Innehållsförteckning

Andra utgåvor av verket

Grundfakta

Media (2 st)

Originaltitel Brandbilen som försvann
Filmtyp TV-film
Regi
Producent
Manus
Förlaga
Produktionsland
Produktionsbolag
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Dialogspråk
Sverigepremiär 1993-07-02

Medverkande

Gösta Ekman
Martin Beck

Kjell Bergqvist
Lennart Kollberg

Rolf Lassgård
Gunvald Larsson

Niklas Hjulström
Benny Skacke

Bernt Ström
Einar Rönn

Torgny Anderberg
Evald Hammar

Visa alla medverkande

Handling

Stockholm. Höstkväll. Utanför Sköldgatan 23, en sliten hyresfastighet i Saltsjö-Boo, bevakar Benny Skacke, som nyligen befordrats till kriminalassistent, en lägenhet där knarklangaren...

Visa hela handlingen

Press

Skådespelarna fick goda omdömen, särskilt Rolf Lassgård, vilken många ansågs vara nära nog perfekt i rollen som Gunvald Larsson. Filmen i sig bedömdes dock som alltför präglad av...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Samproduktionstitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel
Dvd-titel i Sverige

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Foto
Musik
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Stuntregi
Stuntkoordinator
Scripta
Specialeffekter
Manusbearbetning
Coproducent
Verkställande producent
Inspelningsledare
Produktionsassistent
Inspelningsassistent
Rollsättare
Produktionsekonom
Pressinformation
Efterarbetsansvarig
B-foto
C-foto
Stillbildsfoto
Elektriker
Elassistent
Passare
Ljussättare
Negativklippning
Musikinspelning
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Attributör
Kläder
Smink
Byggledare
Klädassistent
Stunt
Klippassistent
B-ljud
Ljudläggning
Mixning
Översättare
Juridisk rådgivare
Övrig medarbetare

Medverkande

Gösta Ekman Martin Beck
Kjell Bergqvist Lennart Kollberg
Rolf Lassgård Gunvald Larsson
Niklas Hjulström Benny Skacke
Bernt Ström Einar Rönn
Torgny Anderberg Evald Hammar
Per-Gunnar Hylén Kristiansson
Birger Österberg Kvant
Agneta Ekmanner Greta Hjelm
Ing-Marie Carlsson Gun Kollberg
Sandra Bergqvist Bodil Kollberg
Tova Magnusson-Norling Putte Beck
Holger Kunkel Stoiweiler
Rolf Jenner Max Carlsson
Daniela Ziegler Nadja Kovacs
Gunvor Pontén fru Olofsson
Peter Schrøder Mogenssen
Maria Heiskanen Carla
Lena Thorsén Monica
Bjarne Hildebrand den danske obducenten
Ulla Akselson Stoiweilers granne
Lena Lindblom avdelningssköterskan
Thomas Wrisemo väktaren
Anita Ekström Inga Beck, Martins hustru

Bolag

Handling

Stockholm. Höstkväll. Utanför Sköldgatan 23, en sliten hyresfastighet i Saltsjö-Boo, bevakar Benny Skacke, som nyligen befordrats till kriminalassistent, en lägenhet där knarklangaren Max Carlsson har sexorgier med en vän och två prostituerade. Han får sällskap med Gunvald Larsson och Martin Beck, vilka bägge egentligen är på väg hem men har åkt ut för att meddela Skacke att han måste bevaka huset ytterligare några timmar eftersom hans avlösning, Isaksson, blivit sjuk. Gunvald Larsson tar vakten tillfälligt så att Skacke kan gå och köpa korv. Strax därefter exploderar huset och en våldsam eldsvåda utbryter.

