Innehållsförteckning

  • Visningar
  • Musikstycken
  • Utmärkelser
  • Relaterade filmer
  • Ämnesord
Andra utgåvor av verket

Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Imorron och imorron och imorron
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Åldersgräns Barntillåten
Dialogspråk

Medverkande

Kent Andersson
en skådespelare

Maria Brändholm
en flicka på fabrik

Wilhelm Carlsson
en regissör

Thomas Di Leva
en sångare

Maria Ericson
en skådespelerska

Katarina Eriksson
en balettelev

Visa alla medverkande

Handling

Filmen behandlar begreppet upprepning.Text: "Mycket få människor lever i nuet, de förbereder sig för livet i morgon." (Jonathan Swift)Upprepningen åskådliggörs genom...

Visa hela handlingen

Press

Storstadskritikerna var splittrade i bedömningen av Imorron och imorron och imorron. Dock var praktiskt taget alla överens om att filmen var ovanlig till sin konception och hade stora...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Censurtitel

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Foto
Musik
Klippning
Ljudtekniker
Inspelningsledare
B-foto
Elektriker
Passare
Negativklippning
Ljudläggning
Mixning
Grafisk form
Övrig medarbetare

Medverkande

Kent Andersson en skådespelare
Maria Brändholm en flicka på fabrik
Wilhelm Carlsson en regissör
Thomas Di Leva en sångare
Maria Ericson en skådespelerska
Katarina Eriksson en balettelev
Per Francke en pensionerad journalist
Agneta Huldén en flicka på fabrik
Johan Jonasson en gymnast
Leena Muukki en delfintränerska
Barbro "Lill-Babs" Svensson en sångerska
Kaj Erixon
Karin Falck
Pia Jorås

Bolag

Produktionsbolag Hagafilm AB (för)
Sveriges Television AB TV1
Distributör i Sverige (35 mm) Folkets Bio AB
Föreningen FilmCentrum
Laboratorium FilmTeknik AB

Handling

Filmen behandlar begreppet upprepning.

Text: "Mycket få människor lever i nuet, de förbereder sig för livet i morgon." (Jonathan Swift)

Upprepningen åskådliggörs genom företrädare för olika yrken: sångaren Thomas DiLeva som med många omtagningar spelar in en låt i en inspelningsstudio; skådespelarna Kent Andersson och Maria Ericson som repeterar en pjäs av Samuel Beckett i regi av Wilhelm Carlsson fram till färdig uppsättning; fabriksarbetarna Maria Brändholm och Agneta Huldén som arbetar vid löpande bandet på Marabou, där de lägger in praliner i chokladaskar; journalisten Per Francke, politiskt radikal, som har erfarenheter från löpande bandet som fabriksarbetare på 30-talet; sångerskan Barbro Svensson som övar in en krogshow, regisserad av Karin Falck; elitgymnasten Johan Jonasson under sin träning på olika redskap; baletteleven Katarina Eriksson som i otaliga övningspass utbildar sig till dansös; Leena Muukki som utbildar delfiner och lär dem att utföra konster i Kolmårdens djurpark; och en baby som lär sig umgås med vatten genom olika pass av babysim.

Upprepningen belyses episodvis. De olika avsnitten flätas i de olika stadierna av träning, övning, repetition och upprepning in i varandra på ett sätt som tydliggör det gemensamma i de medverkandes situation, men samtidigt även olikheterna. Något som motsvaras av en annan text i filmen: "Upprepningen av mina dagar/ som är varandra lika/ som saknar varje likhet." (Samuel Beckett)

Som musikaliskt ledmotiv fungerar DiLevas "Vi är vackra allihop".

Censur / granskning

Censurnummer 128132
Datum 1989-01-13
Åldersgräns Barntillåten
Originallängd 1997 meter
Kommentar Aktlängder: 527-483-497-490 = 1997 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 1997 meter
Längd i minuter 73 min
Akter 4 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Storstadskritikerna var splittrade i bedömningen av Imorron och imorron och imorron. Dock var praktiskt taget alla överens om att filmen var ovanlig till sin konception och hade stora förtjänster.

