Dirigenterna (1987)

Media (1 st)

Kvinnliga dirigenter tränar bort mjuka tonfall och höjer självkänslan med hypnos i prisbelönt dokumentär där man ska vara bättre än männen om man vill ha jobb.

"Får jag inga konserter får jag väl öppna bageri…"

Den svenska dirigenten Kerstin Nerbe står i sitt kök och knådar en deg. Hon har varit i London och försökt få en agent, men han har aldrig hört talas om henne. Osäkra kort, kvinnor.

Männen håller hårt i sina pinnar. "Den här världen är en så konservativ bastion av traditionella värderingar att allt som är nytt betraktas med misstänksamhet" säger Nerbes New York-kollega Victoria Bond.  Nytt? Världens första kvinnliga dirigent, Elfride Andrée, debuterade i slutet av 1800-talet.

Utan jobb får man ingen erfarenhet och utan erfarenhet får man inga jobb. Kvinnorna i filmen tränar framför spegeln, studerar videoband, övar hållning och andning och tilltal och lär sig självsuggestioner om lugn och säkerhet, men de måste få leda orkestrar. Musiker kan öva på sina instrument mellan konserterna, men dirigenter som inte blir anlitade får ingen rutin. "Två repetitioner, ett genrep och konserten; sedan är allt slut. Det är som att leva eller dö… Får jag komma tillbaka en gång till eller aldrig mer?" säger Nerbe.

En av de orkestrar de kan glömma är Wienerfilharmonikerna. Där får kvinnor inte vara med. "Det är inget förbud" säger en av styrelsemedlemmarna, violinisten Paul Fürst. "Wienerfilharmonikerna är bara av tradition en mansorkester. Direkt familjefientlig, omöjlig för en kvinna. Det finns många orkestrar med kvinnor, så varför ska det inte kunna finnas en utan? Det är en speciell klang i en orkester där bara män spelar."

En man som tänker skarpare än Fürst är dirigenten Jorge Mester. Problemet är att yrket är "en av de få despotiska verksamheterna i vår demokrati. En kvinna som vill bli dirigent måste tänka över hur hon förhåller sig till män. Hon måste avgöra om de vapen eller medel hon hittills använt kan fungera i en dirigentsituation." Tonlägen och småord kan sabotera hennes arbete. Hon får inte göra rösten mjuk, inte säga "bara", inte låta som en snäll flicka.

"Tankar blir högljudda i pulten", säger Victoria Bond. "Man blir som ett djur, det märks om man är trygg eller rädd." Hon berättar om hur orkestern drev med henne när hon kom till Julliard-akademin i New York. Hur de kom överens om att spela i fel tonart, och skrattade åt henne.

I ryska Veronika Duderovas orkester är det ingen som skrattar. "GRÖT GRÖT GRÖT GRÖT GRÖT!! skriker hon. Om igen!! Hur kan ni?! Varför?!" Man repeterar Vredens dag ur Mozarts rekviem och den lilla svartklädda demondirigenten arbetar sittande på en stol, fotograferad bakifrån. Hennes armrörelser är rasande.

Camilla Kolchinsky skrattar hela tiden. Hon är också ryska, och nynnar och sjunger och uppmuntrar blyga musiker på rudimentär men glasklar norska. "Jatatatajaaaaappappapa. Vat vill tu? Inte pare konstatere – vat vill tu? Nu, sammen met maj, jampapam, ock så lite smör (låtsasbrer handflatan), ta pust…"

I Sverige står Kerstin Nerbe i skogen och piskar luften med en avlövad kvist. "Mitt språk finns i pinnen. Det gäller att slå rakt ut, att smocka till, att inte hejda sig med ett leende. När jag hör vinandet är det ett helt slag, ett direkt slag."

Att smocka till. Dirigenterna är en lyhörd skildring av hur kvinnor måste slåss i en värld där männen behåller sitt fasta grepp om pinnen.

