Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Ett paradis utan biljard
Filmtyp Långfilm
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1991-01-25

Medverkande

Paolo Migone
Giuseppe

Giacomo Poretti
milanesaren

Giuseppe Nesi
maremmanaren

Renzo Spinetti
genuesaren

Carlo Felicetti
gruppledaren

Visa alla medverkande

Handling

En by i Toscana, våren 1950. Unge Giuseppe vinkas av på järnvägsstationen och åker till Sverige för att arbeta för en betydligt högre lön än han kan få hemma i Italien. Han har...

Visa hela handlingen

Press

Ett gott om än inte högt betyg fick Carlo Barsottis komedi av flera av de svenska recensenterna, som gärna använde ord som "varm" och "vänlig". Dessa menade också att den kunde fungera...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Samproduktionstitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Teknisk regi
Scripta
Medproducent
Inspelningsledare
Produktionsassistent
Pressinformation
B-foto
Stillbildsfoto
Fotoassistent
Elektriker
Passare
Ljussättare
Negativklippning
Musikarrangör
Scenografiassistent
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Attributör
Kläder
Sömmerska
Smink
Chaufför
Byggledare
Ljudläggning
Övrig medarbetare
Manusöversättare

Medverkande

Paolo Migone Giuseppe
Gianluca Favilla Franco
Giacomo Poretti milanesaren
Giuseppe Nesi maremmanaren
Renzo Spinetti genuesaren
Carlo Felicetti gruppledaren
Björn Granath tjänstemannen
Carin Ödquist sekreteraren
Görel Crona Eva
Carina Lidbom Lena
Thomas Hoder dansken
Michael Segerström poliskommissarien
Mona-Lis Hässelbäck hans fru
Svante Grundberg poliskonstapeln
Björn Wallde flanören
Pia Green servitrisen
Susanna Mannelli Maria
Azio Citi Azio
Massimo Sarchielli Antonio
Dodi Moscati Antonios fru
Julenti Rossanto prästen
Carlo Neri vän i byn
Fabio Vannozzi vän i byn
Bobo Rondelli vän i byn
Johan Rabaeus Olle
Gustav Kling direktören
Bertil Norström mannen i omklädningsrummet
Jonas Granström äkta mannen
Helene Lundell äkta hustrun
Thorsten Andreassen en ung svensk
Franco Barattoni italienare i baracken
Diego Bonnaccorso italienare i baracken
Roberto Catenacci italienare i baracken
Stefano Catenacci italienare i baracken
Michele Esposito italienare i baracken
Antonio Farina italienare i baracken
Eustachio de Lo Martire italienare i baracken
Pino Poli italienare i baracken
Roberto Tosini italienare i baracken
Pino Versola italienare i baracken
Massimo Vincenzi italienare i baracken
Barbro Waara övrig medverkande
Kerstin Söderlund övrig medverkande
Liv Alsterlund övrig medverkande
Cecilia Lindau övrig medverkande
Julia Hede övrig medverkande
Krister Bergqvist övrig medverkande
Tor Svae övrig medverkande
Anette Gustavsson övrig medverkande
Åsa Lindholm övrig medverkande
Linda Lundmark övrig medverkande
Anna Drougge övrig medverkande
Marie Lindqvist övrig medverkande
Christos Nicolaidis övrig medverkande
Leonardo Bello övrig medverkande
Michele Buzzarro övrig medverkande
Roberto Lianti övrig medverkande
Stefano Corsi övrig medverkande
Coppelecciaito Coppeleccia övrig medverkande
Adolfo Gigli övrig medverkande
Massimo Magnani övrig medverkande
Ivo Pavolin övrig medverkande

Bolag

Handling

En by i Toscana, våren 1950. Unge Giuseppe vinkas av på järnvägsstationen och åker till Sverige för att arbeta för en betydligt högre lön än han kan få hemma i Italien. Han har lockats dit av sin gamle vän och kamrat från partisantiden i andra världskrigets slutskede, Franco, som emigrerat efter det att han efterlysts av polisen i hembyn.