Jan Söderquist, Chaplin: "Stig Björkmans senaste film (-) är en betraktelse i dokumentär form över (-) nuets och jagets problematik. Den är lite svårgreppbart förbiglidande till karaktären; aktar sig noga för att påstå något, men antyder desto mer, inbjuder till reflektioner (-). Under den stillsamma ytan är filmen en spretig diskurs, delvis - sagt givetvis utan någon negativ bimening - motsägelsefull. Som livet. (-)

Ämnet och dess form sammanfaller; också filmen präglas av upprepning av typiserade situationer. Björkman inscenerar ett subtilt spel mellan likt och olikt, mellan det representativa och det unika. En mängd separata skeenden flätas in i varandra och belyser punktvis varandra. Figurer från den ena episoden kan också dyka upp på kortare gästspel i någon av de andra. (-)

För alla [nämnda] har det dagliga, yrkesmässiga upprepandet en objektivt sett väldefinierad inriktning. Man förbereder sig med sikte på ett alldeles särskilt nu, beläget inom en överblickbar framtid, då man i sin behärskning av uppgiften skall framstå som absolut säker, fullständigt närvarande. Man tränar sig för att i någon mån uppgå i en annan dimension; att upplåta sitt jag, bli ett instrument för sången, texten, dansen, rörelsen. (-)

Kent Andersson berättar (-) om hur de flyktiga ögonblicken då man känner sig säker under en lyckad repetition kan vara den enda fasta punkten i en kaotisk vardag, den enda punkt i tillvarons gungfly där man riktigt bottnar. Skådespelarna nöter in texten tills den "sitter i ryggmärgen" och därigenom blir ett slags jagets korsett.

Samtidigt finns det förstås betydligt mer snarfunna, för att inte säga krassa motiv att underkasta sig slitsamma repetitioner. Björkmans kamera och mikrofon finns på plats och förevigar en obetalbar "freudian slip" som drabbar Lill-Babs. Hon övar på en text som handlar om just det ögonblick en artist har förberett sig på i evinnerliga tider, och hon tänker sig att sjunga: "Allting måste stämma", men istället kommer det: "Allting måste sälja". Javisst!"

Elisabeth Sörenson, SvD: "[Thomas DiLeva, Barbro Svensson-Lill-Babs och Kent Andersson] får största utrymmet, men de övriga hänger med glimtvis. Stig Björkman varvar och travar och för varje varv tillförs, tack vare de framåtskridande repetitionerna något nytt, så att filmen tätnar. (-)

Det kan inte hjälpas, det är Anderssons och Carlssons Beckett-repetition som har substans och tyngd och till sist får en poäng, nämligen när Kent Andersson kommer med en ny aspekt på varför det är så viktigt att hitta den stabila form som ger ledighet på scenen: det är där och bara där han kan känna trygghet.

Filmen skulle mått väl av fler surpriser av det slaget, för hur det är sitter man och väntar att denna okonstlade, välgjorda och vackert fotograferade film skall leda fram till en poäng eller en överraskning - det räcker inte med att DiLeva försäkrar att "vi är vackra allihop".

Imorron och imorron och imorron är en stillsam betraktelse som omsluter fantasins nödvändighet: artisterna arbetar med fantasin i sitt repetitionsarbete, flickorna som plockar choklad tar fantasin till hjälp för att härda ut med upprepningen och fantasin blir deras verklighet, inte chokladen ¿ men man kan drömma att man flyger iväg på en chokladkaka."

Hanserik Hjertén, DN: "Björkman klipper och växlar mellan [de medverkande]. Man har inte direkt tråkigt. Artister som framträder i sina yrken är alltid lite spännande. Kent Anderssons livliga samtal med regissören, hans bekännelse till scenlivet som tillvarons enda trygghet och hans slutliga och ordlösa gestaltning av rollen tar man gärna del av. Men det är svårare att finna helheten intressant. Okej, jordelivet är fullt av upprepningar och repetitioner. En del kan vara tröstlösa, som flickornas löpandebandjobb på chokladfabriken. För andra, mera lyckligt lottade, är de betydligt roligare. Detta är vad jag kan förstå den ungefärliga kardemumman av Björkmans film, och det känns lite snopet. Trots sevärda enskildheter blir resultatet för platt och lättviktigt. Björkmans film blir själv en något substanslös upprepning.

Kanske behöver den begåvade Stig Björkman spelfilmens suggestioner och mångtydigheter för att komma till sin rätt. Här är han i varje fall inte någon riktigt bra dokumentärfilmare - inte ens med fantasins hjälp."

Sven E Olsson, Arbetet: "Björkman lägger (-) röster, åsikter och repetitionsögonblick i en brusten, men flertonig symfoni av bilder och ljud.

