Grundfakta

Media (2 st)

Originaltitel 1939
Filmtyp Långfilm
Kategori Spelfilm
Regi
Producent
Manus
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1989-12-25

Medverkande

Per Morberg
Bengt Hall

Anita Ekström
Annikas mor

Ingvar Hirdwall
Annikas far

Visa alla medverkande

Handling

Året är 1939. 18-åriga Annika bor på en liten bondgård vid norska gränsen i Värmland tillsammans med sina föräldrar, syskonen Gunnar och Ann-Marie samt farfadern Isak. En dag ringer...

Visa hela handlingen

Press

Den under produktionen starkt mediebevakade och omskrivna storsatsningen 1939 fick ett huvudsakligen negativt mottagande av kritikerna, varav flera anmärkte på en osammanhängande struktur...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel

Filmteam

Medverkande

Helene Egelund Annika
Per Morberg Bengt Hall
Helena Bergström Berit
Anita Ekström Annikas mor
Ingvar Hirdwall Annikas far
Per Oscarsson Isak
Anita Wall Cecilia Hall
Keve Hjelm Alfred Hall
Johan Ulveson Harald Persson
Per Grytt Annikas bror
Stefan Larsson Hans Zetterberg
Sara Zetterqvist Annikas syster
Tomas von Brömssen kommissarie Eriksson
Heinz Hopf Hans Thomsen
Willie Andréason Gustaf Persson
Mats Bergman handlare Rhöse
Krister Henriksson Rickard Zetterberg
Gunilla Larsson Elin Zetterberg
Lise Stridh Ulla, servitris
Essie Franzén Sonja, servitris
Wallis Grahn spritkassörskan
Michael Mansson hovmästaren
Staffan Kihlbom Klas, kockbiträde
Anders Lönnbro köksmästaren
Claes Månsson Axelsson, kock
Hans Ledel Åke, servitör
Anders Lundborg Lundin, kock
Johan Rundberg Sture, diskare
Camilla van der Meer Kristin, kallskänka
Mikael Druker Franz, köksbiträde
Lennart Månsson John, servitör
Gino Samil länsman
Runo Sundberg Eklund
Björn Aronsson Fredriksson
Sven-Olof Hultgren prästen
Jonas Falk talaren
Peter Haber polisassistent Wirén
Lasse Anner musiker
Åke Sjöberg musiker
Tomas Sandberg musiker

Bolag

Handling

Året är 1939. 18-åriga Annika bor på en liten bondgård vid norska gränsen i Värmland tillsammans med sina föräldrar, syskonen Gunnar och Ann-Marie samt farfadern Isak. En dag ringer plötsligt kyrkklockorna och radioapparaterna tillkännager att ett nytt krig har brutit ut. Sverige försätts i beredskap och fadern inkallas med förläggning i Norrland. I byn går livet vidare, bördorna har ökat för de som är kvar och i kyrkan ber man för de som är borta.

Handlare Rhöse ser som så många andra inte tyskarna som något hot. Brandtal hålls däremot för att hjälpa Finland mot den Röda faran. Tyskarna går in i Norge och Danmark, beredskapen kring norska gränsen stärks och soldater anländer till Annikas gård för inkvartering. Svårigheterna med att vara ett neutralt land omgivet av grannländer i krig visar sig, med norska soldater som avväpnas och de skuldkänslor som tysktransporterna genom Sverige väcker. Hans, Annikas kusin från Stockholm, har tagit ställning i kriget och anser att det bara är socialisterna som gör något för att hindra Hitlers framfart.

Annika möter krigets brutala verklighet för första gången när hon, Hans och hennes kamrat Harald på väg till en dans av nyfikenhet besöker norska gränsen och där får bevittna hur tyskar skjuter ihjäl en man på flykt.

I ett brev som fadern skickat, och som Annika tjuvläser, berättar han om sina upplevelser vid Armasjärvi-katastrofen den 24 oktober 1940, en av beredskapsårens värsta olyckor, då en överlastad färja kantrade och 46 personer omkom. Fadern tvingas där, efter att ha tagit sig upp i en livbåt, hindra drunknande från att ta sig upp i livbåten som annars även den skulle ha sjunkit. När fadern svårt skakad återvänder till gården kör han bort de soldater som modern har utspisat för att få extra inkomster.

