Ronja Rövardotter (1984)

Media (5 st)

Originaltitel	Ronja Rövardotter
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Tage Danielsson
Manus	Astrid Lindgren
Förlaga	Ronja Rövardotter (Ungdomsroman)
Produktionsland	Sverige Norge
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri AB Svenska Ord Norsk Film A/S Visa alla
Utmärkelser	Silberner Bär (Silverbjörn) Festivalpris Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1984-12-14

Medverkande

Hanna Zetterberg
Ronja

Dan Håfström
Birk

Börje Ahlstedt
Mattis

Lena Nyman
Lovis

Per Oscarsson
Borka

Med Reventberg
Undis

Visa fler

Om filmen

Jag har inget barn! Jag har inget barn!" Börje Ahlstedts rövarhövding bryter samman när dottern drar till skogs i Tage Danielssons klassiker. Astrid Lindgrens skrev manus...

Visa hela texten

Handling

En mörk natt när åskan går och vildvittrorna flyger föds flickan Ronja i Mattisborgen, första barn till rövarhövdingen Mattis och hans hustru Lovis. När Mattis visar dottern för sitt...

Visa hela handlingen

Press

De flesta kritiker var imponerade av enskildheter i filmen, men hade invändningar mot helheten.Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter har det mesta: äventyr...

Visa all press

Jag har inget barn! Jag har inget barn!" Börje Ahlstedts rövarhövding bryter samman när dottern drar till skogs i Tage Danielssons klassiker. Astrid Lindgrens skrev manus efter sin saga, där de yngsta i ett klankrig hoppar över avgrunden som skiljer dem åt.

"Det är en Romeo- och Julia-historia i förpuberteten." – Tage Danielsson i Stockholms-Tidningen

Den känslosamma rövarhövdingen Mattis (Börje Ahlstedt) kastar stekar i väggen och grinar i blåbärsriset när hans dotter Ronja lämnat honom för Birk, fienden Borkas son. Mattis hustru Lovis (Lena Nyman) styr rövarbandet med järnhand och står kvar när borgen där hon just har fött barn klyvs av blixten. Om Lovis är en mor för sin man, så är Allan Edwalls kloka stolle Skalle-Per en far. Den oförvägna Ronja (Hanna Zetterberg) gör Mattis till ett nervvrak när hon övar på att inte drunkna i älvar och inte få klippblock över sig.

Vildvittrorna, jättelika rovfåglar med människomunnar, skriker "liten och ful, liten och ful" när Ronja ska födas. Nu är hon stor och vacker och stenhård, och tas med allt möjligt i skogen. Grådvärgarna liknar onda murmeldjur. De underjordiska lämnar spår i dimman. Rumpnissarna har jättelika uppnäsor i sina förkrympta ansikten och fattar ingenting.

Männen fattar inte mycket de heller, men kvinnorna säger till dem vad de ska göra. Tvätta sig (nakna i snön, fotograferade framifrån), lägga vitmossa på sår och låta bli att slå ihjäl varandra, till exempel.

Skitstövel, ormyngel, skitkona, rackelhane, pissedräng, rävlort, abedonk – Tage Danielsson gillar Astrid Lindgrens trivsamma tillmälen. Skitstövlarna bankar på varandra, står på huvudet i snödrivor, gör fisfanfarer och klär ut sig i damkläder. Bäst klarar sig Allan Edwall, som också kan säga sina repliker och ändå framstå som en levande människa.

Och Romeo och Julia? Birk och Ronja är skilda åt av börd, men deras eviga kärlek trotsar allt. De korsar gränsen som skiljer huset Mattis och huset Borka åt, och de är beredda att dö för varandra. Jo då, det är Romeo och Julia. Romeo och Julia som möter rumpnissarna.

Nina Widerberg (2016)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

En mörk natt när åskan går och vildvittrorna flyger föds flickan Ronja i Mattisborgen, första barn till rövarhövdingen Mattis och hans hustru Lovis. När Mattis visar dottern för sitt rövarband slår en gigantisk blixt ner i borgen och klyver den och hela berget från topp till fot.

När Ronja blivit tio år är det dags för henne att ge sig ut i skogen för att lära sig se upp för alla faror som lurar: Vargpasset, Helvetesgapet, älven, vildvittrorna, grådvärgarna och inte minst Borkarövarna, det rivaliserande rövargänget. Ronja lär sig allteftersom hon stöter på farorna. Under tiden är Mattis och rövarna ute och stjäl från resande.