Larsson hjälper några människor, bl a den prostituerade Carla Berggren och Max Carlsson, ur huset men blir själv brännskadad. Skacke ringer larmcentralen, där man meddelar att de fått ett larm till adressen flera minuter tidigare och redan skickat brandbilar. Inga bilar kommer dock. Brandkåren har visserligen ryckt ut till Sköldgatan 23, men inte i Saltsjö-Boo utan i Fredhäll, där också poliskonstaplarna Kristansson och Kvant möter upp i sin bil och konstaterar falsklarm. Tre människor mister livet i branden, däribland drogmissbrukaren Göran Holm som bodde i lägenheten under Max Carlsson.

Nästa dag i polishuset på Kungsholmen. Trots brännskadorna kommer Gunvald Larsson till arbetet som vanligt, men han tuppar nästan av under utredningsmötet hos intendent Evald Hammar, och Einar Rönn får köra honom till sjukhuset.

Under tiden åker Martin Beck och Lennart Kollberg tillbaka till Sköldgatan i Saltsjö-Boo, där utredningsteknikern Greta Hjelm hittat en borttagen slangkoppling på gasspisen och fönster som tätats med maskeringstejp i Göran Holms lägenhet. Teorin är alltså att Holm försökt gasa ihjäl sig och att något eller någon fått gasen att explodera.

Hemma hos paret Kollberg frodas familjelyckan. De enda molnen på himlen är, förutom Lennarts ständiga irritation över Gunvald Larsson och hustru Guns stoiska uthärdande av makens långa arbetstider, att Bodils radiostyrda brandbil spårlöst försvunnit.

Martin Beck har betydligt större bekymmer i privatlivet. Hans älskade dotter Putte ska flytta hemifrån och hans äktenskap är definitivt på upphällningen sedan hustrun Inga inlett ett förhållande med en annan man.

Gunvald Larsson hämtar sig snart på sjukhuset och smiter därifrån mot läkarnas uttryckliga order. Han beger sig först till Carla Berggren. Hon berättar att hon och en kollega, Madeleine, festat ihop med Max Carlsson och en av hans vänner, Kenneth. Max och hon somnade på golvet i köket och väcktes efter en timme av vänninan. För att kunna titta på klockan i mörkret tände hon sin cigarettändare, och det var då huset exploderade. Som en gentjänst åt Gunvald Larsson erbjuder Carla gratis könsumgänge. Äcklad avvisar han hennes förslag.

Larsson beger sig därefter till båten Vielle Montan, där han fått reda på att Max Carlsson har sin langningscentral. Efter att ha misshandlat Max berättar denne vad han vet om den narkotikasmugglarorganisation där han själv utgör den sista länken i kedjan. Det visar sig att Göran Holm skötte det lokala narkotikalagret i Stockholm och att en känd yrkesförbrytare, Bertil Olofsson, basade för verksamheten.

Samtidigt i polishuset vill Evald Hammar lägga ned mordbrandsutredningen eftersom allt pekar på att det var en olyckshändelse. Han tycker att avdelningen ska koncentrera sig på den jubileumsfest som ska hållas inom kort.

Hammars planer omintetgörs emellertid då Greta Hjelm hittar spår av ett tändrör med fördröjd utlösning i Göran Holms madrass. Explosionen var således en mordbrand. Martin Beck riktar intresset mot den 36-årige Bertil Olofsson. Han tar sig in i Olofssons lägenhet, men hittar bara en hög post som vittnar om att lägenhetsinnehavaren inte varit hemma på länge samt en utställningskatalog med konstverk av den i Köpenhamn bosatta tyska konstnären Nadja Kovacs.

Under tiden bryter sig Kollberg in i Olofssons båtfirma och hittar bl a post till Göran Holm. Nere vid Olofssons båt attackeras han av en schäfer, men räddas då Gunvald Larsson plötsligt uppenbarar sig och skjuter ihjäl hunden. När de undersöker båten hittar de laboratorieutrustning och kemikalier för framställning av amfetaminer.

Tillbaka i polishuset berättar Skacke för Gunvald Larsson om brandlarmet minuterna före explosionen på Sköldgatan i Saltsjö-Boo och om utryckningen till samma adress i Fredhäll. Larsson tycker att det är mystiskt att ingen rapport om falsklarmet finns hos polisen i Fredhäll, men när han ser att de vid tillfället tjänstgörande poliserna bär namnen Kristiansson och Kvant faller pusselbitarna på plats. Med lustfylld sadism söker han upp dem för förhör och utskällning.

