Jan Lindblad

Media (1)

Svensk dokumentärfilmare (filmer och TV ca 1962-1983). Född Jan Victor Armas Lindblad i Örebro. Död i Johanneshov, Stockholm.

-

Jan Lindblad var en kulturell mångsysslare, med många strängar på sin lyra. Som 19-åring ställde han 1951 upp i Aftonbladets talangtävling "Vi som vill opp" där han visslade "I en klosterträdgård" och även framträdde som jonglör. Senare följde en rad folkparksturnéer med bland annat vissling och jonglering på programmet. Som visselkonstnär och fågelimitatör var han en virtuos. Det blev åtskilliga skivinspelningar under åren, med debut 1953, då han visslande framförde Franz Liszts "Liebestraum". Under 1970-talet hörde han till Sveriges mest säljande skivartister. Han dansade även på lina hos cirkuslegenden François Bronett. Hans bokproduktion omfattar drygt tiotalet böcker, och bland de priser han förärades märks Stora Journalistpriset 1970.

I mitten av 1950-talet började Lindblad producera filmer med motiv från den svenska naturen, från början enbart för privat bruk.När de senare visades offentligt på biograf i några sörmländska och östgötska städer blev publiksuccén lika överväldigande.som överraskande för honom själv.

Man kan utan vidare säga att han blev folkkär hos tv-publiken med sina filmer från Latinamerika och Indien, som Med Jan Lindblad i Sydamerika (1966), I Trinidads regnskogar (1966), De röda fåglarnas öar (1973), TV-serien Djungelbokens värld (1970) och inte minst Våra tigrar (1983). Den handlar om hur tigerungarna Lillan och Rani växer upp hos paret Lindblad i den svenska ödemarken (norra Dalarna) och som vuxna på ett till synes livsfarligt men ändå lekfullt vis brottar ned värdfolket.

Jan Lindblads enda biograffilm var Ett vildmarksrike (1964), som berättar om ett år i den svenska naturen, långt från människoboningar. Man får ta del av orrspel och tjäderspel, tuppfäktning mellan svartsjuka tjädertuppar, varpå vildmarkens fauna passerar revy i dramatiska scenväxlingar: spillkråka, rödhake, järnsparv, pilgrimsfalk, korp, bivråk, berguv, slaguggla, jorduggla, pärluggla och kungsörn för att nämna några. Och så alla dessa smådjur som ligger illa till i den brutala kampen för tillvaron: sorkar, rävungar, de blixtsnabba sländorna som ändå slukas i flykten.

Den mjuka bildpoesi som präglar Arne Sucksdorffs klassiska naturfilmer har Ett vildmarksrike mycket lite av. Här genljuder natten av skrik och skrän i den oavlåtliga kampen för överlevnad, man kan tala om en osentimental naturalism: de svaga går lätt under i djurvärldens kamp på liv eller död. Men här finns här också element av bister humor, som berguvens besvär med att svälja ned en fet råtta, eller för den delen fågelhärmaren Lindblads lyckade försök att kurtisera en berguvhona.

Naturfilmaren Jan Lindblad har en självskriven plats i den svenska filmhistorien.

Gunder Andersson (2014)