En dag när Ronja leker invid Helvetesgapet, som skiljer den del av borgen som Mattisrövarna bebor från den öde norra delen, hör hon någon som ropar hennes namn. Det är Birk, Borkahövdingens son, som sitter på andra sidan klyftan. Han säger att Borkarövarna flyttat in i den tomma delen av borgen eftersom det finns för mycket soldater i skogen där de brukade bo.

Birk retar Ronja och utmanar henne genom att hoppa över Helvetesgapet. Hon vill inte visa sin rädsla och tvingar sig själv att hoppa. De kastar sig fram och tillbaka, tills Birk tappar taget och faller ner i klyftan. Han får tag i en klippkant, Ronja slänger ner en repstump och hjälper honom upp. Birk säger att hon räddat hans liv, men hon blir bara arg. Han hoppar tillbaka till sin sida.

När Mattis får höra att Borkarövarna flyttat in i norra delen blir han rasande. Han ger sig med rövarna ut för att skälla ut Borka och få honom att ge sig av igen. I ordväxlingen får Ronja veta att Mattis tar saker från folk utan att fråga, något som gör henne djupt upprörd. Mattis försöker förklara för henne att det är så rövare gör.

Borkarövarna stannar kvar och när Ronja är ute i skogen stöter hon åter på Birk. Hon låtsas vara arg, men de slår följe. Han räddar henne när hon håller på att lockas ner i underjorden av De underjordiska i dimman.

Vintern kommer. Ronja ger sig ut på skidfärd. Hon råkar trampa igenom taket till rumpnissarnas bostad och fastnar med foten. Hon kan inte komma loss utan sjunker ihop utmattad. Birk dyker upp och hjälper henne loss. De skiljs som vänner och lovar varandra att vara som bror och syster.

Vintern blir snörik och Mattisrövarna blir isolerade i borgen. Ronja blir förtvivlad för att hon inte får träffa Birk, men finner på råd då hon är i källaren med den gamle rövaren Skalle-Per, som visar ett ställe där en gång mellan borghalvorna rasat in. Ronja släpar bort stenmassorna och till slut kan hon och Birk åter träffas. Borkarövarna är svultna, eftersom de inte har någon mat. Ronja ger Birk att äta.

Stridigheterna mellan Mattisrövarna och Borkarövarna fortsätter med handgripligheter på våren. Birk tas till fånga och Mattis försöker tvinga Borka att flytta mot att han återfår sin son. Ronja ändrar förutsättningarna totalt genom att hoppa över Helvetesgapet och ge sig själv som fånge till Borka. Båda barnen återgår till sina respektive familjer, men Mattis förskjuter i vredesmod Ronja.

Trötta på de vuxnas stridigheter rymmer barnen hemifrån för att bo i Björngrottan. De lever vildmarksliv men Ronja har svårt att glömma Mattis. Mamma Lovis skickar en rövare med bröd, och söker sedan själv upp Ronja. Dottern vägrar att komma hem om inte pappan ber henne. En dag kommer Mattis. Far och dotter återförenas, och Mattis accepterar att Birk följer med tillbaka till borgen.

Käbblet mellan rövarklanerna fortsätter, men en yttre fiende dyker upp: knektarna. Inför detta hot går rövarfamiljerna ihop och jagar bort soldaterna. Mattis blir förste hövding för den nya stammen.

Birk och Ronja förklarar dock att de inte på något sätt tänker föra rövartraditionen vidare. De vill leva i fred och inte stjäla.

Skalle-Per dör av ålderdom och sörjs mycket av Mattis. Barnen flyttar tillbaka till Björngrottan när sommaren kommer.

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta kritiker var imponerade av enskildheter i filmen, men hade invändningar mot helheten.

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter har det mesta: äventyr och saga, skräck och glädje, kärlek, sorg och flödande fantasi. Tage Danielssons filmspråk rymmer också det som gör Ronja Rövardotter till en härlig figur med benen både i fantasteriet och i det igenkännliga. (-)

Det är först och främst Ronja, men också Birk som har huvudrollerna och Hanna Zetterberg och Dan Håfström är duktiga. Men deras roller är svåra i den utformningen de fått. Det är svårt att spela fram vänskapens och kärlekens känslor. Det är inte heller lätt att tala ett gammaldags språk med dialektala inslag och tolkning och regi får inte alltid den lätthet och den äkthet som präglar så mycket annat i filmen. Det hela blir helt enkelt litet lillgammalt, aningen konstlat, ja, faktiskt långdraget då och då."

Jurgen Schildt, AB: "Astrid Lindgren är naturligtvis inte mer oskuldsfull än att konflikten går att översätta till storpolitiska termer. Tempereringen av det kalla kriget vore med andra ord möjlig om Reagans son, bestickande tanke, svärmade för Tjernenkos dotter. Det är handfast och förenklad pedagogik. Men visst är det pedagogik.