Men Martin Beck börjar tröttna på Larssons brutalmetoder och beordrar denne att ta ut semester med omedelbar verkan. Själv ska han bege sig till Köpenhamn för att söka upp Nadja Kovacs, eftersom han, sedan han sett en av hennes skulpurer hos Olofssons mor, tror att hon känner Bertil.

Vid flygbåtarna i Nyhavn välkomnas Beck av danske kollegan Mogensen, som kör honom till Kovacs. Beck lyckas efter en stund vinna hennes förtroende, och hon medger att Bertilsson varit hennes leverantör av amfetaminer och att han använt sig av hennes lägenhet i Stockholm. Hon säger att Olofsson och Holm en längre tid pressat pengar av någon högt uppsatt person i den smuggelorganisation de själva arbetat för. Själv försörjer hon sig på prostitution. Marknaden för konst är nämligen inte särskilt god för tillfället. Hon erbjuder sina kroppsliga tjänster åt Martin Beck, som tvekande tackar nej.

I Stockholm lyssnar Benny Skacke på larmcentralens inspelade samtal från telefonkiosken i Fredhäll. Det är en man med tysk brytning som talar, och Skacke, som vill visa framfötterna i hopp om att en dag ta Hammars chefsplats, bestämmer sig för att knacka dörr i hyreshusen på jakt efter mannen. Kollberg skrattar åt det fåfänga i detta sisyfosarbete, men när Skacke efter en lång dag själv börjar förtvivla hittar han en dörr med namnet Kovacs och ringer på. Strax öppnas dörren till grannlägenheten av en äldre kvinna, som omgående kan bekräfta att en skygg man med tysk brytning då och då vistats i lägenheten. Hon visar också några stora brev till mannen som hon tagit hand om eftersom brevbäraren inte fått in dem i lådan. På ett av kuverten står namnet Scherer, och Skacke beger sig till polishuset för att göra en sökning på namnet.

Martin Beck och kollegan Mogensen bevakar Nadja Kovacs och följer efter henne när hon går till en tysk narkotikalangare för att handla amfetamin. Under handeln ser langaren Beck och Mogensen och tror att Nadja tipsat polisen. Köpet genomförs dock utan att Nadja anar oråd, och hon går därifrån. På gatan får hon sällskap av Martin Beck och gör fler medgivanden. Hon berättar att Bertil Olofsson kommit hem till henne i en gul svenskregistrerad bil endast två veckor tidigare, men försvunnit då han kört ut till en firma med namnet Teutex i hamnområdet.

Beck och Mogensen beger sig till Teutex, och Beck tar sig in på firmans område. Plötsligt blir han beskjuten av en man i fabrikslokalerna och trillar nästan i vattnet. Då han tittar ner i hamnbassängen ser han Olofssons gula bil, och när köpenhamnspolisen senare hämtar upp bilen med kran hittar de ägarens lik bakom ratten. Samtidigt överfalls och binds Nadja av langaren med hjälp av en kumpan. Hon placeras på sin säng som försetts med en tidsinställd bomb.

På polishuset i Köpenhamn får Beck och Mogensen ett fax med identifikation på Scherer - alias den ökände narkotikasmugglaren Stoiweiler - från Skacke i Stockholm. Stoiweiler visar sig vara identisk med Nadja Kovacs langare, så Beck anar oråd och åker med Mogensen till konstateljén, där de i sista sekund räddar henne innan bomben exploderar.

Stoiweiler och hans namnlöse affärsman till chef beger sig till Kastrup och tar planet till Arlanda med Beck och Mogensen hack i häl. Beck tar plats i planet för att hålla Stoiweiler under uppsikt medan Mogensen underrättar Skacke, som hämtar Kollberg på jubileumsfesten och åker ut till flygplatsen. Kollberg och Skacke väntar otåligt vid gaten. Utan att Kollberg ser det drar Skacke nervöst fram sitt tjänstevapen.