Harald är inblandad i svartabörshandel och misstänks även för att ligga bakom ett inbrott i ett militärförråd. Annika, som känner till Haralds gömställe, skyndar dit för att varna honom och överraskas där av en norrman till vilken Harald säljer vapen. Harald följer med norrmännen över gränsen.

Annika bestämmer sig för att åka till Stockholm, där hon bor hos Hans och hans föräldrar. Fadern arbetar vid SJ och vägrar diskutera transporterna av tyskar på svenska tåg med sin socialistiske son.

Annika träffar den levnadsglada Berit och de båda får anställning på restaurang Gillet, där köket domineras av en tyskvänlig köksmästare. Stockholm roar sig i krigets skugga och Annika dras med Berits hjälp in i nöjesvirveln. På en nyårsfest i Blå hallen träffar hon den framgångsrike och berömde löparen Bengt Hall och tycke uppstår. En förändrad Annika åker hem på besök, iklädd nya stadskläder, och har med sig en kamera i present. I gengåva får hon en pigtittare av modern.

Hans förs bort från sitt tryckeriarbete, och Annika får i ett förhör reda på att han internerats i lägret Storsien, där man förvarar personer med en för landet farlig politisk åsikt, dvs främst kommunister.

När Annika och Berit är på järnvägsstationen för att hämta två kalkoner som Berit fått från sin familj i Herrljunga, träffar Annika på nytt Harald. Denne försvinner dock snabbt spårlöst igen och Annika får flera brev adresserade till honom hem till den lägenhet där hon och Berit bor.

Vid friidrottstävlingar träffar Annika återigen Bengt, som vunnit hundrametersloppet. De bestämmer träff och en romans inleds. Bengt kommer från en överklassfamilj och när fadern, som är direktör vid den firma där Bengt arbetar, inte vill kännas vid Annika när hon serverar honom på Gillet börjar hon tvivla på deras möjligheter tillsammans. De förlovar sig ändå. Vid ett besök på gården i Värmland berättar Bengt att en kamrat till honom drunknade i Armasjärvi.

Berit är med barn, men vet inte vem av tre möjliga som är fader till barnet. Annika hjälper henne vid förlossningen till Bengts förtret.

Ett storstilat bröllop hålls för Annika och Bengt, och Annika bärs in i ett förinrett hem, nyinköpt och möblerat av Bengts föräldrar som en bröllopspresent. Iklädd den päls hon fått som morgongåva besöker Annika restaurangen, men känner sig alienerad. Där talar hon med juden Frans, som inte vet var hans dotter är. Hon träffar även Hans, som släppts ut från Storsien och som berättar om livet där. Hemma sitter Bengt och super med sina överklassvänner, som mäter skallar och kallar Annika ¿en liten servitris¿.

Familjen Hall är inbjuden till en fest på tyska ambassaden, men kommer inte in eftersom falska inbjudningskort cirkulerar. Judar misstänks ligga bakom dådet. Annika tycker sig skymta Harald i mörkret.

Några bomber fälls av misstag över Stockholm när Annika är hemma hos Berit. Efter en tid i skyddsrummet kommer Annika hem till Bengt som slagit sönder hennes pigtittare och som tycker att hon umgås för mycket med Berit.

Annika besöker på nytt restaurangen, där juden Frans har hängt sig i potatiskällaren, och där en radio i en extra nyhetssändning meddelar att invasionen av Normandie har ägt rum.

Bengt förvånar sig över att tyskarna med sitt ordningssinne inte kan hålla leveranstiderna. Han letar efter nya marknader, vilket är viktigare för honom än att besöka Annikas far som är svårt sjuk och som sedan dör.

När Annika på nytt ställer upp för Berit då hennes son får krupp och nästan dör, går Bengt över styr. Han har läst hennes dagbok, som han river sönder. Svartsjukt undrar han vem Harald är. Han slår henne, kallar henne för hora och våldför sig på henne. Annika flyr hem till Berit. Bengt gör verkningslösa försök att ställa allt till rätta. När Annika packar sin väska, meddelas Tysklands kapitulation. Det är fred. Festyra råder på Kungsgatan. Annika reser sin väg.