Huvudtillgångarna i Tage Danielssons filmatisering är tre och samtliga knutna till vuxenrollerna. Roligast är Allan Edwall som Skalle-Per, rövarnas old-boy som i kraft av sin tilltagande senilitet fått övergå till marktjänsten. Det är en grotesk figur, ett John Bauer-troll där profilen och gångarten oavbrutet laddas med Edwalls allra egnaste och vildaste ingivelser.

Vinner gör också Lena Nyman som Lovis, förnuftets och kvinnlighetens stämma, på en gång rövarsagans Mor Courage och dess tålmodiga Penelope. Vartill kommer att Börje Ahlstedt föreställer en Mattis som bekräftar allt vad vi i skolbänken lärde oss om bärsärkar.

Med barnrollerna och den lönnliga kärleken mellan Hanna Zetterberg och Dan Håfström ligger det mera tveksamt till. Håfström och Zetterberg är käcka och kavata. Vackert så för all del, bara vigheten och sympatin hade kompletterats med en mindre knastertorr replikföring. Stundtals får vi intrycket av två leksaksdockor som den lurvige farbror Danielsson dragit upp i ryggen för att få dem att trava från start till mål.

18 miljoner kronor har detta kalas kostat. Delvis respektabelt är Danielssons sätt att använda dem. Hyfsat är hans arbete med sagans svartvita kontraster. Godartad är också hans påhittighet när det gällt att befolka urskogen med dess oknytt och grådvärgar, vildvittror och rumpnissar. Kanske anar han rentav, i Astrid Lindgrens mening, något litet om det tassande och plötsligt uppenbarade hot som heter döden.

Ändå har Ronja Rövardotter blivit mindre suggestionsnummer än modellbygge, mindre barnfilm än trollerilåda, mera botanik än dramatik. Alldeles motståndslöst, tycks det, förflyttar sig inte Astrid Lindgrens universum från boksidorna till biografduken. Till bråddjupen och sällsamheterna i Bröderna Lejonhjärta och landet Nangiala är det i den här filmen åtskilliga mil."

Britta Svensson, Expr: "Hanna Zetterberg är ett litet underverk i rollen. Hon klarar av att spela ut de häftiga passioner som är Ronjas personlighet.

Ronja Rövardotter är en underbar kärlekshistoria, tillräckligt full av starka känslor för att intressera en vuxen, tillräckligt sagoskimrande för att förtrolla en liten.

Det är i filmens mittparti denna historia berättas, och jag önskar bara att Tage Danielsson koncentrerat sig på den när han gjorde sin film.

I stället har han fyllt på med dråpliga episoder ur rövarnas liv i en massa scener som saknar poäng och betydelse för historien. Först undrar man länge när handlingen ska komma igång och sedan, när allt hänt, varför filmen aldrig tar slut.

Den är över två timmar lång, och minst en halvtimme för lång."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Ronja Rövardotter på bio är en filmsaga i Sverige. Mitt i den svenska naturen. (-)

Emellertid tenderar detta Sverige att spela första fiolen och det händer att själva sagan försvinner i dunklet mellan träden och blir osynlig eller tonar bort i de väldiga forsarnas dån. (-)

Hanna Zetterberg och Dan Håfström stämmer väldigt fint med sina förebilder, bokens Ronja och Birk, men ibland önskar man att de fått en litet mindre "litterär" dialog på sin lott. (-)

Men, av skäl som inte har med barnens agerande att göra, förlorar filmen sin dramatiska rytm i de utdragna partier där Ronja och Birk lever något slags scoutliv mitt i naturläran med inte alltid motiverade bilder av igelkottar, fågelungar och dansande fåglar. Det finns partier där man sitter och undrar vart handlingen tog vägen. Har verkligen ingen, under den långa tillblivelseprocessen, märkt att filmen svackar här? (-)

Nå det finns, som inledningsvis antytts, mycket att glädjas åt, och dit räknar jag Björn Isfälts musik, till vilken rövarna dansar och leker och slåss. (-)

Till sist kan [Mattis och Borkahövdingen] förbrödras vid bordet, konstatera att de inte har någon hand med ungdomen: både Ronja och Birk vägrar att gå i fäders spår för framtida rövarsegrar. Där kunde egentligen slutpunkten sättas - fast Tage Danielsson fortsätter en liten bit till och jag undrar bara: Voffor gör han på detta viset?"

Hanserik Hjertén, DN: "Och den Tage Danielsson som sjöng naturens lov i Äppelkriget och fredens i Animalen bör ha känt sig hemmastadd i denna saga, även om den handlar om oförbätterliga stråtrövare.

