Ulf Andrée

Media (2)

Svensk regissör, manusförfattare, skådespelare m.m. Född Ulf Mickey Biggles Andrée i Oscars församling, Stockholm. Död i S:t Matteus församling, Stockholm.

-

Ulf Andrée var tidigt lockad av teater och gjorde, efter avslutad skolgång, sina första lärospån på Willy Koblancks teaterskola i Stockholm. Nitton år gammal kom han in på Norrköping-Linköping stadsteaters elevskola och spelade en rad mindre roller 1959–1961. Därefter hamnade han på Riksteatern följt av ett fastare engagemang på Idéonteatern i Stockholm 1963–1967. På Idéonteatern gjorde han bl.a. några tacksamma figurer i Povel Ramels och Beppe Wolgers Knäppupp-revyer, där han med sina 198 cm bokstavligen höjde sig över mängden och fick sina första recensioner. Han gjorde också mindre inhopp i ett tiotal filmer.

Samtidigt började han tveka om skådespelaryrket var hans rätta gebit. På egen hand gjorde han en lätt absurd kortfilm med vilken han sökte in på Filminstitutets då ganska nystartade filmskola. Han kom in på regilinjen 1968 och examensfilmen Prinskorv med äggröra (1970), med Marie-Louise Ekman blev så uppmärksammad att han fick långfilmsdebutera redan året därpå med Niklas och Figuren, en film baserad på en barnbok av Bengt Anderberg. Det stod nu klart att han gärna skildrade det lite udda och aparta – på gott och ont. Kritiken var oenig. Några fäste sig positivt vid det surrealistiska, vilket också många barn gjorde. I Expressen betecknades den som "en värld utan gränser mellan vardag och fantasi" men flertalet kritiker var dock skeptiska och filmen blev ingen framgång. Dörren till biograferna stängdes. Ändå blev 1970-talet Andrées mest lyckosamma årtionde. Han återkom som skådespelare och fick bl.a. utmärkta recensioner som Lång-Hans i Sven Delblancs "Prästkappan" på Uppsala Stadsteater 1975. Där fick han även tillfälle att regissera och SVT öppnade också sina portar. Nystartade TV2 behövde både talanger och projekt. Serierna De tre från Haparanda (1974), efter en skröna av Jolo (Jan Olof Olsson) och Katitzi (1979), efter Katarina Taikons böcker om unga romers situation, blev bägge stora framgångar. I båda fallen handlade det om världar utanför det vanliga och med Katitzi kom åter Ulfs goda handlag med barnskådespelare till sin rätt.

Dessvärre följde han inte upp dessa framgångar. I stället åtog han sig att filmatisera en lättsam pjäs av Sigvard Olsson och Lars Björkman, "I väntan på Bardot", som haft en mindre succé på flera teatrar i mitten av 1970-talet. Drakfilm döpte filmen till Snacka går ju … (1981), och satte Carl-Gustaf Lindstedt, Håkan Serner och Margareta Krook i huvudrollerna. Det hjälpte inte. Det teatrala, instängda formatet passade inte alls för Ulfs fantasi. "En ny svensk långfilm för 3.4 miljoner. Pengar kastade i sjön", konstaterade Jan Aghed i Sydsvenskan lakoniskt.

Det blev tufft igen för Ulf Andrée. Lyckligtvis fanns det på Malmö-TV planer på ny barnserie baserad på Gunnel Lindes bok "Med Lill-Klas i kappsäcken", denna gång i samarbete med Nordisk Film och Sandrews, vilka också ville ha en film för biograf. Med Lill-Klas i kappsäcken blev därför både en spelfilm på 108 minuter med premiär till julen 1983 och en tv-serie på 6 x 30 minuter julen 1985. Det blev ett splittrat arbete för olika beslutsfattare och det blev inte så lätt att få ihop bitarna. Varken filmen eller tv-serien blev riktigt lyckad och för Ulf Andrée blev det slutet på karriären. Han återkom aldrig som regissör och heller inte som skådespelare, men som speaker hörde man inte sällan hans röst i reklamfilmer. Han arbetade även som medielärare. En långt framskriden dokumentär om bilmärket Morgan (han ägde en själv och det var hans personliga ögonsten) blev tyvärr aldrig färdigklippt.

Bengt Forslund (2021)