Egil Holmsen

Media (3)

Svensk regissör, skådespelare (filmroller 1941-1978 samt tv-roll 1983). Född Egil Sophus Severen Holmsen i Nora bergsförsamling, Västmanland, död i Oscars församling, Stockholm.

-

När Egil Holmsen efter att ha varit journalist, skådespelare och regissör till en lång rad dokumentärer, i allmänhet beställningsverk av företag och organisationer, började göra spelfilm tog han sig an ämnen som låg mitt i tiden. Hans tre första spelfilmer kan karakteriseras som s.k. ungdom-på-glid-filmer, med ett underliggande socialt patos. De handlar alla om rotlösa och delvis kriminella unga människor i Stockholms-miljö.

I debutfilmen Farlig kurva (1952) finns motpolerna ont och gott, något som återkommer i Holmsens tre första filmer. För det goda står Christer från villaförorten Äppelviken, en mc-tokig gymnasist som senare ska börja köra speedway, en då popular sport. För det onda står den s.k. skinnknutten "Tjoffe", tjuv och kvinnoskändare. Här antyds klasskillnader, men temat förblir outfört, medan Christers borgerliga hemmiljö finns väl redovisad sägs inget om "Tjoffes" bakgrund, han svävar i luften och filmen förblir en halvmesyr.

Nästa film, Marianne (1953), handlar om en ung gymnasist som revolterar mot sin överbeskyddande mamma och smiter iväg till Klubb Atomen i Gamla Stan, ett bohemställe för allehanda artister. Klasskompisen Jojje spelar trummor i ett dixielandband, och en mytomspunnen undergroundpoet, spelad av diktaren Paul Andersson, läser dikter. Marianne förförs av den slemme fotografen Birger och flyttar hem till honom, vilket nära nog betyder relegering. Hon tas dock i försvar av den kvinnliga lektorn i svenska, och sedan Birger spolat henne flyttar Marianne hem till henne. När lektorn senare visar sitt sexuella intresse flyr Marianne, vilket leder till trakasserier i skolan.

Mixen av närmast tabubelagda ämnen som tonårssex, knark och lesbisk kärlek gjorde Holmsen till en utmanande provokatör, och vissa kritiker rasade. I nästa film Fartfeber(1953) tillkom fylla, kriminalitet och bögprostitution, varpå censuren tog till saxen. Filmen kortades med 130 meter. Holmsen överklagade beslutet till regeringen men utan framgång.

Även här finns olika samhällsklasser företrädda. Kent, som leder en stöldliga, kommer från ett rikt men känslokallt hem, han omger sig av ett gäng arbetargrabbar, mest framträdande är den veke Gunnar och den våldsamt utlevande "Kina", som också säljer sex. Alla dras med i en karusell av inbrott, biljakter, rån och sprit innan rättvisan hinner ifatt dem, med olika straffpåföljder.

I grunden är Fartfeber en film om familjemiljöns betydelse för en ung människas utveckling, den är klart påverkad av Skå-Gustavs (Gustav Jonsson)tal om det sociala arvets betydelse, inte bara socialt utan också emotionellt.

Även i sin sista spelfilm, Hästhandlarens döttrar, en kärleksfilm i bondemiljö, utmanade Holmsen "den goda smaken" (en dåtida klyscha) genom att låta de två systrarna dras till varann erotiskt och kyssas när de badar nakna i en damm.

Egil Holmsen var ingen banbrytare inom svensk film, men han stod för en frontlinje i svensk 1950-talsfilm när han tog upp teman som många skyggade för, inte minst vissa kritiker.

Gunder Andersson (2011)