Franco beskriver Sverige som fyllt av vackra och villiga kvinnor och som ett arbetarnas paradis med hög lön, sjukersättning, gratis bostad och sjukvård och lång helgledighet. Det enda han gång på gång skriver att han längtar efter är ett biljardbord, för i hembyn är biljard männens sociala centrum.

På tåget minns Giuseppe tiden när Franco fortfarande bodde hemma i byn och vilken högtidsstund det var i bykaféet då det kom ett nytt biljardbord. Senare fantiserar han om att Franco kommer honom till mötes i ett svenskt vinterlandskap med häst och släde och två unga blondiner iklädda pälsar och raffset. Han vaknar dock upp då en av kvinnorna visar sig vara Maria, en kvinna Franco var förlovad med i byn men som Giuseppe också åtrår.

Väl framme vid slutstationen i en stad någonstans i Mellansverige möts Giuseppe och de andra italienska arbetsrekryterna av en svensk mässingsorkester som lite långsamt och tafatt spelar ¿O sole mio¿. De förs i en bilkolonn till fabriken, där de högtidligen välkomnas av fabriksledningen.

I gratisbostaden ¿ en arbetarbarack med fyrabäddsrum ¿ återförenas Giuseppe med Franco, som bjuder med honom hem till sin nya bostad. Franco har nämligen träffat och flyttat in hos den frånskilda småbarnsmamman Lena.

Där pratar de länge och väl om hembyn i Toscana. Giuseppe undrar varför Franco aldrig hört av sig till Maria, som fortfarande väntar på honom och som skickat en present med Giuseppe. Men Franco undviker ämnet och säger att det är för mycket att förklara. Han lovar dock att ta väl hand om Giuseppe och försöker förklara lite hur det går till i Sverige, där rösterna aldrig höjs, maten och kaffet smakar annorlunda och där det bara finns en enda fackförening.

Och det går bra för Giuseppe på fabriken. Han blir vän med en dansk krigsflykting och även med de till en början lite dryga och överlägsna norditalienarna han delar barack med. Den ende som går honom ¿ och de andra landsmännen ¿ på nerverna är en liten besserwisseraktig tråkmåns från Milano, Enzio.

Det finns bara ett problem, och det är att Giuseppe arbetar alldeles för fort. Franco tvingas ingripa och förklara att fackföreningarna motsätter sig den höga arbetstakten, och att arbetskamraterna har svårt att hänga med. Detta väcker förundran hos Giuseppe, liksom att arbetarna inte får vin i fabriksmatsalen eller att han och Franco inte kan få vin till söndagslunchen på järnvägsrestaurangen före klockan 12.

Men det som gör honom riktigt upprörd är att han bara får drygt halva den lön Franco sagt att han skulle få. Vad denne glömt att berätta är vad man får ut efter det att skatten är dragen. En kväll filosoferar han och Franco över ¿den svenska modellen¿ med socialistisk regering samtidigt som kungen sitter kvar och om neutraliteten under andra världskriget trots att grannländerna Norge och Danmark ockuperades av nazisterna.

På natten drömmer Giuseppe om ett Sverige som är det fulländade paradiset: Alla talar italienska. Restaurangen serverar italiensk mat och italienska viner. Arbetarna betalar ingen skatt ¿ det vara bara ett spratt de spelade Giuseppe ¿ det gör naturligtvis bara kapitalisterna. Men det verkliga ögonblicket av lycka blir då Giuseppe under gästernas applåder förs in till järnvägsrestaurangens biljardbord, där Franco, arbetskamraterna och kamraterna från hembyn väntar.

Giuseppe börjar nu tröttna på sin vistelse i Sverige. Klimatet är för kallt. Han kan inte se någon måne för den ständiga molnigheten. Han bor trångt med sina arbetskamrater och tvingas stanna uppe i matrummet då de andra har kvinnosällskap med sig hem. Och han trånar efter Maria hemma i byn. Det finns emellertid en annan kvinna han också fått ögonen på Lenas granne Eva, en frånskild tvåbarnsmor med en alkoholiserad före detta som gärna blir våldsam när han fyllnar till. Hon öppnar alltid och hälsar när han kommer för att besöka Franco, och Giuseppe grunnar på hur han ska lyckas börja prata med henne trots språkförbistringen. Han övar de få ord han kan på svenska och snappar upp en del andra på affischer han passerar, t ex "kultivera".

