Hans Abramson

Media (3)

Svensk regissör. Född Hans Erik Vilhelm Abramsson i Oscars församling, Stockholm. Död på Tjörn. Regiassistent Hälsingborgs Stadsteater 1952-1953, regissör vid Teatern i Gamla Stan 1953-1954, regiassistent SF 1954-1956, TV-regissör 1956-1962, SF 1960-1965 samt Malmö Stadsteater 1963-1964.

-

Hans Abramson gjorde i slutet av 1950-talet några kortfilmer, men var framför allt fast anställd som regissör vid den då nystartade TV-teatern, där han satte upp pjäser av Vilhelm Moberg, Jean-Paul Sartre, Anton Tjechov, Eugene O'Neill, Brendan Behan, August Strindberg och andra.

Långfilmsdebuten kom 1962, med Briggen Tre Liljor, efter en ungdomsbok av Olle Mattsson. Den utspelar sig i Bohuslän på 1880-talet och handlar om den halte, 12-årige Mickel Mickelsson, en mobbad pojke som längtar efter sin far; en sjöman som varit borta i många år. I samband med ett sjöhaveri återfinns loggboken från Briggen Tre Liljor, faderns båt. Allt hopp tycks ute, men en man som presenterar sig som guldgrävaren Pat O'Brien, som också tagit sig i land, visar sig vara fadern, och i slutscenen fullbordas den sociala revanschen när far och son rider genom byn på en vit häst. Briggen Tre Liljor är en bitterljuv och hjärtknipande film med ett underbart foto av Lasse Björne.

Abramson gjorde sammanlagt sex långfilmer, en blandad kompott som inte alltid vann kritikens gunst. Komedin Lyckodrömmen (1963) handlar om ett par från en landsortsstad som försöker anpassa sig till Stockholm. Det går sisådär, med många förtretligheter och kulturkollisioner. Till slut flyttar de tillbaka. Kritiken var blandad. Alla var däremot ense om att För vänskaps skull (1965), efter Kristina Ahlmark-Michaneks debattbok "Jungfrutro och dubbelmoral", var en konstnärlig katastrof. Senare gjorde Abramson två Stig Dagerman-filmatiseringar, Ormen (1966) och Bränt barn (1967). Den förra fick bra kritik, kritikerna berömde en väl gestaltad 40-talsångest. Bränt barn fick däremot tummen ned, med omdömen som platt och oengagerad. Han gjorde också den första Sjöwall/Wahlöö-filmatiseringen Roseanna (1967) som delade kritikerkåren, de negativa fann den ytlig och schablonfylld.

Resten av sitt yrkesverksamma liv, förutom den danskproducerade Tintomara (1970), efter Almqvists "Drottningens juvelsmycke", arbetade Abramson för TV. Han gjorde bland mycket annat den första svenska såpan Skeppsredare (1979) och den historiska serien Träpatronerna (1984). Bland långfilmerna är det framför allt Briggen Tre Liljor som sticker ut som ett genuint personligt verk.

Gunder Andersson (2012)