När Stoiweiler kommer i gången ser han Skackes vapen och drar sin stilett, som han hugger i Kollbergs mage för att sedan hålla denne som en sköld framför sig. Bland de andra passagerarna utbryter panik. Förvirrad försöker Skacke skjuta mot Stoiweiler men hindras av en framrusande Martin Beck. Stoiweiler kommer undan, liksom hans av poliserna ej identifierade chef, och lämnar en blödande Kollberg på golvet.

På Arlanda befinner sig också Gunvald Larsson för att åka till Miami på semester. Han börjar emellertid bli irriterad eftersom avresan försenats. Då han hör skotten och sedan ser Stoiweiler komma mot sig anar han oråd. Snabbt övermannar han Stoiweiler, men beordras efter dennes arrestering att omedelbart sätta sig på planet till Miami. Han lyder.

En tid senare lackar det mot jul. Martin Beck hälsar på hemma hos familjen Kollberg. Lennart har ont efter knivskadan men är uppe och leker med dottern. I eldstadens aska får Beck syn på ett föremål, och när han tar upp det ser han att det är resterna av Bodils radiostyrda brandbil.

Censur

Censurnummer 131990
Datum 1993-05-04
Åldersgräns Tillåten från 15 år
Kommentar Aktlängder: 545-516-597-499-310 m.


Tekniska fakta

Bildformat 1.66:1
Ljudsystem Dolby Stereo 04
Bredd 35 mm
Hastighet 24
Längd i meter 2467 meter
Längd i minuter 90 min
Akter 5 rullar


Kommentarer

Pressreaktion Faktablad om film

"De skildrar Sverige under en viktig brytningstid.

De beskriver hur polisernas vardag förändras.

Det finns mycket som är bra med Sjöwall-Wahlöös polisböcker.

Men bara fläckar av det finns kvar i "Brandbilen som försvann". Författarna använde polisernas uppdrag som ram för att berätta om samhället och människorna. Filmen behåller bara ramen för att göra ännu en deckare med explosioner och mystiska internationella knarkhandlare.

Det finns ingen poäng att filma just de böckerna om man bara vill ha ännu en TV-deckare, modell "Spanarna på Hill street" eller tyska "Schimanski"."

Pressreaktion Faktablad om film

"Det räcker inte med den i och för sig anslående slutbilden; attachéväskor på rad nedför en rulltrappa, indikerande att småtjuvarna har åkt dit men att de stora kanonerna som vanligt går fria. Jag skulle vilja se Sjöwall-Wahlöös sparkar överförda till nittiotalets svindlare på toppnivåer. "Brandbilen som försvann" är ett hederligt hantverk i en gammal god vardagsnära svensk polisfilmstradition. Men är det inte dags att vänta sig mer?

Det är Rolf Lassgård, den väldige och egensinnige Gunvald Larsson och tillika filmens motor, som dock håller på den svajiga historien på rätt bog. En guldbagge åt rollbesättarna som parat ihop Ekman och Lassgård med Kjell Bergqvist som den avige Lennart Kollberg och nykomlingen Niklas Hjulström som den unge påläggskalven Benny Skacke. Tillsammans spelar kvartetten skjortan av det mesta i svensk film just nu i ett tajt ensemblespel utan sprickor."

Pressreaktion Faktablad om film

"I serieproduktionen, där regissörerna kommit och gått, har de här fyra varit med hela tiden och de verkar ha spelat ihop sig till en egen säkerhet som fungerar oberoende av omgivningen.

För om det är kraftfullt och säkert agerande i centrum så är det lite si och så utåt kanterna. Och samhällskritiken som var den hårda kärnan i böckerna är moderniserad och inte alltför påfallande.

Brandbilen är inte det enda som försvunnit ¿ ändå finns det skäl att se hoppfullt på fortsättningen för Beck och hans spanare."

