Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Dirigenterna : Om kvinnorna som slår sig fram
Filmtyp Långfilm
Kategori Dokumentär
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Barntillåten
Dialogspråk
Sverigepremiär 1987-03-13

Handling

På en gotländsk sandstrand vandrar två vitklädda flickor. Den äldsta av dem är Elfrida Andrée (1841-1929), som kom att bli en av världens första kvinnliga orkesterdirigenter. En...

Visa hela handlingen

Press

Dirigenterna fick ett övervägande positivt gensvar från kritikerkåren, som i filmen inte enbart fann fascinerande konstnärsporträtt av sex kvinnliga dirigenter utan också en betraktelse...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Foto
Klippning
Ljudtekniker
Dramaturg
Fotoassistent
Elektriker
Passare
Negativklippning
Optisk printer
Ljudläggning
Mixning
Grafisk form
Speaker

Medverkande

- Medverkande:
Kerstin Nerbe
Victoria Bond
JoAnn Falletta
Veronika Dudarova
Ortrud Mann
Camilla Kolchinsky
Sixten Ehrling (professor, New York)
Donya Feuer (koreograf, regissör)
Paul Fürst (professor, Wien)
Arne Mellgren (leg. läkare)
Jorge Mester (professor, New York)
Jorma Panula (professor, Helsingfors)
Brigitte Ratz (ledare för Frauen-Kammer-Orchester, Wien)

Bolag

Produktionsbolag Hagafilm AB
Produktionsstöd Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Garantinämnden för långfilm (B1)
Distributör i Sverige (35 mm) Folkets Bio AB 1987
Distributör i Sverige (DVD) Warner Bros. Entertainment Sverige AB 2006
Laboratorium AB Film-Labor

Handling

På en gotländsk sandstrand vandrar två vitklädda flickor. Den äldsta av dem är Elfrida Andrée (1841-1929), som kom att bli en av världens första kvinnliga orkesterdirigenter. En berättarröst presenterar hennes problem, drömmerier och längtan att få utöva sin konst i den 1800-talsvärld, där endast mannen kunde vara ett skapande geni.

De iscensatta bildsekvenserna om Elfrida Andrée bildar utgångspunkt för en dokumentär skildring av hennes efterföljare, de kvinnliga dirigenterna JoAnn Falletta (New York), Kerstin Nerbe (Stockholm), Veronika Duderova (Moskva), Camilla Kolchinsky (Oslo), Ortrud Mann (Malmö) och Victoria Bond (New York).

Med hjälp av intervjuer och genom att följa dem under undervisnings- och repetitionsarbete beskrivs deras konstnärskap, samtidigt som man får ta del av deras erfarenheter och tankar om att vara kvinna i ett mansdominerat yrke.

För dessa kvinnor gäller att ha modet och den starka viljan att bryta mot etablerade värderingar. De måste skapa något eget utan kvinnliga förebilder och vinna respekt och gehör hos de konservativa orkestrarna, som är vana vid manliga dirigenter; här kan det betraktas som ett riskfyllt projekt att engagera kvinnliga dirigenter.

Problemet att kombinera moderskap och familj med en ytterst krävande karriär är något som kvinnliga dirigenter i allra högsta grad måste brottas med. Det är svårt att få jobb och att sälja sig själv utan impressario. Konkurrensen är stenhård.

Gemensamt för dem är sökandet efter erfarenhet och viljan att visa att man kan det man håller på med, men framför allt ett besatt och passionerat förhållande till musiken, som driver dem trots alla problem och personliga uppoffringar.

JoAnn Falletta följs under repetitionerna av Stravinskys "Våroffer", som hon framför för första gången. Avslutningsvis visas avsnitt från själva konserten.

Veronika Duderova repeterar på ett högst auktoritativt sätt Mozarts "Requiem" med Moskvas Statliga Symfoniorkester, men filmen följer henne även i hemmet och på Moskvas gator.

I Oslo återfinns exilryskan Camilla Kolchinsky, som undervisar i dirigering och som filmen även dokumenterar under repetitionerna av ouvertyren till von Webers "Euryanthe".

Malmöbaserade Ortrud Mann intervjuas i hemmet och under färder på den skånska landsbygden.

I ett regnblött New York möter vi Victoria Bond, som framför egna kompositioner vid pianot. Filmen följer henne även då hon fysiskt och psykiskt förbereder sig inför en konsert genom yoga och meditation.

Folkoperans Kerstin Nerbe preparerar sig i stället med hypnos. Nerbe är något av filmens huvudperson och sammanbindande länk. Hon repeterar "Linzsymfonin" av Mozart, som hon ska framföra för första gången. Förberedelserna sker både i hemmet, framför stereon och i skogen, där hon gör en dirigentpinne av en gren som hon sedan taktfast och bestämt slår med så det viner.