Censur / granskning

Censurnummer 128892
Datum 1989-12-11
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Originallängd 5275 meter
Kommentar Aktlängder: 578, 573, 566, 538, 467, 223, 538, 514, 572, 542, 164.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo 04
Färgsystem Eastman Color
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 5275 meter
Längd i minuter 192 min
Akter 11 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Den under produktionen starkt mediebevakade och omskrivna storsatsningen 1939 fick ett huvudsakligen negativt mottagande av kritikerna, varav flera anmärkte på en osammanhängande struktur som ett resultat av att filmen byggde på anekdoter som staplats på varandra. Flera ansåg även att den berättarmässigt var mera anpassad för TV.

Jan Aghed, SDS: "Till att börja med baserar den sig på ett bedrövligt manus, en rapsodisk anhopning av Mitt Livs Novell-schabloner sammanställda av Brasse Brännström, vars kvalifikationer för ett filmföretag av det här tänkta episka formatet är och förblir lika obefintliga som osynliga. Karaktärsskildring saknas fullständigt i någon som helst djupare mening, psykologisk underbyggnad är det inte tal om. Följden är bl a att den manliga huvudpersonen, fabrikörssonen Bengt som hjältinnan och servitrisen Annika gifter sig med i krigsårens Stockholm, är en trevlig och fördomsfri ung man före pausen och en monstruös mansgris från Östermalm efter pausen, utan att filmen gör det ringaste försök att få de båda halvorna att passa ihop."

Hanserik Hjertén, DN: "Genom kärleken dras hon in i familjen som lever på Tysklandsaffärer och möter snart bakom den borgerliga polityren den kränkta maktmänniskans raseriutbrott.

Det är inte så tokigt tänkt - som en länk in i vardagsrummet från kriget därute. Per Morbergs dubbelmänniska hör till det bättre i filmen och får den att bränna till för ett ögonblick.

Men det räcker inte för att bära upp det här tretimmarssjoket. Göran Carmback rör sig över en yta, försöker få med det mesta, det tidstypiska, men missar djupdimensionen.

Allt blir ofarligt, en trivsam kavalkad, där tragedier och missförhållanden bara blir garneringar i kanten. Krigsårens Sverige blir en bilderbok.

Ta antisemitismen! Visst sticker den upp sitt tryne här och där, men bara i förbifarten. Likaså den famösa interneringen av kommunister i stället för Hitlerlakejer i Storsien. Skandalen skymtar, men inte mer.

Maria-Pia Boëthius gick nyligen till storms mot tystnaden kring våra skamligheter under kriget. Här finns en provkarta på dem, men aldrig så det griper tag.

Och som skildring av Landsbygds-Sverige kontra Stads-Sverige kommer filmen i olycklig närhet till Lars Molins Tre kärlekar, som redan sugit ut det gottaste.

Man kan beundra långfilmsnovisen Carmbacks yrkesskicklighet och arbetskvantum. Men resultatet har blivit en opersonlig proffsighet som brukar ha hemortsrätt i TV.

I den bottenlösa rollistan försvinner dessutom de flesta ansikten in i halvporträtt eller rena anonymiteten. Keve Hjelm bör nämnas för sitt fläckfria svärfarsäckel. Han går säkert som ett urverk genom såna roller."

Hans Schiller, SvD: "Det vore synd att kalla 1939 för en katastrof eftersom en sådan är något dramatiskt, något som bullrar och skakar om, något som är tragiskt och genomgripande.

1939 är tänkt och gjord som en TV-serie men även om den har en del ingredienser och aktörer gemensamt med Lars Molins förträffliga Tre kärlekar, så har den inget av den seriens nyanser, inget av dess aktörers sätt att ge djup och trovärdighet åt sina rollporträtt, inget av dess förtätning och förmåga att se under ytan och på ett känsligt sätt beskriva tidsstämningar och politiska realiteter.