Här finns mycket att glädjas åt. Men invändningsfritt är det inte. Två timmar blir på tok för mycket. Dramatiken är för beskedlig för ett långfilmsäventyr. Rövarliv och vildmarksliv, alla vildvittror till trots, är för idylliskt.

Även sagan behöver sin realism. Det finns faktiskt mer av den varan i boken, men Tant Grym som har skrivit manus har blivit Tant Snäll. Förståeligt kanske med tanke på biobarnen, men beklagligt för filmkonsten."

Annika Gustafsson, SDS: "Med Tage Danielssons filmatisering av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter har vi fått ytterligare en fin svensk familjefilm som kommer att glädja både barn, de över sju år, och vuxna en lång tid framöver. Danielsson betonar den yttre dramatiken, den bullrande glädjen och leken vilket ibland tyvärr sker på bekostnad av allt det finstämda och meditativa som gör boken så varierande och rik på nyanser i skildringen av Ronjas och Birks utveckling från barndomen mot vuxenlivet."

Bara ett fåtal kritiker var övervägande positiva.

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Men mitt i denna avlägsna 1200-talsvärld - genomdragen av medeltida danslekar och folkviserytmer - träder oss nutiden plötsligt och nästan skrämmande nära. Pappa rövarhövdingen som tror sig ha förlorat sin älskade dotter Ronja grips av en själanöd som nog känns igen i många moderna skilsmässofamiljer. Den gamle Skalle-Per - borgens filosofiske muntergök - utandas sin sista suck bland idel goda vänner: en död som för ensamma långvårdsliggare är en nåd att stilla bedja om. Och Helvetesklyftan som gapar mellan de båda fientliga rövarbanden i deras gemensamma borg blir en osökt symbol för oförlåtelsens avgrund mellan supermakterna i vätebombens onda tid.

Först och främst är detta ändå en film att glädjas åt. Vi bjuds både på glada vandringsäventyr och trolsk skogspoesi. Vi ser nakna rövare vinterbada och hör milt satiriska äktenskapsgräl. Vi möter vårens ljus och fredens drömmar."

Sven E Olsson, Arbetet: "En film som det är alldeles omöjligt att inte bli betuttad i - och tagen av.

För mitt i allt det här äventyrslustiga rör filmen - liksom boken - också vid känslor och livsval som är tidlöst aktuella. (-)

Fast man mera känner än tänker på att Ronja-gestalten är en tillämpning av jämlikhetsdebatten. Så fungerar det också med hennes och Birks avrustningsidéer, och med den hjärtenypande gestaltningen av barnens uppror och uppbrott från familjen, som här också inkluderar den för ungar så mardrömslika separationsångesten.

Så fungerar Tage Danielssons film. Den är varsam och robust på en gång. Den har drag av feeri i sin och Rune Ericsons naturlyrik (-).

Den som inte gillar det här, kan fara åt pipsvängen med en gång. Men då har ni missat något fint i svensk film.

Succé! Succé!"

Kommentar Svensk filmografi

Ronja Rövardotter spelades in huvudsakligen i Dalsland. Astrid Lindgren skrev filmmanuset efter sin egen bok, och många kritiker som tyckte att filmen var för lång mer än antydde att det nog inte varit så lätt för regissören att korta i hennes text. Det var också den första film Tage Danielsson gjorde på ett manus han inte skrivit själv.

"Det är på sätt och vis svårare att ta sig an en bok och göra den rättvisa", sa han i en intervju i Stockholms-Tidningen (1.9.1983). "Det är en Romeo- och Julia-historia i förpuberteten", fortsatte han.

Filmbolaget backade upp premiären med 1,2 miljoner marknadsföringskronor. Och det gav resultat. Första helgen sågs filmen av 70.000 biobesökare och spelade in 2 Mkr (det blev 48 till slut).

Filmen deltog i tävlan vid Berlinfestivalen och fick en Silverbjörn för sin "speciella fantasi" och dessutom publikpriset. Vid premiären i USA blev dock kritiken ljum, inte minst för att filmen visades textad, vilket medförde en del högläsning för de yngre besökarna i salongen.

Tage Danielsson skrev en bok om inspelningen, och filmmusiken kom ut på skiva, vilken snart såldes i över 50.000 exemplar och gav en guldskiva.

När filmen TV-visades två år efter premiären var den tjugo minuter längre. Dessutom var den ocensurerad (bioversionen var tillåten från 7 år). Denna inkonsekvens medförde en mindre debatt, där kritikerna frågade sig om film var farligare på bio än i TV.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se