Filmen följer även Nerbe till London, där hon presenterar sig för impressarior (Howard Hartog och Joeske van Walsum), som dock uppmanar henne att bygga upp en karriär i hemlandet först.

Intervjuer görs även med Sixten Ehrling, som varit Bonds och Fallettas lärare, och en av Nerbes lärare, Jorma Panula; vidare med koreografen och regissören Donya Feuer, professor Jorge Mester och Brigitte Ratz, ledare för Frauen-Kammer-Orchester i Wien.

Ett besök avläggs också hos Wienerfilharmonikerna och professor Paul Fürst, som medger att det hos dem inte finns något förbud mot kvinnor, men att det inte är brukligt att ha vare sig kvinnliga dirigenter eller orkestermedlemmar. (Dokumentär)

Censur / granskning

Censurnummer 126704
Datum 1987-03-12
Åldersgräns Barntillåten
Originallängd 2260 meter
Kommentar Aktlängder: 529-539-481-552-159 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 2260 meter
Längd i minuter 82 min
Akter 5 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Dirigenterna fick ett övervägande positivt gensvar från kritikerkåren, som i filmen inte enbart fann fascinerande konstnärsporträtt av sex kvinnliga dirigenter utan också en betraktelse över de problem och drivkrafter som finns hos dessa yrkeskvinnor i en mansdominerad värld.

Ingalill Valfridsson, AB: "En hel långfilm om dirigenter ¿ tanken är egentligen befängd. När filmens slutbilder tonar bort är jag glad att också en befängd idé förverkligats eftersom den visade sig vara genial.

Filmen Dirigenterna rymmer många aspekter av de centrala frågorna runt kvinnligt/manligt och om konstnärskapets drivfjäder och pris. Dessutom är Lisa Hagstrands foto gudomligt vackert och spännande med sina växlingar från den extrema närbilden till fågelperspektivets fjärrbild.

I en film som Dirigenterna blir ibland musiken, ljudet, viktigare än bilden. Bildmediets traditionella förhållande mellan bild och ljud kastas om. Här är det bilden som ska följa, 'illustrera' musiken. Det ger upphov till en hel del mycket vackra stämningsbilder från hav och land, från regnblanka gator i New York till trollskogsgläntor i Sörmland.

När filmen börjar ser vi islossning, starka krafter är i rörelse. Jämsides tonar Igor Stravinskijs Våroffer. Det är nu eller aldrig - Bibi Andersson läser ur Elfrida Andrées dagbok från senare hälften av 1800-talet. Elfrida var Sveriges första kvinnliga dirigent och hennes ord gäller än i dag: "Nu eller aldrig."

Annika Gustafsson, SDS: "Nu är inte Dirigenterna någon konventionell intervjufilm enbart för musikintresserade; lika lite som endast en feministisk betraktelse över det kvinnliga konstnärskapet. Christina Olofsons porträtt av en rad färgstarka och energiska gestalter vidgar sig och ger oss många infallsvinklar då vitt skilda synpunkter ställs mot varandra, flera stämmor hörs, ett tema övergår nästan omärkligt i ett annat osv. I denna rika bildsymfoni ringar man ändå in en rad väsentliga fakta vilka inte bara gäller kvinnliga dirigenter, konstnärligt verksamma kvinnor utan kvinnor och kvinnors liv i allmänhet. Därmed berättar filmen också i det outsagda något om män och männens värld. (-)

Händer och armar i rörelse blir av naturliga skäl ett motiv som gång på gång fångas upp av fotografen Lisa Hagstrands kamera. Just rörelse - behovet, längtan och viljan efter att bryta igenom och komma ut ur en passivitet där både kunskap och skaparförmåga stängs inne och inte används är ett av filmens viktigaste teman. Bilder, ljud och musik uttrycker var och en för sig men ofta samstämmigt den återhållna kraft som då och då tillåts välla fram. Kameran betonar flera gånger dirigenternas nära kontakt med och den styrka de hämtar från naturen, t ex Ortrud Mann när hon snabbt kör sin bil genom ett böljande, grönt skånskt landskap eller vandrar längs med vattenbrynet på Ribersborg. I New York skymtar Frihetsgudinnan förbi, fritt stående på sin ö i Hudsonfloden."

Tytti Soila, Chaplin: "Att göra dokumentär film är att ge sig på nåd och onåd åt omständigheterna. Dessa erbjuder ofta endast ett fåtal valmöjligheter och man får då se upp för konventionella lösningar. Christina Olofson äger ett bildsinne och en sensibilitet som gör att den visuella formen i Dirigenterna följsamt och förträffligt motsvarar och understryker filmens tema. Så t ex sätter den första bilden i Dirigenterna igång en rörelse som fortsätter hela filmen igenom. De dissonanta tonerna i Stravinskijs musik bryts mot en bild av hastigt virvlande vårflod som för med sig isflak i en aldrig sinande ström. Flodens rörelse övertas av den dirigerande handen, återförs till musiken igen och flätas in i bildväxlingen i t ex de glidande landskaps- och stadsbilderna bakom åkande fordon. Intervjuavsnitt interpunkteras sparsamt med stämningsbilder som stundtals även formar ett underlag för musiken, förtjänstfullt registrerad av Wille Peterson-Berger.