I 1939 är det i stället omtuggningar, uppstötningar, återvinning och skåpmat, men mest av allt är det spekulation och förhoppningen att tar man med så många bekanta krigsepisoder och anekdoter som möjligt så skall publiken känna igen sig och älska om än inte Svensk Filmindustri så dock dess försök till bondfångeri.

1939 är en film där replikerna inte känns uppkomna i situationen utan är förutbestämda och framtvingade för att så är bestämt. I de många mellanrummen klämmer man, säkert enligt någon dramaturgisk modell från televisionens värld, in sådant som är tänkt att skapa stämning och dramatik. (-) Finns det då ingenting i 1939 som fungerar? Jodå, dekor, kläder och andra tidstypiska attiraljer är hyfsade även om många säkert kommer att konstatera att Gillets köksingång inte låg där det antyds och så vidare. Men i stort är den sidan godkänd liksom mestadels fotot. Skådespelarinsatserna är ojämna och flickan i centrum har inte mycket mer att erbjuda än ett snällt utseende.

Naturligtvis har hon blivit lika godtyckligt behandlad som publiken, så ingen skugga må falla över henne, utan över manus och regi. De enda två som lyckas i någon av de större rollerna utan att falla tillbaka på eget klichéspel är Helena Bergström som Annikas levnadsglada kompis Berit och Anders Lönnbro som en tyskvänlig köksmästare, även om han hade platsat bättre i en annan film.

1939 har blivit en film lika bräcklig som farfars pigtittare, vilken Annikas elake make slänger i golvet i enlighet med ett manus som är en provkarta på kommunikationssvårigheter, i en film som genom sin storvulenhet och sin pretentiösa maknadsföring är ett allvarligt hot om och en varning för den svenska filmens brist på utveckling inför 90-talet."

Jurgen Schildt, AB: "Carmback och Brännström har av biologiska skäl inget förhållande till årtiondet. De har hänvisats till den intresserade rekonstruktionen. Den är ambitiöst och i stort sett hedervärt genomförd med bistånd av Inger Pehrssons garderob och Jens Fischers kameraarbete. Letar vi efter grövre stilbrott och anakronismer bör vi lämpligen ta fram luppen. (-) Filmen saknar, frånsett fredsorgien på Kungsgatan, ett organiskt slut. Inledningsavsnittet från värmländska vischan rymmer fler longörer än vad som är nyttigt i längden, så att säga.

Den sortens invändningar väger ändå någorlunda lätt. Carmbacks film har ingenting att säga om 'folksjälen', denna rutiga eller randiga och stundom till och med obefintliga företeelse. Men den kan tillgodoräkna sig ett antal spetsade situationer och dugliga konflikter, dessutom några moment av gedigen rörelse. Inte minst är den på sina håll påfallande välspelad.

Det gäller Helene Egelund med sin trubbiga och famlande trovärdighet. Det gäller Per Morberg som hennes sataniske tillkommande, trots rollens orimliga tvärkast. Det gäller Keve Hjelms svärfar och trävarudirektör, med bankfacket späckat av konvertibla D-Mark och stämbanden mullrande av högborgerliga sarkasmer. Dramatiskt hållbar är också Ingvar Hirdwall, även om jag betvivlar att han som jordbonde betraktad någonsin sniffat på en dynggrepe.

Främsta intresset tilldrar sig likafullt Helena Bergström som kompisen Berit: på grund av sin tydlighet, sin livsaptit, sin lust i agerandet, sina skiftningar mellan bedrövelsen och humorn och sitt märkvärdigt ohämmade förhållande till den granskare som är kameran.

Den tacksammaste rollen är hennes. Det är inte den dominerande rollen. Men hon dominerar filmen.

Räknar vi ihop summan av det här företaget är det alltså onödigt att förhålla sig kallsinnig. Det blev inte så dumdristigt som det fanns valda skäl att tro. Kalkonjägarna kan rikta bössan åt annat håll.

Eller som betygsättningen skulle ha låtit på det 30-talistiska skolystemets tid: Icke alldeles utan beröm godkänt."