Pressreaktion Faktablad om film

"I Brandbilen gör samtliga ett gott arbete, och särskilt då Lassgård och Hjulström. Figurerna fungerar som karaktärer och trovärdiga polismän. Intrigen, bovarna och människospillrorna runt omkring dem är också tänkbara även om manus av Rainer Berg och Beate Langmaack inte alltid följer förlagan.

Miljöskildringen är väl heller inte oäven ¿ tiden är allmänt sent 1990-tal. Det förekommer också mindre välfunna scener, som när Agneta Ekmanner likt en gumman i lådan susar fram bakom sotig murstock och föreställer brottsplatstekniker.

Dialogen fungerar tyvärr inte heller riktigt bra. Orsakerna kan man bara spekulera i men kanske är språkproblem en av dem. Det måste ha varit svårt för den tyske regissören att avgöra när ett tonfall sitter rätt, när det outsagda vibrerar i ett samtal o s v. Hur som helst har han inte begärt det allra bästa av sina aktörer. Bildspråket är också rätt konventionellt, först i en av slutscenerna finns mer än manusillustration.

Brandbilen som försvann klarar sig med ett nödrop."

Pressreaktion Faktablad om film

"Jag påpekar därför, att den tyske regissören Hajo Gies alltför ofta nödgats nyttja mycket musikmaskineri för att få spänning i sina trista platta bilder. Jag efterlyser samtidigt mer av två nästan borttappade kvalitéer från förlagorna: den nästan besatta stockholmsskildringen och de ideologiska underströmmarna från vänster. Och jag hävdar, hädiskt nog, att Gösta Ekman i mer än ett avseende är en lite tunn Beck.

Men Rolf Lassgård och Kjell Bergqvist är i gengäld lysande bra. Dialogen är ofta ganska härligt rå, och kamratjargongen mellan de fyra är lika giftig som pricksäker.

Eftersom behovet av nya svenska deckarfilmer torde vara avsevärt större än kraven på dem, bör nog denna mer än typiska B-film ändå få betyget Med viss tvekan godkänd."

Pressreaktion Faktablad om film

"Redan som roman är Brandbilen som försvann, en av de vagare, intrigmässigt, i hela sviten. Beck och hans kollegor famlar aningen planlöst efter gåtans upplösning, och när den väl kommer har den karaktären av antiklimax. Med diffus förklaring till både vem och vad och varför.

Just som det kan vara i verkligheten, men som inte i första taget låter sig beskrivas i mer schematiska filmiska termer och med rak berättarstil. Det blir lite fyrkantig TV-film av det, kanske förstärkt av Hajo Gies bakgrund som regissör för TV-deckaren Schimanski som visades i svensk TV häromåret."

Pressreaktion Faktablad om film

"Som läsare gör man sig bilder av romanfigurer som nästan aldrig stämmer överens med deras filmversioner. Själv greps jag av skepsis enbart vid tanken på Gösta Ekman som Sjöwall-Wahlöös polishjälte Martin Beck. Carl-Gustaf Lindstedts i flera bemärkelser tunga porträtt av honom i Widerbergs "Mannen på taket" bidrog till en blockering ännu sexton år efteråt.

Ett misstag, visar det sig nu. Ekman fyller rollen med en trött auktoritet som inte står Lindstedts efter i trovärdighet och ger den med suveränt dämpade uttrycksmedel en närvaro som utplånar de fysiska skillnaderna mellan hans och romanens Beck. Han sekunderas ypperligt av övriga skådespelare i gänget av kriminalare, Ja, alltså frånsett Torgny Anderbergs polismästarfjant, en tom schablon som denne tagit på entreprenad. Gunvald Larsson har fått en idealisk uttolkare i Rolf Lassgård, vars stockholmsvariant av polisbusen "Dirty" Harry ibland hotar att stjäla hela föreställningen.

Problemet är att manuset och regin inte tillnärmelsevis är i nivå med de imponerande aktörerna."