Rörelsen i bilderna balanseras med en stillastående eller följsamt panorerande kamera (för fotot svarar Lisa Hagstrand). Kameran kikar bakom ett räcke, notställ eller dörrpost; bildernas brutna komposition korresponderar med de regelbrott och uppbrott som denna handfull kvinnor alltjämt tvingas till för att kunna utöva sitt yrke."

Hanserik Hjertén, DN: "Det är både upplysande och långsamt fascinerande att följa denna kvinnliga självprövning mot en fond av maskulina självklarheter. Olofsons film känns både värmande och befriande, som all mänsklig kamp som skildras utan pompösa tonfall.

Hennes problem har möjligen varit att övervinna de begränsande bildmöjligheter som en intervjufilm på en och en halv timme bjuder på. Det blir ju mest växlande miljöer och intervjuobjekt och kvinnor på dirigentpulten.

Men jag tycker att musik, bild och klippning ¿ skickligt hopförda av teamet bakom Olofson ¿ ger filmen en i stort sett bärande rytm. Visserligen är dirigentscenerna många, men de får sin särskilda laddning av kvinnokampstemat och lyfter i slutsekvenserna filmen till en musikalisk frihetsupplevelse av exalterande mått.

Gå inte miste om den!"

Erik Näslund, SvD: "Det är en bitvis fascinerande film Christina Olofson gjort om en ganska okänd grupp kvinnliga konstnärer. Fascinerande därför att den kommer så tätt inpå själva arbetsprocessen, tillägnandet av ett mycket speciellt yrke som av tradition är mansdominerat. Ja, det finns till och med några få orkestrar som portförbjuder kvinnor över huvud taget. Men det tillhör verkligen undantagen, ett faktum som Olofson inte poängterar. Kanske för att det inte riktigt passar hennes tes: hur trögt de kvinnliga dirigenterna har det i portföret. Av samma skäl tror jag att Olofson undvikit att tala med orkestermusiker osv om fenomenet kvinnliga dirigenter.

Hade hon gjort det så hade vi säkert fått veta att det knappast existerar något motstånd. Den här trögheten får alla dirigenter känna på i starten, även de manliga. (-)

Som reportage har Olofsons film starka brister, därför att hon bestämt sig för en vinkel. Däremot blir man starkt engagerad i den som dokumentär. Olofson vet att undvika alltför mycket prat och i stället låta bilden tala. Montagetekniken är stundtals klassisk, effektiv. Som när Olofson under Kerstin Nerbes besök i det konservativa och mansbundna Wien klipper in bilder på bl a en staty av Johannes Brahms med kvinnliga figurer krypandes vid hans fötter. Det är en rolig ironisk snärt i en film som lever på ett känsligt och fint bildarbete men som känns lite utdragen för att räcka till spelfilmsformat. Det vore utmärkt att klippa ned den till en timme och visa den i tv."

Kommentar Svensk filmografi

Dirigenterna - med undertiteln "om kvinnorna som slår sig fram" - innebar något av ett konstnärligt genombrott för filmens regissör Christina Olofson (f 1948). Efter att fram till 1977 ha arbetat som klippare vid TV bildade hon och fotografen Göran du Rées (f 1947) i slutet av 1970-talet produktionsbolaget Hagafilm. Tillsammans skapade de sedan långfilmerna Tältet - Vem tillhör världen? (1978/12), Målaren (1982/2), och Jacob - Smitaren (1983/4). Dirigenterna blev således Christina Olofsons första egna långfilm som producent och regissör.

Som filmregissör befinner sig Christina Olofson själv i ett mansdominerat yrke, varför steget till att skildra kvinnor som stormar en så stark manlig bastion som orkesterdirigentens inte tycks speciellt långt. En av startpunkterna för filmen var hennes egen kortfilm Mötet med Flory, som ingår i episodfilmen 1985. Vad hände katten i råttans år? (1985/10). Den handlade om Flory Gate och Elin Wägner, och inriktade sig också på kvinnor som driver sin egen uppfattning i strid med rådande värderingar och gamla traditioner.

Kvinnor i dirigentpulten är en relativt ny och sällsynt företeelse, vilket kan hänga samman med den traditionella synen på dirigenten som en beslutsfattande och ofta tyrannisk auktoritet. Den genikult som utvecklats i samband med detta har aldrig innefattat kvinnliga utövare. Den store dirigenten Arturo Toscanini ansåg exempelvis att dirigenter måste vara genier och att kvinnor inte är skapande genier.