Kommentar Svensk filmografi

Redan 1985 kläckte produktionschefen Waldemar Bergendahl (f 1933) vid Svensk Filmindustri idén om att låta det svenska folket självt få berätta historier om vardagen i Sverige i skuggan av det andra världskriget. Den 1986-06-29 gick SF ut med stora dagspressannonser och utlyste en tävling, där man uppmanade proffs som amatörer att lämna in hela manus, anekdoter eller snabba minnesbilder om sina erfarenheter från krigsåren.

Filmen var tänkt att börja den 31 augusti 1939 vid Ångermanälvens strand, då världens längsta brospann som ett ont förebud rasade ur sina ställningar dagen före krigsutbrottet och 18 personer omkom. (Detta finns dock inte med i den slutliga filmen.)

Den bästa historien skulle belönas med 50.000 kronor, men allt som användes i filmen skulle komma att arvoderas.

När tävlingen avslutades den 1986-10-15 hade ett tusental bidrag strömmat in (12 hyllmeter tättpackade 4-sidor). Efter en genomläsning delade juryn (bestående av Bergendahl, regissören Lasse Hallström och lektören Catti Edfeldt) förstapriset på fem, à 10.000 kronor vardera: Lena Kjellander (Malmö), Bengt Sjönell (Stockholm), Carl Rhenfors (Vrena), Helmy Helin (Stockholm) och Christine Meurman (Skärholmen). Manuset skrevs sedan med bakgrundsfärg från samtliga dessa bidrag av en i detta sammanhang debuterande Brasse Brännström (f 1945) i samarbete med Bergendahl. Det var ett originalmanus och byggde inte direkt på något av de prisbelönta bidragen även om Helmy Helin, som 1938 kom till Stockholm och fick jobb som servitris, fick stå modell för filmens Annika.

Flera viktiga historiska händelser som skapade stora rubriker under beredskapsåren inträffar i Annikas närhet eller kan höras på radion, den främsta informationskanalen under kriget, t ex Armasjärvi-katastrofen när en färja kantrade och 46 personer omkom, de tre från Italien inköpta svenska jagarna i Hårsfjärden som exploderade och sjönk, sabotaget mot tyska ambassaden i Stockholm, de bomber som av misstag fälldes av ryska flygplan över Söder i Stockholm samt inte minst de tyska transittågen, som förvisso inte tilläts vålla rubriker men väl bildade underlag för heta diskussioner.

Bergendahls förstaval som regissör var Lasse Hallström, för vilken han producerat publiksuccén Mitt liv som hund (1985/20). Framgångarna i USA för Mitt liv som hund medförde dock att denne fick andra planer. Bille August var nästa val, men när Pelle Erövraren belönades med Guldpalmen i Cannes 1988, följde han Hallström i spåren på väg mot Hollywood. Valet föll då på långfilmsdebutanten Göran Carmback (f 1950), som länge ansetts som en av de skickligaste ljudteknikerna i landet. Som sådan hade han ett fyrtiotal långfilmer bakom sig. Han regidebuterade 1988 med två halvtimmesfilmer efter Astrid Lindgren-noveller: Allrakäraste syster och Inga rövare finns i skogen.

Till långfilmsdebutanterna sällade sig även huvudrollsinnehavaren Helene Egelund (f 1965) - en danska boende i Stockholm som tidigare endast medverkat i två danska TV-produktioner och som slog ut 300 svenska skådespelerskor vid uttagningen - Per Morberg (f 1960) som spelade Bengt, Per Grytt (f 1963) som spelade Annikas bror Gunnar samt Stefan Larsson (f 1964), Annikas kusin från Stockholm. I den unga skådespelarensemblen var det bara Helena Bergström (f 1964), som var känd för en större publik och som fått beröm för bl a sin roll i Carl Gustaf Nykvists Kvinnorna på taket (1989/16). Även Johan Ulveson (f 1954), som medverkat i bl a Strul (1988/6), tillhörde de mer rutinerade bland de unga.

1939 var en storsatsning, tänkt att bli höjdpunkten på Svensk Filmindustris 70-årsjubileum 1989. Att det samma år hade gått 50 år sedan andra världskriget bröt ut gjorde inte saken sämre. Med en budget på 30 Mkr var det SFs största filmprojekt någonsin och den näst dyraste svenska filmen genom tiderna efter Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982/17).