I filmens sista bild ska amerikanska JoAnn Falletta in på scen. Hon rättar till fracken, justerar sin rosa fluga och river ner huset med Stravinskijs "Våroffer". Väl uppe på pulten kommer kvinnorna att förändra världen.

Läs mer om regissören Christina Olofsson och fotografen Lisa Hagstrand på nordicwomeninfilm.com

Nina Widerberg 2018

 

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Läs mer om denna film i vår artikel "Svensk filmaffischkonst"

Originaltitel	Dirigenterna : Om kvinnorna som slår sig fram
Svensk premiärtitel	Dirigenterna
Distributionstitel	Dirigenterne (Danmark) Dirigentene (Norge)

Regi	Christina Olofson
Manus	Christina Olofson
Producent	Christina Olofson
Produktionsledare	Inger Antonsson
Foto	Lisa Hagstrand Göran Du Rées (kompletteringar)
Klippning	Johanna Hald
Ljudtekniker	Gert Avelin (Berwaldhallen i Stockholm) Sune Johansson (Hörsalen i Norrköping)
Dramaturg	Johanna Hald
Fotoassistent	Johan Andersson Mats Ardström
Elektriker	Johan Lindblad (Berwaldhallen i Stockholm)
Passare	Mats Löthwall
Negativklippning	Pia Svedlund
Optisk printer	Ove Porath
Ljudläggning	Wille Peterson-Berger Björn Gunnarsson Lars Liljeholm
Mixning	Per Carleson Wille Peterson-Berger
Grafisk form	Ronald Levisson Olle Zackrisson
Speaker	Bibi Andersson (inledningstext)

-	Medverkande:
Kerstin Nerbe
Victoria Bond
JoAnn Falletta
Veronika Dudarova
Ortrud Mann
Camilla Kolchinsky
Sixten Ehrling			(professor, New York)
Donya Feuer			(koreograf, regissör)
Paul Fürst			(professor, Wien)
Arne Mellgren			(leg. läkare)
Jorge Mester			(professor, New York)
Jorma Panula			(professor, Helsingfors)
Brigitte Ratz			(ledare för Frauen-Kammer-Orchester, Wien)

Produktionsbolag	Hagafilm AB
Produktionsstöd	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Garantinämnden för långfilm (B1)
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB	1987
Distributör i Sverige (DVD)	Warner Bros. Entertainment Sverige AB	2006
Laboratorium	AB Film-Labor

På en gotländsk sandstrand vandrar två vitklädda flickor. Den äldsta av dem är Elfrida Andrée (1841-1929), som kom att bli en av världens första kvinnliga orkesterdirigenter. En berättarröst presenterar hennes problem, drömmerier och längtan att få utöva sin konst i den 1800-talsvärld, där endast mannen kunde vara ett skapande geni.

De iscensatta bildsekvenserna om Elfrida Andrée bildar utgångspunkt för en dokumentär skildring av hennes efterföljare, de kvinnliga dirigenterna JoAnn Falletta (New York), Kerstin Nerbe (Stockholm), Veronika Duderova (Moskva), Camilla Kolchinsky (Oslo), Ortrud Mann (Malmö) och Victoria Bond (New York).

Med hjälp av intervjuer och genom att följa dem under undervisnings- och repetitionsarbete beskrivs deras konstnärskap, samtidigt som man får ta del av deras erfarenheter och tankar om att vara kvinna i ett mansdominerat yrke.

För dessa kvinnor gäller att ha modet och den starka viljan att bryta mot etablerade värderingar. De måste skapa något eget utan kvinnliga förebilder och vinna respekt och gehör hos de konservativa orkestrarna, som är vana vid manliga dirigenter; här kan det betraktas som ett riskfyllt projekt att engagera kvinnliga dirigenter.

Problemet att kombinera moderskap och familj med en ytterst krävande karriär är något som kvinnliga dirigenter i allra högsta grad måste brottas med. Det är svårt att få jobb och att sälja sig själv utan impressario. Konkurrensen är stenhård.