Pressreaktion Svensk filmografi

Skådespelarna fick goda omdömen, särskilt Rolf Lassgård, vilken många ansågs vara nära nog perfekt i rollen som Gunvald Larsson. Filmen i sig bedömdes dock som alltför präglad av TV-estetik för att få annat betyg än med tvekan godkänt. Många recensenter efterlyste en överföring av den samhällskritiska undertonen från bokens 1960-tal till filmens 1990-tal, och tyckte att raden av Sjöwall/Wahlöö-filmer, där Brandbilen som försvann var den första, borde gjorts i enlighet med böckernas kronologi för att återge den utveckling som Martin Beck och hans kolleger genomgår under de tio år romansviten utspelas.

Bo Ludvigsson, SvD: "I Brandbilen gör samtliga ett gott arbete, och särskilt då Lassgård och [Niklas] Hjulström. Figurerna fungerar som karaktärer och trovärdiga polismän. Intrigen, bovarna och människorna runt omkring dem är också tänkbara även om manus av Rainer Berg och Beate Langmaack inte alltid följer förlagan. Miljöskildringen är väl heller inte oäven - tiden är väl allmänt sent 1990-tal. Det förekommer också mindre välfunna scener, som när Agneta Ekmanner likt en gumma i lådan susar fram bakom sotig murstock och föreställer brottsplatstekniker.

Dialogen fungerar tyvärr inte heller riktigt bra. Orsakerna kan man bara spekulera i men kanske är språkproblem en av dem. Det måste ha varit svårt för den tyske regissören att avgöra när ett tonfall sitter rätt, när det outsägda vibrerar i ett samtal osv. Hur som helst har han inte begärt det allra bästa av sina aktörer. Bildspråket är också rätt konventionellt, först i en av slutscenerna finns mer än en manusillustration. Brandbilen som försvann klarar sig med ett nödrop. Det kan inte hjälpas att man efter första avsnittet i Martin Beck-sviten till sin stora förvåning börjar längta efter Roland Hassel, och det var väl ändå inte meningen?"

Helena Lindblad, DN: "När Gies transporterar Beck och hans kompanjoner från sextio-sjuttio-talets Stockholm till tidigt nittiotal tappar han också några av böckernas viktigaste poänger på vägen. Kanske på grund av den hysteriska inspelningstakten - sex filmer på ett drygt år. Dels de stilfulla stockholmsskildringarna som bildat skola. Vad beträffar Brandbilen som försvann kunde den lika gärna vara inspelad i Kiruna. Dels den svartsynta kritiska blick som författarduon kastade på den tidens politik i allmänhet och polisens verksamhet i synnerhet.

Det räcker inte med den i och för sig anslående slutbilden; attachéväskor på rad nedför en rulltrappa, indikerande att småtjuvarna åkt dit men att de stora kanonerna som vanligt går fria. Jag skulle vilja se Sjöwall-Wahlöös sparkar överförda till nittiotalets svindlare på toppnivåer. Brandbilen som försvann är ett hederligt hantverk i en gammal god vardagsnära svensk polisfilmstradition. Men är det inte dags att förvänta sig mera? Det är Rolf Lassgård, den väldige och egensinnige Gunvald Larsson och tillika filmens motor, som håller den svajiga historien på rätt bog. En guldbagge åt rollbesättarna som parat ihop Ekman och Lassgård med Kjell Bergqvist som den avige Kollberg och nykomlingen Niklas Hjulström som den unge påläggskalven Benny Skacke. Tillsammans spelar kvartetten skjortan av det mesta i svensk film just nu i ett tajt ensemblespel utan sprickor."

