Agnes Cecilia - en sällsam historia (1991)

Media (2 st)

Originaltitel	Agnes Cecilia : - en sällsam historia
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Anders Grönros
Producent	Ingrid Dalunde Waldemar Bergendahl
Manus	Anders Grönros
Förlaga	Agnes Cecilia - en sällsam historia (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri Sveriges Television AB Kanal 1 Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Utmärkelser	Guldbagge Guldbaggenominerad Festivalpris Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1991-08-29

Medverkande

Gloria Tapia
Eleonora "Nora" Hed

Ronn Elfors
Dag Sjöborg

Stina Ekblad
Karin Sjöborg, Dags mamma, bibliotekarie

Allan Svensson
Anders Sjöborg, Dags pappa, lärare

Vanna Rosenberg
Lena, Noras kamrat

Cecilia Milocco
Agnes Cecilia / Tetti

Visa fler

Om filmen

I ett skåp bakom tapeten hittar femtonåriga Nora ett foto av två kvinnor i vita 1800-talsklänningar. Vilka är de, och vad vill de henne? Och vem är barnet?...

Visa hela texten

Handling

Nyköping. Nutid. Vid fem års ålder mister Nora Hed sina föräldrar i en bilolycka. Släktingarna visar handfallenhet och undviker att tala om för henne hur det faktiskt ligger till. Hon...

Visa hela handlingen

Press

Agnes Cecilia - en sällsam historia fick ett mycket välvilligt mottagande, dock inte helt utan invändningar. Stämningsskaparen Grönros och skådespelarna, framför allt de unga...

Visa all press

I ett skåp bakom tapeten hittar femtonåriga Nora ett foto av två kvinnor i vita 1800-talsklänningar. Vilka är de, och vad vill de henne? Och vem är barnet? Anders Grönros fick en Guldbagge för sin suggestiva Maria Gripe-filmatisering. 

"Bege dig jag vet inte vart, för att söka jag vet inte vad." När böcker slår upp sig själva och hundar vägrar gå över trösklar vet man vad klockan är slagen. Femtonåriga Nora och hennes fosterfamilj flyttar in i en gammal lägenhet där allt tycks vilja henne något. I ett skåp bakom tapeten hittar hon ett foto av två kvinnor med ett barn mellan sig. Nora, som inte vet var hon ska leta efter vad, börjar ändå. Tecken, brev, gamla tanter – "Jag tror att det handlar om någon som blivit övergiven", säger Nora till den snälla sonen till de snälla fosterföräldrarna. De känner inga kalla kårar, de äter rostat bröd och springer till jobbet.

Nora är fem och kramar storgråtande sin nalle. Hennes festklädda föräldrar ler och säger godnatt. De går vinkande ut genom dörren och kör ihjäl sig. Nora väntar på dem, tills de nya föräldrarna en dag ställer henne framför graven. Nu ska hon tända ett ljus för pappa och ett för mamma, säger de. Det går inte. Nora skakar så hon spiller ut tändstickorna.

Allt det här minns hon, när som helst. Som när den sorglösa kompisen Lena – en ung Vanna Rosenberg, som gör det mesta av varje stavelse – babblar om bantning och ögonskuggor. "Vad tycker du om den här färgen? Det är den enda som funkar när man är så här tjock." Nora är inåtvänd och hunden Ludde måste få hjälp med sin ångest, säger Lena. Inåtvänd räcker inte. Nora ser och hör och tolkar tecken, men pratar gör hon inte. Tills det är dags för den stora uppgörelsen. Då är det ingen som går fri, död eller levande.

Maria Gripe skrev romanen "Agnes Cecilia" 1981, tre år efter "Tordyveln flyger i skymningen" och året före den första boken i Skugg-trilogin. I slutet av sjuttiotalet hade hennes berättelser börjat få övernaturliga inslag. Hon inspirerades av Edgar Allan Poe och systrarna Brontë, och skrev om unga kvinnor som dras in i mysterier och grubblar över livet och döden.

Men de får saker gjorda också. Männen i Noras värld har inte mycket att komma med. De är snälla allihop (utom en), men det är kvinnorna det handlar om, på flera plan. Det är de som gör det som måste göras, och de gör det på egen hand.