1939 skulle också bli ett bevis på att Sverige kunde göra storfilmer med masscener, tidsenliga kostymer och miljöer. Ett hundratal personer upptas i rollistan och ca 5.000 statister användes.

I en studio på Gärdet i Stockholm återskapades köket och kroglokalen i hotell och restaurang Gillet, som låg på Brunkebergs torg och som revs 1968. Nybroplan förvandlades till 1940-tal med bl a spårvagnar till vilka man lagt ut 300 meter räls. Till inspelningen av fredsdagen på Kungsgatan inbjöds allmänheten att på nytt uppleva fredsyran. Bara den scenen kostade en miljon kronor att göra.

Förutom att snöbristen på inspelningsplatserna i Värmland (med centrum i Årjäng), Dalsland (Båtviken) och Stockholm tvingade filmteamet att förlägga delar av inspelningen längre norrut respektive vänta ut snön, drabbades inspelningen av strejk. Efter varsel 1989-05-29 togs skådespelarna ut i strejk 1989-06-10 och arbetet lades ned. Teaterförbundet valde att låta mångmiljonsatsningen 1939 tjäna som påtryckningsmedel mot arbetsgivarorganisationen Film- och biografförbundet (FOB). Tvistemålet gällde frågor om upphovsrätt och nyttjanderätt, främst reglerade avtal för medverkan i tv-reklam. Parterna förlikade sig och kamerorna kunde återigen börja rulla.

SFs ambition var även hög när det gällde filmmusiken. För att denna inte skulle kännas förlegad, ville man inte använda avdammade Ulla Billqvist-inspelningar utan något som skulle tilltala även en modern publik men med bibehållen tidsprägel. Uppdraget gick till kapellmästaren Anders Berglund (f 1948), som dels skrev nya arrangemang till gamla örhängen från 1930- och 1940-talen, inspelade med storband, dels lät komponera nya melodier i 1940-talsstil. Den mest uppskattade av 1940-talspastischerna, ¿Min arm omkring din hals¿, skrevs av Orup (alias Thomas Eriksson, f 1958) till musik av Orup och Anders Glenmark (f 1953) och framfördes av Zemya Hamilton. Två andra, signerade Berglund och Glenmark, sjöngs av Louise Hoffsten (f 1965) respektive Lisa Nilsson (f 1970).

För att SFs prestigesatsning 1939 skulle få en ståndsmässig premiär anordnades en galapremiär i Globen 1989-12-18, som kulmen på SFs 70-årsfirande. 2.600 personer var inbjudna till specialföreställningen, där en duk som mätte 15 x 25 meter hade riggats upp till Globens första filmvisning. En vecka senare hade 1939 premiär på 62 orter runtom i Sverige.

Kritikerkåren gick ganska hårt fram med 1939, som många ansåg var ett dyrt misslyckande på gränsen till katastrof. Andra röster hördes dock. Personer som upplevt beredskapsåren uttryckte i insändare och tidningsartiklar sin tacksamhet för den nostalgitripp och den igenkännandets glädje de bjöds på genom att se 1939. En som inte hade någon större erfarenhet från denna tid, men som ändå i en artikel i DN (1989-12-27) uttryckte sin entusiasm för 1939 var f d moderatledaren Ulf Adelsohn (f 1941):

"Det är ett nationellt intresse att filmer som 1939 spelas in. Nya krafter ges chansen att föra det stolta svenska filmarvet från Greta Garbo, Ingrid Bergman och Ingmar Bergman vidare. Var stode vi om de ej fått sin chans?

Det är också ett nationellt intresse att Sveriges folk i dessa historielöshetens dagar, får ta del av sin nutidshistoria. 1939 är även ur den aspekten en utmärkt produkt. Vi förs både i bild och stämning tillbaka till Sverige för 50 år sedan.

Särskilt de unga saknar kunskap om levnadsförhållanden och politisk inställning under krigsåren. 1939 är en nyttig historielektion för dem. Men filmen är även en värdefull påminnelse för många äldre som förefaller ha glömt det mesta om Sveriges roll under andra världskriget.

Inför de stundande förhandlingarna med EG behöver vi detta perspektiv på hur omvärlden betraktade oss."

