med Hasse Ekman, 1954 med skådespelaren Toralv Maurstad.

-

Eva Henning föddes som Wetlesen med norsk far. När modern gifte om sig med skådespelaren Uno Henning antog hon sin styvfars efternamn. Efter Lyceum i Stockholm gick hon teaterskola i Storbritannien innan hon återvände samma år och 1938 antogs vid Dramatens elevskola. Hon fullföljde aldrig hela utbildningen utan avstod från att bli premiärelev och började i stället filma. Under elevtiden spelade hon huvudrollen i "Hampe" Faustmans berömda elevuppsättning av "Diana går på jakt" på Nya Teatern 1940, där hon efterträdde Viveca Lindfors i huvudrollen och fick mycket beröm för sin insats. Hon fortsatte efter Dramatentiden att spela vid denna scen, bl.a. i den kända "Taggenrevyen", och var även en period vid Blanche samt senare vid Vasateatern och Intima Teatern.

Under 1940-talets senare del kom hon mer att ägna sig åt filmande, inte minst för Hasse Ekman, som hon var gift med 1946-1953. 1954 gifte hon om sig med den norske skådespelaren Toralv Maurstad och flyttade till Oslo, där hon 1958 blev engagerad vid Centralteatret och senare vid Det Nye Teater. 1968-1970 spelade hon vid Folkteatern i Göteborg. Efter detta har skådespelandet varit mer sporadiskt med enstaka filmroller och mer regelbundet bara i radion.

Sina främsta filmroller kom i Hasse Ekmans filmer som i mycket avspeglar en mångskiftande begåvning med en rätt sällsam fotogenisk utstrålning som bidrog till det poetiska och understundom sorgsna hos karaktärerna som i Vandring med månen (1945), Flickan från tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Samma egenskaper kunde utnyttjas i roller som mer neurotiska kvinnor som i t.ex. Banketten (1948), vilket blev hennes stora kritikergenombrott. En annan stor och anmärkningsvärd roll var huvudrollen i Åke Ohbergs version av Elvira Madigan (1943), som något orättvist kommit i skuggan av Bo Widerbergs senare och långt mer berömda version.

P O Qvist (2004, redigerad 2016)