Åke Fridell

Media (122)

Skådespelare (filmroller 1944-1985). Född i Gävle, död i Sankt Görans församling, Stockholm.

Han var systerson till grafikern Axel Fridell och uppväxt i Falun där han först arbetade som springschas och sedan som expedit i en färghandel samt spelade en del amatörteater. I 20-årsåldern flyttade han till Stockholm där han började ta sånglektioner för Nils Strandberg och senare utbildade sig vid Witzanskys teaterskola 1942-44. Under tiden började han spela teater med trolig debut 1943 i Ingmar Bergmans uppsättning av Tivolit på Studentteatern. Deras vägar kom därefter i mycket att förenas. Han följde med Bergman till Helsingborgs stadsteater där han var mellan 1944 och 1946 under Bergmans chefskap och denne gav också Fridell hans första större scenroll i Jacobowsky och översten 1945. Därefter var han frilans vid olika scener, bl.a. Boulevardteatern i Stockholm, där han fick något av ett genombrott i En stackars lycklig man 1950 och via en period åter i Helsingborg kom han mellan 1954 och 1960 åter tillhöra Bergmans ensemble vid Malmö stadsteater. Från 1960 knöts han till Stockholms stadsteater för att på 1970-talet åter föra en frilanstillvaro.

Han dolde inte offentligt att hans alkoholproblem hade en del i att han hade svårt att få fasta engagemang under sin senare karriär och talade även ut om detta i ett tv-program. I mycket har hans karriär förknippats med Ingmar Bergman, vilken gav Fridell en rad mindre men inte desto mindre uttrycksfulla och pregnanta roller, gärna då som representant för de lägre klasserna. Sålunda var han varietédirektör i Skepp till India land (1947) och högljudd pensionatsgäst i Fängelse (1949). Fridells storväxta och lite kantiga fysionomi, det fårade ansiktet och hans ofta bullriga skratt bäddade för allehanda krumeluriga, udda, kraftfulla och rustika karaktärer. Ofta kunde det röra sig om rätt otrevliga och burdusa figurer. En bekant sådan var som artilleriofficeren som förödmjukar cirkusägarens fru i början av Gycklarnas afton (1953). Om rollen som den galne smeden Plog i Det sjunde inseglet (1957) skrev SF:s programtidning att han förkroppsligade "människan sedd i lågkomikens skrämmande undermänskliga sken". Han blev något av specialist på att förkroppsliga en i hög grad en speciellt svensk, nästan stereotyp, karaktär som en ofta fyllsentimental som under ruset släpper fram sina undertryckta känslor. 1959 fick han Thaliastatyetten.

P O Qvist (2004)