Det lovar gott och godardskt dubbelpipigt till en början. Texter som bryter in och ger referenser och problemställningar. Ljud och dialog från en scen som följer med bilden in till nästa person. Skillnaden i monotoni och personlig inlevelse i de skilda typerna av repetitioner.

Men anslaget fullföljs inte. Filmen leder inte fram till något. Den blir snarare kakafonisk än symfonisk, eftersom den i alltför hög grad väljer att stanna sig själv hos Lill-Babs, DiLeva och Kent.

Av Godards uppkäftiga struktur och Jonathan Swifts inledningsmotto (-) - blir det till slut inte mycket mer än lite kändisreportage."

Kommentar Svensk filmografi

Stig Björkman (f 1938) regidebuterade 1968 med Jag älskar, du älskar. Som dokumentärfilmare hade han tidigare gjort intervjufilmen Ingmar Bergmans värld (1972) och Ackord, en av nio kortfilmer i samlingsfilmen 1985. Vad hände katten i råttans år? (1985/10).

I filmens PR-material uttalar sig Stig Björkman om omständigheterna till filmens tillkomst: "Jag fick idén till filmen Imorron och imorron och imorron för ganska länge sedan. Den var inte särskilt konkret, tvärtom, men den var ganska envis. Det hela skulle handla om repetitioner, om förberedelser och upprepningar i våra liv. Giltigt för oss alla men samtidigt med helt unika och individuella förutsättningar och förtecken. (-)

Det blev en film om ett tiotal människor, som kanske egentligen inte har något annat gemensamt än denna film. Men som vi ändå kan identifiera oss med. Vi kan alla, tror jag, på olika sätt känna igen oss i deras arbeten och strävanden. Våra mål kan vara annorlunda. Deras ambitioner kan göra dem begripliga.

Det är en brokig samling, splittrad och märkligt homogen. (-)

Barbro [Lill-Babs] var en av de sista som engagerades till filmen, men egentligen och antagligen har hon tagit plats i den redan för flera år sedan. Jag minns att jag läste en recension av den franske filmregissören Jean-Luc Godards senaste provokationer, filmen Détéctive. I en av huvudrollerna uppträder Frankrikes store rockidol Johnny Halliday, och anmälaren skrev att det var en lika egen rollbesättning som om Stig Björkman skulle ha engagerat Lill-Babs till en film. Och jag tänkte varför inte? (-)"

Under Göteborg Film Festival 1989 hyllades Björkman med en retrospektiv, där bl a hans nya film visades. I en festivalrapport skrev Jan Aghed (SDS 1989-02-05) med syftning på filmens inledande Swift-citat: "Det är osäkert om detta också gäller Marabou-arbeterskorna, de enda i filmen som lever sitt tanke- och drömliv utanför det de håller på med. Björkman är en smula oklar beträffande deras relation till en helhet som i övrigt till största delen består av individer med en vardag i kreativitet och valfrihet. Hans film är rik på slående, tänkvärda och underhållande iakttagelser, men den är framför allt mjukt, musikaliskt och rytmiskt klippt, och det är den egenskapen som sammanför dessa olika individer till en annars ganska illusorisk och abstrakt gemenskap."

I filmen ingår utdrag ur "Va, Joe" av Samuel Beckett (översättning Magnus Hedlund) samt "The Assumption of the Rogues and the Rascals" av Elizabeth Smart (översättning Henrietta Hultén).

Visningar

Urpremiär 1989-02-06 Hagabion Göteborg Sverige 73 min
1989-02-06 Folkets Bio Stockholm Sverige 73 min
TV-visning 1990-01-23 Kanal 1 Sverige 70 min
1990-01-28 Kanal 1 Sverige 70 min
1990-07-02 Kanal 1 Sverige 70 min
Annan visning 1989-11-17 Bio Victor Stockholm Sverige 73 min (Filmens Dag)
1989-11-19 Folkets Bio Stockholm Sverige 73 min (Filmens Dag)

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm
Längd i meter 1989


Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 35 mm


Typ Ljussättningsinformation
Bredd Kassett


Typ Slutmix
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel IMORRON OCH IMORRON OCH IMORRON


Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel IMORRON OCH IMORRON OCH IMORRON


Bestånd Manuskript

Typ Dialoglista
Manustitel Imorron och imorron och imorron. En dokumentär fantasi om repetitioner i våra liv. Manus och regi: Stig Björkman.
Omfång 26 s.
Språk Engelska


Typ Dialoglista
Manustitel Imorron och imorron och imorron.
Omfång 27 s.
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 4
Album Nej


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?