Jan Aghed, SDS: "Problemet är att manuset och regin inte tillnärmelsevis är i nivå med de imponerande aktörerna. På den punkten blir en jämförelse med Widerbergs film [Mannen på taket, 1976/14] förödande. Själva handlingen, som uppdaterats till vår tid, saknar varje djupdimension, och den är full av hål och av scener utan realistisk förankring och ett organiskt sammanhang. Romanoriginalets kritiska samhällssyn har reducerats till ett par fjuttiga dialoginpass. Rytmen är ofta ryckig, ofta oförklarligt såsig. Sedan Beck och hans spanare efter inledningens mordbrand kommit en internationell knarkliga på spåren åker den förstnämnde till Köpenhamn, där den erfarne svenske deckaren med en gladlynt dansk kollega ägnar sig åt en skuggning per bil och till fots som ter sig direkt löjlig i sin amatörmässighet.

Hajo Gies - ett för mig okänt namn - tycks tillhöra en generation som förgiftats av TV-seriernas bildspråk. Med så pålitliga aktörer i polisrollerna kunde man vänta sig t ex att regissören lät ensemblen spela igenom en scen utan klipp, som omväxling till en nuförtiden grasserande opersonlig stil där längre spelscener konsekvent styckas sönder i talande huvuden och monotona reaktionsbilder. Gies väljer det senare alternativet, ett platt närbildsberättande. Det underlättar förstås exploateringen av videomarknaden, men det är trist att se på bio."

Kommentar Svensk filmografi

Brandbilen som försvann var den första i serie om sex filmatiseringar, inspelade under 1992-1993 med i stort sett samma filmteam och samma skådespelare i de fyra huvudrollerna, efter Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisromaner om Martin Beck och hans kollegor. Förutom Brandbilen som försvann släpptes två av filmerna på bio: Mannen på balkongen (1993/26; regi Daniel Alfredson) och Stockholm Marathon (1994/11; regi Peter Keglevic efter "Terroristerna"). Tre släpptes direkt på video: Roseanna (videopremiär 6.10.1993; regi Daniel Alfredson), Polis, polis potatismos! (videopremiär 6.10.1993; regi Pelle Berglund) och Polismördaren (videopremiär 12.1.1994; regi Peter Keglevic).

De tio romanerna som utgör hela sviten med den genomgående undertiteln "Roman om ett brott" är i tur och ordning: "Roseanna" (1965), "Mannen som gick upp i rök" (1966), "Mannen på balkongen" (1967), "Den skrattande polisen" (1968), "Brandbilen som försvann" (1969), "Polis, polis, potatismos!" (1970), "Den vedervärdige mannen från Säffle" (1971), "Det slutna rummet" (1972), "Polismördaren" (1974) och "Terroristerna" (1975),

I och med att de nya filmerna gjordes har samtliga tio böckerna i sviten filmatiserats. Den allra första var Roseanna (1967/13; regi Hans Abramson), med Keve Hjelm som Martin Beck, och den mest kända Mannen på taket (1976/14; regi Bo Widerberg efter "Den vedervärdige mannen från Säffle"), där Beck spelades av Carl-Gustaf Lindstedt. Böckerna hade emellertid en vidsträckt popularitet långt utanför Sverige, och fanns på åtminstone 27 språk världen över. Sålunda uppenbarade det sig även utländska regissörer som ville ge sig i kast med romanerna.

I USA, där böckerna blivit en försäljningsframgång gjordes Den skrattande polisen (The Laughing Policeman, 1974, regi Stuart Rosenberg), med Walter Matthau som Martin Beck och handlingen överflyttad till San Francisco. Den engelskspråkiga tysk-ungersk-svenska samproduktionen Mannen som gick upp i rök (1980/24; regi Péter Bacsó) lanserade den brittiske karaktärsskådespelaren Derek Jacobi (f 1938) som Beck - kanske inte helt överraskande med tanke på dennes vidsträckta popularitet efter titelrollen i TV-serien Jag, Claudius (I, Claudius, 1976). Dessutom har det gjorts det en holländsk filmatisering av "Det slutna rummet" under titeln Beck (1991; regi Jan Decleir).