Gemensamt för dem är sökandet efter erfarenhet och viljan att visa att man kan det man håller på med, men framför allt ett besatt och passionerat förhållande till musiken, som driver dem trots alla problem och personliga uppoffringar.

JoAnn Falletta följs under repetitionerna av Stravinskys "Våroffer", som hon framför för första gången. Avslutningsvis visas avsnitt från själva konserten.

Veronika Duderova repeterar på ett högst auktoritativt sätt Mozarts "Requiem" med Moskvas Statliga Symfoniorkester, men filmen följer henne även i hemmet och på Moskvas gator.

I Oslo återfinns exilryskan Camilla Kolchinsky, som undervisar i dirigering och som filmen även dokumenterar under repetitionerna av ouvertyren till von Webers "Euryanthe".

Malmöbaserade Ortrud Mann intervjuas i hemmet och under färder på den skånska landsbygden.

I ett regnblött New York möter vi Victoria Bond, som framför egna kompositioner vid pianot. Filmen följer henne även då hon fysiskt och psykiskt förbereder sig inför en konsert genom yoga och meditation.

Folkoperans Kerstin Nerbe preparerar sig i stället med hypnos. Nerbe är något av filmens huvudperson och sammanbindande länk. Hon repeterar "Linzsymfonin" av Mozart, som hon ska framföra för första gången. Förberedelserna sker både i hemmet, framför stereon och i skogen, där hon gör en dirigentpinne av en gren som hon sedan taktfast och bestämt slår med så det viner.

Filmen följer även Nerbe till London, där hon presenterar sig för impressarior (Howard Hartog och Joeske van Walsum), som dock uppmanar henne att bygga upp en karriär i hemlandet först.

Intervjuer görs även med Sixten Ehrling, som varit Bonds och Fallettas lärare, och en av Nerbes lärare, Jorma Panula; vidare med koreografen och regissören Donya Feuer, professor Jorge Mester och Brigitte Ratz, ledare för Frauen-Kammer-Orchester i Wien.

Ett besök avläggs också hos Wienerfilharmonikerna och professor Paul Fürst, som medger att det hos dem inte finns något förbud mot kvinnor, men att det inte är brukligt att ha vare sig kvinnliga dirigenter eller orkestermedlemmar. (Dokumentär)

Censurnummer	126704
Datum	1987-03-12
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	2260 meter
Kommentar	Aktlängder: 529-539-481-552-159 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2260 meter
Längd i minuter	82 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Dirigenterna fick ett övervägande positivt gensvar från kritikerkåren, som i filmen inte enbart fann fascinerande konstnärsporträtt av sex kvinnliga dirigenter utan också en betraktelse över de problem och drivkrafter som finns hos dessa yrkeskvinnor i en mansdominerad värld.

Ingalill Valfridsson, AB: "En hel långfilm om dirigenter ¿ tanken är egentligen befängd. När filmens slutbilder tonar bort är jag glad att också en befängd idé förverkligats eftersom den visade sig vara genial.

Filmen Dirigenterna rymmer många aspekter av de centrala frågorna runt kvinnligt/manligt och om konstnärskapets drivfjäder och pris. Dessutom är Lisa Hagstrands foto gudomligt vackert och spännande med sina växlingar från den extrema närbilden till fågelperspektivets fjärrbild.

I en film som Dirigenterna blir ibland musiken, ljudet, viktigare än bilden. Bildmediets traditionella förhållande mellan bild och ljud kastas om. Här är det bilden som ska följa, 'illustrera' musiken. Det ger upphov till en hel del mycket vackra stämningsbilder från hav och land, från regnblanka gator i New York till trollskogsgläntor i Sörmland.