Då han kommer för att hälsa på hos Franco, öppnar Eva som vanligt dörren. Trevande försöker Giuseppe få fram några ord samtidigt som Eva försöker få honom att förstå att Franco inte är hemma. Till slut drar Eva in honom till sig och bjuder honom på kaffe. Senare förför hon honom handgripligen. Mitt i natten dyker Olle oväntat upp, så Giuseppe tvingas halvt påklädd hoppa ut genom fönstret.

Nästa dag får han en utskällning av Franco i dennes hem, och de börjar slåss med både knytnävar och inredning. Lena blir rädd och ringer polisen, men när den kommer låtsas Giuseppe och Franco som om de bara skämtat med varandra. När poliserna gått iväg, blir de båda slagskämparna dock utkastade av Lena. I vinternatten på nästan öde gator säger Giuseppe att han känner sig lurad av alla skönmålningar som Franco målat upp av Sverige. Han längtar hem.

Dagen därpå kommer inte Giuseppe till arbetet. Efter arbetsdagen beger sig därför Franco till barackerna, och får reda på att Giuseppe ska ta tåget tillbaka till hembyn i Toscana. Franco springer till stationen och hittar Giuseppe i en av vagnarna. Giuseppe lockar Franco att följa med tillbaka, men han känner att han inte kan konfronteras med sina gamla kamrater i byn och återse Maria. Han väljer att stanna. Då tåget kör iväg skriker Giuseppe åt honom att Sverige visst är ett paradis men att han saknat biljard alltför mycket. En tid senare får Franco brev från Giuseppe. Vid sitt sedvanliga bord på järnvägsrestaurangen läser han om Giuseppes och Marias bröllop. Ytterligare något år senare läser han om att de fått en son, som de döpt till Franco efter honom.

Tiden går. På 1960-talet har järnvägsrestaurangen förvandlats till en krog med bardisk och på 1980-talet till en pizzeria. Men fortfarande sitter Franco på sin vanliga plats och läser breven från Giuseppe. Barnet Franco har nu växt upp och tagit juristexamen. Han är distriktssekreterare i kommunistpartiet och har till faderns stolthet vunnit de toscanska biljardmästerskapen. Den ende Giuseppe tror kan slå sonen är Franco, som en gång var byns bäste biljardspelare.

När Franco går iväg från restaurangen ser han hur det en gång så provinsiella Sverige förvandlats till ett mångkulturellt samhälle präglat av samma ungdomskultur som i Italien. Vid utgången stöter han ihop med en yngling som kallar honom svartskalle. Ursinnig griper han tag i den unge mannen och skriker att han efter 20 år i landet nu blivit en gråskalle.

Sedan går han till bilen och rivstartar. Han kör sin Volvo genom vinterkala alléer medan han drömmer om sitt grönskande Toscana.

Censur

Censurnummer 130499
Datum 1990-12-03
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Kommentar Aktlängder: 563-543-544-553-531-359 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo
Färgsystem Eastman Color
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 3093 meter
Längd i minuter 113 min
Akter 6 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Ett gott om än inte högt betyg fick Carlo Barsottis komedi av flera av de svenska recensenterna, som gärna använde ord som "varm" och "vänlig". Dessa menade också att den kunde fungera som ett motmedel mot den nyligen uppflammade invandrardebatten alltsedan folkomröstningen i Sjöbo några år tidigare. Men det fanns andra som tyckte att Barsotti rullade sig i schablonbilder och var alltför okomplicerat inställsam i all sin vänlighet.