Flera av Maria Gripes böcker har filmatiserats för bio eller tv. Anders Grönros gjorde Agnes Cecilia – en sällsam historia och Glasblåsarns barn under 90-talet, Kjell Grede regisserade Hugo och Josefin 1967 och Kay Pollaks Elvis! Elvis! kom 1976. Flickan vid stenbänken sändes som tv-serie 1989.

Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet: "Ett gråtande barns ögonpar i stark närbild inleder Anders Grönros film. Lyckligtvis undviker den i fortsättningen alla associationer till hötorgskonstens snyftande ungar. [...] Han är bra på komprimerat uttrycksmättade och mångtydiga stämningar, inte sällan med element av skir poesi. Så småningom blir man mer och mer varse att denna förmåga till koncentration och en sorts lyrisk visuell stenografi enbart tycks karakterisera enskilda scener och sekvenser. Manusets och regins grepp om helheten, om filmens dramatiska uppbyggnad och om närbildsberättandet generellt sett lämnar en del att önska."

Maaret Koskinen i Dagens Nyheter: "Det beundransvärda är Grönros absoluta gehör för de dagrar och rytmiseringar som dämpar den dramatiska belysningen till det enbart nödvändiga. [...] [Gloria Tapia] gör en sådan där fullfjädrad, auktoritativ och märkvärdigt 'färdig' långfilmsdebut som undfägnas en biopublik bara med mycket långa mellanrum. Detta, gott folk, är inget annat än Steven Spielberg på svenska – fast bra många snäpp mer sofistikerat!"

Nina Widerberg (2016)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Nyköping. Nutid. Vid fem års ålder mister Nora Hed sina föräldrar i en bilolycka. Släktingarna visar handfallenhet och undviker att tala om för henne hur det faktiskt ligger till. Hon hamnar så småningom hos den vänliga och harmoniska familjen Sjöborg, bibliotekarien Karin, läraren Anders och sonen Dag. Men diffusa minnesbilder dyker upp i Noras drömmar genom åren, hon har en inneboende disharmoni, anses vara "lite inåtvänd".

Tio år senare flyttar Nora och hennes familj till en stor lägenhet i ett äldre hus. Underliga saker börjar snart hända. Schäfern Ludde blir orolig och visar direkt ovilja att gå in i ett av rummen, Noras. Vid en omtapetsering visar det sig att det finns övertäckta skåp gömda på flera platser. Nora och Dag finner en låda, innehållande bland annat ett par balettskor, en grön vas, ett trasigt väckarur, ett hundhalsband märkt Hero, en sagobok, samt ett fotografi, föreställande två kvinnor och ett barn, med underskriften "Agnes och Hedvig 1913". Nora hör steg närma sig hennes dörr. När hon tittar ut finns där ingen.

Händelserna blir alltmer makabra. Det gamla väckaruret börjar gå igen - baklänges. Sagoboken ramlar flera gånger ur bokhyllan, uppslagen på samma ställe varje gång. Den gröna vasen ramlar i golvet och visar sig innehålla hoprullade pappersremsor, en sönderriven dagbok, där namn som Hedvig, Cecilia och Hulda nämns. Alla dessa tecken visar sig nästan enbart för Nora,

Nora börjar förstå att någon försöker nå henne. Hon tar emot flera felringningar, där en ung kvinnoröst säger sig söka färghandeln. Vid ett av dessa samtal är hon just på väg ut, och då hon kommer ner på gatan ett par minuter senare, har en stor byggnadsställning just rasat utanför porten. Telefonsamtalet har räddat hennes liv. Även Dag börjar få tecken. I en dröm får han ett meddelande som överensstämmer ordagrant med en passage på den uppslagna sidan i sagoboken. Han får också ett anonymt samtal från en äldre kvinna, vilken låter meddela att Nora ska gå till en adress i Gamla Stan i Stockholm och fråga efter Agnes Cecilia. Dags påstående att Nora alls inte har planerat att resa till Stockholm den angivna dagen viftas bara bort av damen, som på frågan om vem hon är svarar att det kan göra detsamma. Senare på kvällen bjuder Anders Nora och Dag till Stockholm i samband med en klassresa.