När filmen börjar ser vi islossning, starka krafter är i rörelse. Jämsides tonar Igor Stravinskijs Våroffer. Det är nu eller aldrig - Bibi Andersson läser ur Elfrida Andrées dagbok från senare hälften av 1800-talet. Elfrida var Sveriges första kvinnliga dirigent och hennes ord gäller än i dag: "Nu eller aldrig."

Annika Gustafsson, SDS: "Nu är inte Dirigenterna någon konventionell intervjufilm enbart för musikintresserade; lika lite som endast en feministisk betraktelse över det kvinnliga konstnärskapet. Christina Olofsons porträtt av en rad färgstarka och energiska gestalter vidgar sig och ger oss många infallsvinklar då vitt skilda synpunkter ställs mot varandra, flera stämmor hörs, ett tema övergår nästan omärkligt i ett annat osv. I denna rika bildsymfoni ringar man ändå in en rad väsentliga fakta vilka inte bara gäller kvinnliga dirigenter, konstnärligt verksamma kvinnor utan kvinnor och kvinnors liv i allmänhet. Därmed berättar filmen också i det outsagda något om män och männens värld. (-)

Händer och armar i rörelse blir av naturliga skäl ett motiv som gång på gång fångas upp av fotografen Lisa Hagstrands kamera. Just rörelse - behovet, längtan och viljan efter att bryta igenom och komma ut ur en passivitet där både kunskap och skaparförmåga stängs inne och inte används är ett av filmens viktigaste teman. Bilder, ljud och musik uttrycker var och en för sig men ofta samstämmigt den återhållna kraft som då och då tillåts välla fram. Kameran betonar flera gånger dirigenternas nära kontakt med och den styrka de hämtar från naturen, t ex Ortrud Mann när hon snabbt kör sin bil genom ett böljande, grönt skånskt landskap eller vandrar längs med vattenbrynet på Ribersborg. I New York skymtar Frihetsgudinnan förbi, fritt stående på sin ö i Hudsonfloden."

Tytti Soila, Chaplin: "Att göra dokumentär film är att ge sig på nåd och onåd åt omständigheterna. Dessa erbjuder ofta endast ett fåtal valmöjligheter och man får då se upp för konventionella lösningar. Christina Olofson äger ett bildsinne och en sensibilitet som gör att den visuella formen i Dirigenterna följsamt och förträffligt motsvarar och understryker filmens tema. Så t ex sätter den första bilden i Dirigenterna igång en rörelse som fortsätter hela filmen igenom. De dissonanta tonerna i Stravinskijs musik bryts mot en bild av hastigt virvlande vårflod som för med sig isflak i en aldrig sinande ström. Flodens rörelse övertas av den dirigerande handen, återförs till musiken igen och flätas in i bildväxlingen i t ex de glidande landskaps- och stadsbilderna bakom åkande fordon. Intervjuavsnitt interpunkteras sparsamt med stämningsbilder som stundtals även formar ett underlag för musiken, förtjänstfullt registrerad av Wille Peterson-Berger.

Rörelsen i bilderna balanseras med en stillastående eller följsamt panorerande kamera (för fotot svarar Lisa Hagstrand). Kameran kikar bakom ett räcke, notställ eller dörrpost; bildernas brutna komposition korresponderar med de regelbrott och uppbrott som denna handfull kvinnor alltjämt tvingas till för att kunna utöva sitt yrke."

Hanserik Hjertén, DN: "Det är både upplysande och långsamt fascinerande att följa denna kvinnliga självprövning mot en fond av maskulina självklarheter. Olofsons film känns både värmande och befriande, som all mänsklig kamp som skildras utan pompösa tonfall.

Hennes problem har möjligen varit att övervinna de begränsande bildmöjligheter som en intervjufilm på en och en halv timme bjuder på. Det blir ju mest växlande miljöer och intervjuobjekt och kvinnor på dirigentpulten.

Men jag tycker att musik, bild och klippning ¿ skickligt hopförda av teamet bakom Olofson ¿ ger filmen en i stort sett bärande rytm. Visserligen är dirigentscenerna många, men de får sin särskilda laddning av kvinnokampstemat och lyfter i slutsekvenserna filmen till en musikalisk frihetsupplevelse av exalterande mått.