Enligt en inofficiell beräkning lär det vid tiden för filmens tillblivelse ha funnits 27 kvinnliga orkesterdirigenter i världen. Christina Olofson tog kontakt med sex av dem:

I New York verkar två unga pionjärer, JoAnn Falletta (f 1954) och Victoria Bond (f 1945). Falletta har erhållit de prestigefyllda Toscaninipriset och Stokowskipriset och var den första kvinna som tävlade i båda sammanhangen. Hon har startat sin egen orkester i New York, Queens Philharmonic, men liksom Bond har hon tvingats söka upp arbete. Vid Dirigenternas tillkomst var Falletta och Bond de enda kvinnor som doktorerat på dirigentlinjen vid ärevördiga Juilliard School i New York. Båda hade även den i filmen intervjuade Sixten Ehrling som lärare.

Veronika Dudarova (f 1916) har varit chefdirigent för Moskvas Statliga Symfoniorkester i många år och har en unik ställning som kvinnlig dirigent. Dudarovas landsmaninna Camilla Kolchinsky har via ett mellanspel i bl a Israel hamnat i Oslo, där hon givit konserter och undervisat.

I Sverige sökte Christina Olofson upp Ortrud Mann (f 1917), som var gift med dirigenten Tor Mann. Hon var teaterkapellmästare i Malmö på 1940-talet och har sedan 1949 gästdirigerat med bl a Stockholms filharmoniska orkester och i Finland och Danmark.

Kerstin Nerbe (f 1940) är den som ges mest plats av konstnärsporträtten i Dirigenterna. Hon tillhörde Folkoperans grundare 1976 och har sedan dess varit ensemblens musikaliska ledare och dirigerat samtliga dess uppsättningar. Kerstin Nerbe har även arbetat med Filharmoniska Orkestern i Stockholm, Radiosymfonikerna och Göteborgs Symfoniker.

Med klipparen Johanna Halds hjälp förvandlades 20 timmars inspelad film till 80 minuter.

Filmen, som finansierats med utvecklingspengar från Svenska Filminstitutet, kostade ca 3 Mkr att göra, en låg summa som delvis beror på det lilla inspelningsteamet, vilket förutom Olofson och Hald innefattade fotografen Lisa Hagstrand, vars bilder uppmärksammades i flera recensioner, ljudteknikern Wille Peterson-Berger och inspelningsledaren Inger Antonsson.

Dirigenterna deltog 1987 i kvinnofilmfestivalen i Créteil (nära Paris).

På den internationella kvinnodagen 1994 tilldelades Dirigenterna filmpriset Guldtackan, ett pris som delas ut som belöning till en producent eller regissör som förmedlat en positiv kvinnoroll i en svenskproducerad film.

Inspelning

Sverige 1985-11 1986-10
Stockholm Sverige
Norrköping
Malmö
London Storbritannien
Moskva Sovjetunionen
New York USA
Wien Österrike

Visningar

Stockholmspremiär 1987-03-13 Filmstaden Stockholm Sverige 82 min
1987-03-13 Folkets Bio Stockholm Sverige 82 min
Sverigepremiär 1987-03-13 Hagabion Göteborg Sverige 82 min
TV-visning 1990-04-12 TV2 Sverige 79 min
1991-05-05 TV2 Sverige 79 min
Annan visning 1987-10-04 Bio Victor Stockholm Sverige 82 min (Filmens Dag)
Dvd-release 2006-05-10 Sverige

Utmärkelser

Guldtackan Stockholm 1994 Christina Olofson (15 000 kr)
Festivalpris Créteil 1987 (juryns 1:a pris /och 10 000 fr/ som bästa dokumentär; kvinnofilmfestivalen)
Montreal 1987 (2:a pris; kvinnofilmfestivalen)

Ämnesord

Dokumentärfilm musik

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 16 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm


Typ CRI-negativ
Bredd 35 mm
Längd i meter 2260


Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 35 mm


Typ Printmaster
Bredd 35 mm


Typ Slutmix
Bredd 16 mm


Typ Slutmix
Bredd 35 mm


Typ Slutmix
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel DIRIGENTERNA En film av Christina Olofson
Affischdesign Ann-Margret Fyregård


Bestånd Manuskript

Typ Dialoglista
Manustitel A woman is a risky bet - six orchestra conductors. [Av] Christina Olofson.
Omfång 29 s.
Språk Engelska


Typ Dialoglista
Manustitel A woman is a risky bet - six orchestra conductors.A film by Christina Olofson.
Omfång 25 s.
Språk Engelska


Typ Synopsis
Manustitel "Dirigenterna"
Omfång 5 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Omfång 25 s.
Språk Engelska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 11
Färg papper 8
Bakombild papper 1
Dia 1
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?