Adressen i Stockholm visar sig vara en dockverkstad. Dockdoktorn har ett paket till Nora som enligt instruktioner bara får öppnas av henne själv, och när hon är ensam. Hon får inte avslöja innehållet för någon. I paketet finns en docka med en medaljong runt halsen. I medaljongen finns ett fotografi av en ung kvinna, med texten "Cecilia 17 år". Nora kysser dockan och gömmer henne i kakelugnen.

På en långpromenad med Ludde sliter sig plötsligt hunden lös och springer iväg till skogs. Nora hämtar Dag och de söker tillsammans. Vid en nergången gammal villa hittar de bevis på att Ludde varit där nyligen, men inte Ludde själv. Under en närliggande bro ser de att någon har skrivit namnet Agnes Cecilia i brovalvet.

Dag är både nyfiken och mån om Nora och vill veta vad som egentligen händer, men hon vill inte avslöja något. Hon vill gärna ha hans hjälp och närhet i det som sker, men hon känner att hon har avlagt löfte om att inte berätta något. Först sedan det visat sig att även Dag ser hur det gamla väckaruret går baklänges ger hon med sig. Hon söker först upp sin Hulda, väninnan Lenas mormors mor. Hulda bodde en gång i huset där Noras familj nu bor.

Hulda har mycket att berätta. I just det rum som idag är Noras bodde två systrar, Agnes och Hedvig. Agnes gick i hushållsskola och Hedvig hade stora konstnärliga anlag. Hon var en stark och självständig kvinna som sades vara synsk. Agnes födde senare ett utomäktenskapligt barn, en dotter som fick heta Cecilia, och gifte sig med en rik stockholmare då Cecilia var fyra år. På makens krav lämnade Agnes bort Cecilia till ett barnhem och for med till Stockholm. Hedvig bodde då i Paris och for omedelbart hem efter att ha fått höra om det inträffade. Hon tog Cecilia ur barnhemmet och tog hand om henne. Agnes undvek Cecilia och fick en ny dotter, Vera, som enligt Hulda var en bortskämd och elak flicka. Samma Vera visar sig vara Noras mormor.

Hemkommen från mötet med Hulda får Nora en ny syn. I sitt rum ser hon en ung kvinna med sorgset ansikte dansa. Dag är borta och hon ser honom först dagen därpå, gående på stan med en flicka, ömt omfamnade. Nora är besviken, hon vill berätta om vad hon varit med om. Kanske känner hon även en viss svartsjuka, att hon ännu en gång blivit övergiven. En ljuspunkt är Luddes återkomst. Också denna sker under mystiska omständigheter. Det ringer på dörren och Ludde står där ensam. Då Nora ropar i trappan svarar en flickröst att hon bara ville lämna tillbaka Hero. Hero?

Vid nästa långpromenad drar Ludde återigen mot den gamla villan till. Nora hänger med i kopplet denna gång och då de kommer fram ser hon villan, ny och fin, som i sin glans dagar. En ung kvinna i kläder av en annan tids modell promenerar i trädgården, som är full av prunkande blomster. Nora står vid grinden och hittar ett smycke. Hon ropar på kvinnan men plötsligt är hon åter borta och huset åter förfallet. Nora har nya frågor till Hulda.

Cecilia var en lovande dansös, minns Hulda. En dag kom en dansör från Kungliga Operan i Stockholm och öppnade dansskola i en stor villa utanför stan, Beateborg. Han blev begeistrad över Cecilia och gjorde henne snart till sin skyddsling. Efter ett tag började det skvallras om dansmästaren och Cecilia, inte utan fog. Cecilia var gravid. Hon födde en pojke och dog i barnsäng. Dansmästaren som var utomlands vid tillfället fick bud och reste hem. Han såg aldrig åt sin son. Sonen, som döptes till Martin, kom i fosterhem och fick ta med sig Hero, en schäfer som bodde på Beateborg. Hulda berättar att Martin aldrig fann någon ro i livet och dog för en tid sedan. Hon känner igen smycket som Nora hittade vid grinden till Beateborg, och nu bär. Det var en gåva från dansmästaren till Cecilia, som hon tappade efter bara en vecka.