Gå inte miste om den!"

Erik Näslund, SvD: "Det är en bitvis fascinerande film Christina Olofson gjort om en ganska okänd grupp kvinnliga konstnärer. Fascinerande därför att den kommer så tätt inpå själva arbetsprocessen, tillägnandet av ett mycket speciellt yrke som av tradition är mansdominerat. Ja, det finns till och med några få orkestrar som portförbjuder kvinnor över huvud taget. Men det tillhör verkligen undantagen, ett faktum som Olofson inte poängterar. Kanske för att det inte riktigt passar hennes tes: hur trögt de kvinnliga dirigenterna har det i portföret. Av samma skäl tror jag att Olofson undvikit att tala med orkestermusiker osv om fenomenet kvinnliga dirigenter.

Hade hon gjort det så hade vi säkert fått veta att det knappast existerar något motstånd. Den här trögheten får alla dirigenter känna på i starten, även de manliga. (-)

Som reportage har Olofsons film starka brister, därför att hon bestämt sig för en vinkel. Däremot blir man starkt engagerad i den som dokumentär. Olofson vet att undvika alltför mycket prat och i stället låta bilden tala. Montagetekniken är stundtals klassisk, effektiv. Som när Olofson under Kerstin Nerbes besök i det konservativa och mansbundna Wien klipper in bilder på bl a en staty av Johannes Brahms med kvinnliga figurer krypandes vid hans fötter. Det är en rolig ironisk snärt i en film som lever på ett känsligt och fint bildarbete men som känns lite utdragen för att räcka till spelfilmsformat. Det vore utmärkt att klippa ned den till en timme och visa den i tv."

Kommentar Svensk filmografi

Dirigenterna - med undertiteln "om kvinnorna som slår sig fram" - innebar något av ett konstnärligt genombrott för filmens regissör Christina Olofson (f 1948). Efter att fram till 1977 ha arbetat som klippare vid TV bildade hon och fotografen Göran du Rées (f 1947) i slutet av 1970-talet produktionsbolaget Hagafilm. Tillsammans skapade de sedan långfilmerna Tältet - Vem tillhör världen? (1978/12), Målaren (1982/2), och Jacob - Smitaren (1983/4). Dirigenterna blev således Christina Olofsons första egna långfilm som producent och regissör.

Som filmregissör befinner sig Christina Olofson själv i ett mansdominerat yrke, varför steget till att skildra kvinnor som stormar en så stark manlig bastion som orkesterdirigentens inte tycks speciellt långt. En av startpunkterna för filmen var hennes egen kortfilm Mötet med Flory, som ingår i episodfilmen 1985. Vad hände katten i råttans år? (1985/10). Den handlade om Flory Gate och Elin Wägner, och inriktade sig också på kvinnor som driver sin egen uppfattning i strid med rådande värderingar och gamla traditioner.

Kvinnor i dirigentpulten är en relativt ny och sällsynt företeelse, vilket kan hänga samman med den traditionella synen på dirigenten som en beslutsfattande och ofta tyrannisk auktoritet. Den genikult som utvecklats i samband med detta har aldrig innefattat kvinnliga utövare. Den store dirigenten Arturo Toscanini ansåg exempelvis att dirigenter måste vara genier och att kvinnor inte är skapande genier.

Enligt en inofficiell beräkning lär det vid tiden för filmens tillblivelse ha funnits 27 kvinnliga orkesterdirigenter i världen. Christina Olofson tog kontakt med sex av dem:

I New York verkar två unga pionjärer, JoAnn Falletta (f 1954) och Victoria Bond (f 1945). Falletta har erhållit de prestigefyllda Toscaninipriset och Stokowskipriset och var den första kvinna som tävlade i båda sammanhangen. Hon har startat sin egen orkester i New York, Queens Philharmonic, men liksom Bond har hon tvingats söka upp arbete. Vid Dirigenternas tillkomst var Falletta och Bond de enda kvinnor som doktorerat på dirigentlinjen vid ärevördiga Juilliard School i New York. Båda hade även den i filmen intervjuade Sixten Ehrling som lärare.