Mario Grut, AB: "Det ska fan vara invandrare i Sverige. Kaffet är surt och vintern lång. Kyla och avoghet råder. Och på jobbet är det alltid någon som heter Källskatt som snor hälften av ens lön. Så låter det understundom i de invandrarfilmer som turkar och chilenare och andra gör med bidrag från Filminstitutet och Kanal 1, TV2 och Sandrews och liknande inrättningar. De ser i svartvitt ett snöhöljt Norden bebott av enstaviga samojeder och minns ett soligt Södern fullt av buffande och stojande medmänniskor. Där är gemyt och gemenskap. Här är vemod och permafrost. Även Barsotti drar gränser mellan nation och nation med sådana schabloner. Men han hanterar dem lättsamt och hans historia om Giuseppe och Franco och deras märkliga äventyr som fabriksarbetare i det välmående Sverige på 1950-talet saknar varken värme i nidbilderna eller vänlighet i det humoristiska sätt de tecknas på.

Det är också den humorn som ger filmen dess profil. Allvaret är inte påfallande i de idealiserande Italienvyerna. Djupen är inte det som utmärker skildringen av invandrarnas möten med den svenska verkligheten. Men komiken i var situation kan i bästa fall förse åskådaren med inte bara goda skratt utan också nya insikter. (-) Någon gång kan scenerna kana ut i det löjeväckande. Men i det stora hela är de gjorda utan illvilja. Barsotti har ett gott hjärta. Det klappar romantiskt för hans gamla Italien. Men det är också mäktigt en solidaritet med det goda trots allt i det nya hemlandet."

Hanserik Hjertén, DN: "Det var i alla fall länge sedan vi skrattade så gott på en 'svensk' film. Den utspelas på 50-talet, i inkörsporten till de svenska rekordåren då många italienare lockas till välbetalda jobb i det omtalade paradiset i norr. Däribland Giuseppe, en gladlynt toskanare som med saknad lämnar biljardbordet och grabbarna i hembyn. Men mötet med Sverige och svenskarna blir förstås något annat än han tänkt sig. Om inte en kollision så i varje fall en serie småkrockar, som Barsotti tar väl vara på med sitt intelligenta komedihumör. (-)

Barsotti är också klädsamt självironisk när han visar att det krockas mellan italienare också, regionalt och mänskligt. I arbetarbaracken, där man håller modet uppe med vin, kvinnor och sång, finns en glädjeförstörande milanesare som är mera svensk än svenskarna själva. Och under den muntra ytan är det ju ingen rolig bild Barsotti tecknar av Sverige. Dess huttrande gråvinterväder tycks summera det inhemska själstillståndet. Den svenska sommargrönskan får aldrig en chans. Och det är förstås konstnärligt riktigt. Barsotti håller fast vid komedins bärande kontraster. Precis så här kändes det antagligen att komma utifrån till det aningslöst inkapslade efterkrigs-Sverige.

Blev det bättre sen? Tja, Barsotti antyder ett pizzeriornas och internationaliseringens nutida Sverige, men också främlingshatets och de rasistiska glåpordens. Och i grund och botten spelar det kanske inte så stor roll. Vad Ett paradis utan biljard handlar om, därom vittnar den avslutande allvarstonen, är plågan i att skiljas från den egna själsmyllan och gästa en verklighet som aldrig riktigt kan bli ens egen. Och där känns Carlo Barsottis lyckade farskomedi hur tidlös som helst."

Hans Schiller, SvD: "Visserligen har Barsotti snott en fullmåne från bröderna Taviani och velat detsamma med Fellinis burleskeri men summan har inte blivit vare sig San Lorenzo-natten eller Amarcord utan mer Åsa-Nisse och Jönssonligan. Ett paradis utan biljard är en film utan bärande historia, utan fungerande intrig, utan spänning och utan synbar målsättning. (-)

Varken Barsotti eller Giuseppe vet vad de vill. Rollfiguren längtar och längtar tillbaka, regissören velar mellan en sorts fars och en antydan till social kritik av detta vårt Sverige. Kanske är han rädd, kanske inställsam. Hur som helst är samhällskritiken mer lik den i gamla Edvard Persson-filmer än verklig och träffande. Det är sött, vänligt, närmast gulligt, och vi väntar bara på att Michael Segerströms Grönköpingspolis ska byta kask och sjunga 'Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv'.

Skall man säga något vänligt om Ett paradis utan biljard får det bli att det är just det - en vänlig film, men en vänlig film som är så vänlig att den varken berör, oroar, irriterar eller ens känns särdeles angelägen utom möjligen för dem som kom från Italien till Mellansverige i dessa efterkrigstidens förhoppningsfulla år.