Nora far till Stockholm för att träffa sin mormor Vera. Mormodern är motvillig till att svara på Noras frågor om Cecilia och Martin. De har en uppslitande konfrontation, mormodern har en intolerant och snorkig uppfattning om sina mindre lyckligt lottade släktingar, så ock till den efterhängsna Carita. Carita fick en dotter med Martin. Nora minns nu Carita, en varm och vänlig kvinna som hon mött helt kort som barn, men som sedan körts iväg av mormor. På Veras tes om att man ska låta det som skett vara, svarar Nora högt och bestämt att man kanske kan förhindra att fler olyckor sker, och då mormor Vera fördömer de som saknar en fast punkt i tillvaron springer Nora gråtande ur huset. Hur får man en fast punkt i tillvaron, om man bara blir bortstött, skriker hon. På stationen hinner morfar Birger ikapp henne och berättar att Carita är en bra kvinna och att mormor Vera inte alltid är det. Carita har förresten en dotter, säger han. Hon heter Agnes efter farmors mor och Cecilia efter farmor. Agnes Cecilia.

Nora kommer hem, och nästa konfrontation blir med Dag. Han förklarar att Tetti, som han har träffat, är en märklig flicka, nästan farlig. Han känner det som att hon egentligen söker någon annan, genom honom. Själv gör han detsamma. De söker båda efter Nora. Det är Nora som Dag tycker om och det är Nora som Tetti söker. Det var för övrigt Tetti som lämnade tillbaka Ludde den där gången, berättar Dag. Är Tetti och Agnes Cecilia samma person? Ja, bortom alla tvivel.

Då Nora nästa dag ska hämta ett recept på hostmedicin till Anders får hon höra namnet Agnes Cecilia Eng ropas upp. De står ansikte mot ansikte, till slut. De är i samma ålder. Deras ansikten liknar varandra. De omfamnar varandra ömt. Det är som om Nora har funnit sig själv, till slut. Gåtan är löst. Livet kan gå vidare.

Pressreaktion Svensk filmografi

Agnes Cecilia - en sällsam historia fick ett mycket välvilligt mottagande, dock inte helt utan invändningar. Stämningsskaparen Grönros och skådespelarna, framför allt de unga huvudrollsinnehavarna Gloria Tapia och Ronn Elfors, lovordades oftast. Att filmen borde ha varit kortare var de flesta överens om.

Maaret Koskinen, DN: "Det beundransvärda är Grönros absoluta gehör för de dagrar och rytmiseringar som dämpar den dramatiska belysningen till det enbart nödvändiga. (-) [Gloria Tapia] gör en sådan där fullfjädrad, auktoritativ och märkvärdigt 'färdig' långfilmsdebut som undfägnas en biopublik bara med mycket långa mellanrum. Detta, gott folk, är inget annat än Steven Spielberg på svenska - fast bra många snäpp mer sofistikerat!"

Jens Peterson, AB: "Det bästa med (-) filmen är just stämningen. En skicklig balans mellan det vardagliga och det mystiska. Anders Grönros har lyckats fånga Maria Gripes poesi och magi. En gripande film för många åldrar om känslan att stå utanför, att inte vara önskad."

Petter Karlsson, Expr: "Likt en modern Poe väver [Maria Gripe] in mysteriet i en så förföriskt vardagsgrå dräkt att vi stegvis, nästan mot vår vilja, tvingas acceptera det otroliga.

Det är en raffinerad teknik. (-) Ungdomarna Tapia/ Elfors spelar stor teater med små medel. På det hela taget en fängslande - om än tjugo minuter för lång - resa i det okända."

Jeanette Gentele, SvD: "Om Astrid Lindgren är en mästarinna på humor och action, så är Maria Gripe lika skicklig på det som skulle kunna kallas själsliga thrillers. Och i Anders Grönros har hon hittat sin rätta uttolkare på vita duken. [Han] låter historien utspela sig i regntunga höstbilder som ger en lyster åt de agerandes vita ansikten. Han fångar rummens dagrar och skuggor på ett sådant sätt att möbler och tavlor får ny och magisk innebörd. Men vackra bilder räcker inte långt. Det behövs skickligt skådespeleri framför kameran också. Även det har Anders Grönros lyckats få fram."