Alla skådespelarna som gestaltat Martin Beck har genomgående mötts av ett kritiskt nagelfarande och bedömts ha fel utseende eller ålder, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur djupt rotad de populära böckernas beskrivning av Beck är. I den första romanen, "Roseanna", är han 46 år gammal, har en tolvårig flicka, Ingrid, och en nio år gammal son, Rolf. Tidsförloppet mellan böckerna är sedan lite oklart. I den andra romanen, "Mannen som gick upp i rök", är barnen femton respektive elva år gamla trots att det endast förflutit ett år mellan utgivningen av respektive titel.

Sedan förefaller tiden stå stilla, för i den femte romanen, "Brandbilen som försvann", är Ingrid sexton och Rolf tretton år. Men med ett tidshopp i den sjunde romanen, "Den vedervärdige mannen från Säffle", är de plötsligt nitton respektive sexton år.

Martin Beck bor i många år i stockholmsförorten Bagarmossen, där han vantrivs i sin äktenskapliga tristess med hustrun Inga innan han slutligen bryter upp och flyttar till en tvåa på Köpmangatan i Gamla Stan, vilket meddelas alldeles i början av den sjätte romanen, "Polis, polis, potatismos". Martin Becks signalement beskrivs mest utförligt av författarna alldeles i början av "Roseanna":

"Han såg trött ut och den solbrända hyn verkade gulaktig i den grå dagern. Hans ansikte var magert med bred panna och kraftig käke. Munnen under den korta raka näsan var smal och bred med två djupa fåror vid munvinklarna och när han log såg man att han hade friska vita tänder. Hans mörka bakåtstrukna hår med det raka hårfästet hade ännu inte grånat, och blicken i de gråblå ögonen var klar och lugn. Han var mager men inte särskilt lång och en smula kutryggig. Det fanns kvinnor som ansåg att han var stilig, men de flesta skulle beteckna hans utseende som alldagligt. Han klädde sig aldrig uppseendeväckande, snarare lite för diskret."

Den västtyske regissören Hans Joachim "Hajo" Gies (f 1945) blev känd för den svenska publiken med biograffilmen Schimanski - snut utan nåd (Zabou, 1987) och TV-serien om polisen Horst Schimanski. TV4 visade under sommaren 1992 (premiär 19.6.) nio avsnitt från åren 1984-1989 ur serien, vars tyska originaltitel var "Tatort" och som i Sverige döptes till "Schimanski".

Niklas Hjulström (f 1962, son till regissören Lennart Hjulström) fick i den här serien Sjöwall-Wahlöö-filmatiseringar sin första större filmroll. Han hade debuterat i Svart Lucia (1992/20).

Förlaga

Originaltitel Brandbilen som försvann (Roman)
Författare Maj Sjöwall
Per Wahlöö


Inspelning

Stockholm Sverige
FilmhusAteljéerna AB Stockholm Sverige
Köpenhamn Danmark

Visningar

Sverigepremiär 1993-07-02 Victoria Göteborg Sverige 90 min
1993-07-02 Camera Malmö Sverige 90 min
1993-07-02 Röda Kvarn Stockholm Sverige 90 min
TV-visning 2000-07-14 SVT1 Sverige
2002-07-14 SVT2 Sverige
Dvd-release 2013-11-13 Sverige

Ämnesord

DK Brott och straff
DK Litterära förlagor

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel Sjöwall Wahlöös BRANDBILEN SOM FÖRSVANN Historien om ett brott
Tryckeri Litografia Offset
Affischdesign Ohlsson & Co


Storlek Mindre än 850 x 400
Affischtitel Sjöwall Wahlöös BRANDBILEN SOM FÖRSVANN Historien om ett brott
Tryckeri Litografia Offset
Affischdesign Ohlsson & Co


Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100
Affischtitel Sjöwall Wahlöös BRANDBILEN SOM FÖRSVANN Historien om ett brott Sjöwall Wahlöös Brandbilen som försvann Historien om ett brott Sjöwall Wahlöös Brandbilen som försvann Historien om ett brott


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 7
Färg papper 5
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Reklamtryck
Språk Engelska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?