Carlo Barsotti är den här gången en dramatiker utan dramaturgi och möjligen har han upptäckt det och med detta i tankarna gör han ett revanscheringsförsök i slutsekvensen. Efter att ha segdragit med tunt svenskt kaffe, överkokt spaghetti och kåta blonda svenskor i nära nog två timmar snabbar han upp tempot och beskriver de kommande tjugo åren under vilka järnvägsrestaurangen via cocktailbar förvandlas till pizzeria och den kvardröjande Franco åldras i samma takt. Här hade funnits en annan möjlighet till vägval, en möjlighet att berätta något verkligt och reellt om dessa tidiga svenska invandrare och deras problem i stället för detta mjäkiga hopkok.

Kommentar Svensk filmografi

Carlo Barsotti (f 1939) hade vid filmens tillkomst en lång karriär bakom sig, framför allt som teaterregissör och skådespelare. Redan som 18-åring regisserade han revyer i hemlandet Italien, och när han i början av 1970-talet bosatte sig i Sverige blev han en av teatergruppen Narrens ledande medlemmar. 1976 bildade han också gruppen Bella Ciao och blev även regissör. Barsotti blev med tiden en av de främsta uttolkarna i Sverige av Dario Fos politiska teaterpjäser.

Flera av hans föreställningar uppmärksammades i både Sverige och Danmark, där han flitigt gästspelade, t ex "Vi betalar inte, vi betalar inte", "Anarkisten", "En kvinna", "Tigern" och "Misterio Buffo". Han har också skrivit boken "Gycklarnas teater" om Dario Fos teaterestetik. Barsotti har också gjort ett flertal dokumentärer för svensk television. Ett paradis utan biljard var hans första biograflångfilm, och det blev också den första svenska film som fick stöd av dåvarande EGs nystartade och sedermera omdiskuterade stödfond, Eurimages.

Det blev debatt kring filmen. Inte så mycket på grund av filmens innehåll som kritikern Hans Schillers nedsabling (se ovan). I recensionens inledning påstod Schiller att en bidragande anledning till att Barsotti kunnat få pengar på ett så svagt manusunderlag var det faktum att han var en invandrad kulturarbetare, något som svenska institutioner påstods hysa förkärlek för. Hans utfall bemöttes 29.1.1991 av Theodor Kallifatides, som dels hyste oro för vad Schillers påstående kunde leda till när det gäller tolerans mot invandrare, dels ifrågasatte Schillers användning av begreppet med hänvisning till att Carlo Barsotti faktiskt varit bosatt i Sverige i 20 år.

Schiller kontrade i SvD 3.2.1991 med att säga att Kallifatides bara var ute för att hämnas en sågning som Schiller gjorde av dennes enda långfilm, Kärleken (1980/16), och att denna film i sin tur var ett utmärkt exempel på vad han velat säga, nämligen att politisk opportunism och vänskapsband avgör vem som får göra film och inte regissörens eventuella begåvning. Schiller menade nämligen att Kallifatides vänskap med Harry Schein var det som avgjorde att Kallifatides fått pengar till sin film. En vecka senare, SvD 12.2.1991, avslutade Schein debatten med ett inlägg där han avfärdade påståendena om vänskapskorruption mellan honom och Kallifatides som absurda, inte minst därför att han ¿ dvs Schein ¿ lämnat sin chefspost på Svenska Filminstitutet redan 1978 och således inte varit inblandad i produktionen av Kallifatides film. Harry Schein stödde helhjärtat Kallifatides åsikt i debatten och avslutade sitt inlägg med att utnämna Hans Schiller till filmkritikens Mats Gellerfelt eller Bert Karlsson.

Carlo Barsotti själv höll sig utanför den korta debatten. Desto mer talför var han om filmen och dess skildring av det italienska respektive det svenska. Ur intervju med ABs Jan-Olov Andersson 25.1.1991:

"Vad saknar du mest från Italien?