Sven E Olsson, Arbetet: "Grönros debuterade med den klart överbegåvade Den åttonde dagen. (-) Jag var nog inte ensam om att tycka att [han] till temperamentet och filmspråket nog var det närmaste vi kommit en genuin Truffaut-talang i Sverige. Att hans andra biograffilm kommer först nu säger det mesta om arbetsklimatet inom nutida svensk film; det är den ekonomiska återbäringen som räknas, inte den konstnärliga. (-)

[Den är] en av de få svenska filmer under senare tid som på ett så självklart sätt disponerar de filmiska uttrycksmedlen inte bara till förförelse, utan också till innebörder och psykologisk intuition. (-) Jag blir både gripen och rörd av den här filmen."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "När filmen någonstans mot mitten slaknar en stund beror det nog mindre på skådespelarna än på att Grönros lite repeterande suger på mystikens karamell: knarrande steg, klockor som går baklänges, röster som viskar, telefoner som ringer...

Men i regel hanteras skarvarna mellan verklighet och fantasi med lekens lätthet och med Agnes Cecilia blir det som med Kjell Gredes Hugo och Josefin att den talar lika mycket till en vuxen som till de unga människor, som är dess huvudsakliga publik. (-) Nog är Agnes Cecilia en ljuspunkt i den svenska filmens dunkel."

Jan Aghed, SDS: "Ett gråtande barns ögonpar i stark närbild inleder Anders Grönros film. Lyckligtvis undviker den i fortsättningen alla associationer till hötorgskonstens snyftande ungar. (-) Han är bra på komprimerat uttrycksmättade och mångtydiga stämningar, inte sällan med element av skir poesi.

Så småningom blir man mer och mer varse att denna förmåga till koncentration och en sorts lyrisk visuell stenografi enbart tycks karakterisera enskilda scener och sekvenser. Manusets och regins grepp om helheten, om filmens dramatiska uppbyggnad och om närbildsberättandet generellt sett lämnar en del att önska.

Efter den korta, tragiska upptakten möter vi Nora som en känslig och i vanlig ordning överspänd tonåring. Nära inpå sig i en anonym småstad har hon styvföräldrarna och en jämnårig fosterbror som en socialt vagt definierad kärnfamiljsidyll, 'incestuöst' färgad i den senares fall.

Spelet är mindre imponerande. (-) Rollistans ungdomar klarar inte att bära upp de närbildstagningar regin ödslar på dem utan alltför ofta uppnås bara ett tomt stirrande.

Hur sevärd [filmen] än är - och den är verkligen sevärd - kvarstår faktum att Grönros inte hittat en övertygande helhetsform."

Amerikanska Variety ansåg Grönros ha gjort en mycket bra, men lite för lång film; "He´s good with actors and has a keen sense of visuals and sound."

Kommentar Svensk filmografi

Med sin andra film Agnes Cecilia - en sällsam historia gjorde Anders Grönros (f 1953) comeback som långfilmsregissör efter tolv år i kylan. Han debuterade med den i mångas mening underskattade Den åttonde dagen (1979/1), som inte blev någon succé. I mellantiden hade dock en del uppgifter för TV och radio både uppmärksammats och uppskattats.

Maria Gripes (f 1923) och hennes författarskap har värderats högt och prisbelönats genom åren. Flera av hennes böcker har filmats för TV. Efter Hugo och Josefin (1967/24) och Elvis! Elvis! (1977/8) blev Agnes Cecilia (boken utgiven 1981) hennes tredje för bio filmatiserade roman. Hon tog själv kontakt med Grönros i samband med dennes TV-film Blomman ligger i din hand (1986) och föreslog ett samarbete.

Filmdebuterande 19-åringen Gloria Tapia, i princip helt ny i skådespelarsammanhang, prisades högt för sin insats.

Resultatet blev en framgång, trots överskridande av såväl budget - den var satt till 9,5 Mkr, men slutade på 13 Mkr - som tidsgräns, och trots att 7-årsgränsen felaktigt antydde att det var en barnfilm. Publiken kom sakta men säkert, och den visades i många av landets skolor där den av SF kompletterades med arbets- och diskussionsmaterial för eleverna.

Anders Grönros och Per Källberg tilldelades Guldbaggar för bästa regi respektive bästa foto vid filmgalan 1992. Grönros fick även regipriset vid barn- och ungdomsfilmfestivalen i Giffoni i Italien samma år.

I oktober 1993 visades filmen i SVT Kanal 1, denna gång som TV-serie i tre avsnitt om vardera 45 minuter.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se