Rune Waldekranz

Media (3)

Svensk filmproducent och filmforskare. Född i Turinge, Stockholms län 14 september 1911, död i Södertälje 15 maj 2003. Gift med Brita Klein 1947. Far till skådespelaren Jan Waldekranz.

-

Filmintresset kom tidigt. Efter studentexamen i Södertälje studerade Rune Waldekranz litteraturhistoria i Uppsala, där han blev fil. mag. 1937. Året innan hade han tagit initiativet till Studentfilmstudion och 1939 engagerades han av Svenska Dagbladet som filmkritiker. Under signaturen Roderick skrev han totalt 54 recensioner under de närmaste åren och 1941 gav han ut "Filmen växer upp: femtio års utveckling", som snabbt blev ett standardverk för alla filmintresserade.

Anders Sandrew tyckte sig här se ett samband med Lorens Marmstedt på Terrafilm som hade liknande bakgrund och vars filmer hade framgång på Sandrews biografer. I mars 1942 erbjöd han Waldekranz att bli produktionschef på Sandrews nystartade produktionsbolag.

Hans första produktion blev, på eget initiativ och med honom själv som medförfattare, Rolf Husbergs Kan doktorn komma (1942), som lyckosamt nog blev en rejäl publikframgång med konstnärliga förtecken. Han fortsatte som medförfattare till flera folkkära filmer, främst Schamyl Baumans Flickorna i Småland och Åke Ohbergs Rosen på Tistelön, bägge från 1945.

När han nu satt säkert i sadeln vågade han sig också på dristigare och mer spännande produktioner. 1948 kom Hampe Faustmans Lars Hård och Främmande hamn och 1951 erhöll Alf Sjöbergs Fröken Julie det förnämsta priset i Cannes. Sjöberg och Waldekranz följde upp framgången med de mindre lyckade prestigeproduktionerna Barabbas (1953) och Karin Månsdotter (1954) Samtidigt övertalade han såväl Ingmar Bergman som Arne Sucksdorff att lämna SF för några Sandrew-produktioner. Den förre inledde samarbetet med Gycklarnas afton (1953) och samma år gjorde Sucksdoff sin första långfilm, den framgångsrika naturfilmen Det stora äventyret.

Waldekranz stod nu på krönet av sin producentkarriär men parallellt gav han sig ändå tid att skriva en serie filmhistoriska böcker; "Modern film", "Italiensk film", "Amerikansk film" och "Film från hela världen".

Minnesvärda filmer från hans sista tio år på Sandrews är Gunnar Skoglunds Vägen till Klockrike (1953), Arne Mattssons "färgstarka" rysarserie om deckarparet Hillman, som inleddes med Damen i svart (1958) och Sucksdorffs spelfilmsdebut Pojken i trädet (1961). Mai Zetterlings långfilmsdebut Älskande par (1964) blev en värdig avslutning.

1964 utnämndes Waldekranz till rektor för Filminstitutets nystartade filmskola och 1970 blev han Sveriges första professor i filmvetenskap, en befattning han behöll i åtta år. Sin filmhistoriska forskning fortsatte och avslutade han med det imposanta verket "Filmens historia: de första hundra åren" som utkom i tre delar 1985-1995.

Till de utmärkelser Waldekranz fått hör Guldbaggen (1969), Robin Hood-plaketten (1976), Svenska Filmakademins jubileumsplakett (1994) och Ingmar Bergman-priset (1995).

Bengt Forslund (2011)