¿ Improvisationen. Italienarnas respektlöshet mot sig själva. Inte minst i filmer av t ex Scola och Fellini har vi fått se italienarnas löjliga sidor. Och att man kan träffas under mer oordnade former. Det finns enkla krogar där man kan få en middag för 50 kr.

Vad skulle du sakna från Sverige om du bodde i Italien?

¿ Livsrytmen. Möjligheten att få lite ro och tid att analysera sig själv. Och så saker som ärtsoppa, sotare, lax, sill, snaps, renkött med pepparrot.

När man ser filmen ¿ och Franco på slutet ¿ kan man lätt få uppfattningen att det är svårt att vara lycklig i Sverige.

¿ Italienarna avdramatiserar svåra situationer. Är jag ledsen, är det lättare att trösta sig med vännerna i Italien. Tittar jag ut genom fönstret här, ser jag Frälsningsarmén. Ringer jag någon, är han eller hon upptagen med något annat. I Italien är det sällan längre än 30 meter till en bar full av vänner.

Du har aldrig ångrat att du flyttat hit?

¿ Aldrig. Jag har kanske inte hittat paradiset, men det är det bästa landet att bo i för min familj."

Ett paradis utan biljard är tillägnad "alla som lever utanför sitt eget land. Alla eventuella likheter med verkliga personer är avsiktlig".

Visningar

Sverigepremiär 1991-01-25 Sandrew Göteborg Sverige 113 min
Urpremiär 1991-01-25 Sandrew Göteborg Sverige 113 min
Sverigepremiär 1991-01-25 Metropol Malmö Sverige 113 min
Urpremiär 1991-01-25 Metropol Malmö Sverige 113 min
Sverigepremiär 1991-01-25 Grand Stockholm Sverige 113 min
Urpremiär 1991-01-25 Grand Stockholm Sverige 113 min

Musikstycken

Originaltitel Tornerai/J'attendrai
Kompositör Dino Olivieri (1933)
Textförfattare Herr Dardanell (svensk text)
Louis Potérat (fransk text 1937)
Nino Rastelli (italiensk text 1933)


Originaltitel L'amore è come l'ellera


Originaltitel 'O sole mio!
Kompositör Eduardo Di Capua (1898)
Alfredo Mazzucchi (1898)
Textförfattare Giovanni Capurro (italiensk text 1898)
Sven Nyblom (svensk text 1901)


Originaltitel Quel mazzolin di fiore


Originaltitel Reginella
Kompositör Gaetano Lama
Textförfattare Libero Bovio


Originaltitel O surdato 'nnammurato
Kompositör Enrico Cannio (1915)
Textförfattare Aniello Califano (1915)


Originaltitel Words Enough To Tell You
Kompositör Anders Forsslund
Stefan Ringbom
Textförfattare Anders Forsslund
Stefan Ringbom
Framförs av The Mascots


Utmärkelser

Lübecker Filmlinse Lûbeck 1991

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm
Längd i meter 3087


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm
Längd i meter 3094


Typ Duplikatpositiv
Bredd 35 mm
Längd i meter 3093


Typ Slutmix
Bredd 17,5 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel ETT PARADIS UTAN BILJARD


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 1. December 1987.
Omfång 206 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 2. Juni 1988.
Omfång 208 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 3. Februari 1989.
Omfång 219 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Un paradiso senza biliardo da una novella di Carlo Barsotti. Scenegiatura Carlo Barsotti. Versione 2. Giugno 1988.
Omfång 209 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Italienska


Typ Synopsis
Manustitel Ett paradis utan biljard en filmberättelse av Carlo Barsotti.
Omfång 28 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 3. Februari 1989.
Omfång 210 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Un paradiso senza biliardo da una novella di Carlo Barsotti. Scenegiatura Carlo Barsotti. Versione 1. Dicembre 1987.
Omfång 206 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk Italienska


Typ Dialoglista
Manustitel Ett paradis utan biljard. 1990-10-30.
Omfång 44 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Aparadise without billiards. 1991-01-29.
Omfång 53 s.
Språk Engelska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 10
Färg papper 8
Bakombild papper 3
Dia 4
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Andra utgåvor av verket

Digitaliserad

Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Hastighet 24
Längd i minuter 113 min


Bestånd Film

Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?