Några som inte höll med om detta var den s k Kalkonakademien som tilldelade 1939 årets guldkalkon.

När 1939 gick ned från biograferna hade den setts av 508.000 personer och spelat in ca 24 Mkr. Trots förlustresultatet var filmen då en av de tio mest sedda svenska filmerna.

Inspelning

Sundbybergs Folkets hus Sundbyberg Sverige 1989-02-13 1989-02-13
1989-01-31 1989-11-26
Stockholm Sverige
Årjäng, Värmland Sverige
Båtviken Bengtsfors Sverige

Visningar

Sverigepremiär 1989-12-25 Downtown Göteborg Sverige 193 min
1989-12-25 Palladium Göteborg Sverige 193 min
1989-12-25 Palladium Malmö Sverige 193 min
1989-12-25 Draken Stockholm Sverige 193 min
1989-12-25 Rigoletto 1 Stockholm Sverige 193 min
1989-12-25 Rival Stockholm Sverige 193 min (samt ytterligare 60 platser)
TV-visning 1991-12-09 Kanal 1 Sverige 70 min (del 1)
1991-12-13 Kanal 1 Sverige 70 min (del 1, repris)
1991-12-16 Kanal 1 Sverige 60 min (del 2)
1991-12-20 Kanal 1 Sverige 60 min (del 2, repris)
1991-12-23 Kanal 1 Sverige 60 min (del 3)
1991-12-27 Kanal 1 Sverige 60 min (del 3, repris)
1995-01-10 Kanal 1 Sverige (reprisstart, del 1 av 3)
Urpremiär 1989-12-25 Downtown Göteborg Sverige 193 min
1989-12-25 Palladium Göteborg Sverige 193 min
1989-12-25 Palladium Malmö Sverige 193 min
1989-12-25 Draken Stockholm Sverige 193 min
1989-12-25 Rigoletto 1 Stockholm Sverige 193 min
1989-12-25 Rival Stockholm Sverige 193 min (samt ytterligare 60 platser)
Dvd-release 2007-02-26 Sverige

Musikstycken

Originaltitel Permissionsvalsen
Kompositör Kai Gullmar (1939)
Textförfattare Gus Morris (1939)
Musiker Lasse Anner (dragspel)
Åke Sjöberg (fiol)
Tomas Sandberg (gitarr)


Originaltitel Min arm omkring din hals
Kompositör Anders Glenmark
Orup
Textförfattare Orup
Framförs av Zemya Hamilton


Utmärkelser

Pris Stockholm 1990 (årets kalkonpris; från Kalkonakademien)
SF jubileumsfilm (1989) 1939 (1989)

Ämnesord

DK Drama
DK Krig
DK Kärlek

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm
Längd i meter 5248


Typ Duplikatpositiv
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel 1939
Tryckeri Essinge Offset AB
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel 1939
Tryckeri Essinge Offset AB
Affischdesign Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB


Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel 1939 en film om svenskarna i krigets skugga
Tryckeri Essinge Offset AB
Affischdesign Contact 2 Annonsbyrå AB


Bestånd Arkivalier

Typ Kostym
Arkivalietitel 1939
Omfång Kjol i röd jersey, prickig


Typ Kostym
Arkivalietitel 1939
Omfång Stickad kofta i rött med motiv


Typ Kostym
Arkivalietitel 1939
Omfång Klänning i svart och rutig crèpe


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel 1939 - en film om svenskarna i krigets skugga. Av Brasse Brännström. Version 4.
Omfång 276 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel 1939. Grovmanus 1.
Omfång 498 s. + 6 s. förord, rollista, storyline mm.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel 1939. Manus: Brasse Brännström. Manusbearbetning: Kjell Sundstedt och Catti Edfelt. (Manusändringar).
Omfång 262 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel 1939. Originalmanus av Brasse Brännström. Version 1.
Omfång 227 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel 1939.
Omfång 216 s.
Språk Svenska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 19
Färg papper SET
Bakombild papper 3
Dia 2
Album Ja


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck


Andra utgåvor av verket

Digitaliserad

Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Hastighet 24
Längd i minuter 192 min
Dialogspråk


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?