Veronika Dudarova (f 1916) har varit chefdirigent för Moskvas Statliga Symfoniorkester i många år och har en unik ställning som kvinnlig dirigent. Dudarovas landsmaninna Camilla Kolchinsky har via ett mellanspel i bl a Israel hamnat i Oslo, där hon givit konserter och undervisat.

I Sverige sökte Christina Olofson upp Ortrud Mann (f 1917), som var gift med dirigenten Tor Mann. Hon var teaterkapellmästare i Malmö på 1940-talet och har sedan 1949 gästdirigerat med bl a Stockholms filharmoniska orkester och i Finland och Danmark.

Kerstin Nerbe (f 1940) är den som ges mest plats av konstnärsporträtten i Dirigenterna. Hon tillhörde Folkoperans grundare 1976 och har sedan dess varit ensemblens musikaliska ledare och dirigerat samtliga dess uppsättningar. Kerstin Nerbe har även arbetat med Filharmoniska Orkestern i Stockholm, Radiosymfonikerna och Göteborgs Symfoniker.

Med klipparen Johanna Halds hjälp förvandlades 20 timmars inspelad film till 80 minuter.

Filmen, som finansierats med utvecklingspengar från Svenska Filminstitutet, kostade ca 3 Mkr att göra, en låg summa som delvis beror på det lilla inspelningsteamet, vilket förutom Olofson och Hald innefattade fotografen Lisa Hagstrand, vars bilder uppmärksammades i flera recensioner, ljudteknikern Wille Peterson-Berger och inspelningsledaren Inger Antonsson.

Dirigenterna deltog 1987 i kvinnofilmfestivalen i Créteil (nära Paris).

På den internationella kvinnodagen 1994 tilldelades Dirigenterna filmpriset Guldtackan, ett pris som delas ut som belöning till en producent eller regissör som förmedlat en positiv kvinnoroll i en svenskproducerad film.

		Sverige		1985-11	1986-10
	Stockholm	Sverige
	Norrköping
	Malmö
	London	Storbritannien
	Moskva	Sovjetunionen
	New York	USA
	Wien	Österrike

Stockholmspremiär	1987-03-13	Filmstaden	Stockholm	Sverige	82 min
	1987-03-13	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	82 min
Sverigepremiär	1987-03-13	Hagabion	Göteborg	Sverige	82 min
Annan visning	1987-10-04	Bio Victor	Stockholm	Sverige	82 min	(Filmens Dag)
TV-visning	1990-04-12	TV2		Sverige	79 min
	1991-05-05	TV2		Sverige	79 min
Dvd-release	2006-05-10			Sverige
Cinemateksvisning	2016-04-16	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2016-04-16

Guldtackan	Stockholm	1994		Christina Olofson	(15 000 kr)
Festivalpris	Créteil	1987			(juryns 1:a pris /och 10 000 fr/ som bästa dokumentär; kvinnofilmfestivalen)
	Montreal	1987			(2:a pris; kvinnofilmfestivalen)

Dokumentärfilm musik

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	CRI-negativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2260

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Printmaster
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	DIRIGENTERNA En film av Christina Olofson
Affischdesign	Ann-Margret Fyregård

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	A woman is a risky bet - six orchestra conductors. [Av] Christina Olofson.
Omfång	29 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	A woman is a risky bet - six orchestra conductors.A film by Christina Olofson.
Omfång	25 s.
Språk	Engelska

Typ	Synopsis
Manustitel	"Dirigenterna"
Omfång	5 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	25 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	11
Färg papper	8
Bakombild papper	1
Dia	1
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Hastighet	24
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP