Pumans dotter (1994)

Media (1 st)

San Francisco, Guatemala. Någon gång under åren 1978-1982. Sjuttonåriga indianskan Aschlop kommer till farfar Juans och farmor Nanas hus. Hon välkomnas med mat och de samtalar om hennes skyddsande - nahual. Juan, som är medicinman, berättar att hon är pumans dotter och att hennes bror Mateo har ugglan som sin skyddsande. Ugglan är pumans följeslagare. Juan varnar henne också för att om hennes hjärta är ont kan hennes skyddsande komma att göra onda handlingar. Hon tänker på sin 21-årige bror, som liksom farfar Juan kan tyda naturens tecken. Han säger till henne att puman och ugglan är oskiljaktiga, dör en av dem så dör även den andre.

Text: "Den här filmen är en hyllning till flyktingar som flyr undan krig" (citat av Rigoberta Menchù Tum, Nobels fredspristagare 1992). Text: "Filmen bygger på en sann historia. Händelserna och uppgifterna är dokumenterade. Namn har ändrats för att skydda oskyldiga. Guatemala ligger söder om Mexico och har genomlidit mer än 30 års inbördeskrig."

Mexico. Ett flyktingläger för guatemalaner. Efter nio månader i exil minns Aschlop med starka känslor den fruktansvärda massakern på byn San Francisco, när 352 indianer mördades av regeringsstyrkor. Själv såg hon allt från en tempelruin utanför byn. Hon vaknar, skrikande Mateos namn.

På dagen föder Mateos fru Catharina en son. Eftersom Mateo försvann vid massakern i San Francisco döper Catharina barnet till Mateo. Aschlop, som fortfarande hyser skuldtyngda svartsjukekänslor mot Catharina, bestämmer sig för att återvända till Guatemala och söka efter sin bror.

I skydd av mörkret korsar hon den hårdbevakade gränsfloden och tar sig till den numera ödelagda hembyn. Hela tiden finns följeslagarna puman och ugglan i närheten, även om de inte alltid syns. Hon finner familjens hem nedbrunnet och minnet vandrar tillbaka till tiden innan massakern och flykten till Mexico.

Guatemala. Nio månader tidigare. Familjen Perez Perez sitter tillsammans kring matbordet och äter och skrattar. Men svälten hotar. Skörden är försenad. Aschlop och Mateo skickas till farfar Juan för att genomföra några religiösa ceremonier som kanske kan hjälpa. Tillsammans med Juan beger de sig till en grotta i djungeln. Under ceremonin ser Juan en orm uppenbara sig och han blir bedrövad. Senare förstår Aschlop att det var ett förebud både om Juans eget öde men även om hans folks framtid. Juan dör tre dagar senare.

Bland stenarna i en tempelruin hittar Aschlop en gudabild som hon visar för Mateo. De bestämmer att den ska gömmas på ett ställe som bara de två känner till. Några dagar senare ute i djungeln finner Aschlop en yngling som undkommit en massaker i den närbelägna byn Rio Negro. Hon tar honom med hem och ger honom mat. Inför familjen berättar ynglingen om hur en präst kom till byn och startade kooperativ och byggde upp jordbruket så att de till och med började tjäna pengar på torghandel. Snart kom regeringsstyrkorna, för regeringen ville inte att indianerna skulle ha några jordbrukskooperativ. Byn jämnades med marken och många av invånarna dog.

Berättelsen utlöser en konflikt i familjen. Mateo säger att detsamma även kan hända i hembyn, men fadern hävdar bestämt att de inget har att frukta så länge de förhåller sig passiva.

Strax därefter beger sig familjen till en grannby, där Mateo uppvaktar sin blivande fru Catharina. Aschlop är svartsjuk. Catharinas bror försöker trösta henne med att hon är mycket vackrare, men i ilskan över hotet om att förlora sin bror och bästa vän skär Aschlop av Catharinas vackra hår på bröllopsdagen. Ute på fälten hittar hon ett får som slitits sönder av en puma och sorgsen av skuld minns hon Juans varnande ord för att ha ondska i hjärtat.

Gerillan anländer till byn och befriar några fångar som arresterats av regeringsstyrkorna. De talar om sociala reformer, Aschlops far, som är borgmästare i byn, vill inget ha att göra med gerillan. Han hävdar att byns chans till överlevnad är att inte ta ställning till någon av sidorna och att inte ta några risker. När gerillan lämnar byn, springer Mateo efter och talar med ledaren. Då Aschlop lite senare är på väg hem från en grannby, där hon och Mateo köpt majs, passar hon på att fråga ut honom om samtalet med gerillaledaren. Det visar sig att Mateo och han är bekanta sedan tidigare. Mateo säger att han gärna skulle ansluta sig till gerillan om det inte var för äktenskapet med Catharina.

Regeringsstyrkorna kommer till byn. Aschlop, som befinner sig i tempelruinen utanför byn, ser på avstånd hur byborna massakreras. Mateo misshandlas och förs bort. Många andra dör av kulor och handgranater, och kvinnor förs bort för att våldtas. En officer försöker tvinga en soldat att hugga huvudet av en liten flicka. När denne tvekar skjuter officeren honom i huvudet och utför själv mordet inför ögonen på de andra soldaterna. Aschlop försöker fly men hittas av soldaterna. Hon föses ihop med de bybor som ännu lever på bytorget. Catharinas bror misshandlas och skjuts inför bybornas ögon. Männen tvångsvärvas till armén. När militären försvunnit flyr de resterande byborna till Mexico och hamnar i flyktingläger.

Guatemala. Nutid. Aschlop letar efter gudabilden i den gamla tempelruinen. Den är försvunnen. Desperat tar hon bussen till huvudstaden, Guatemala City, för att med hjälp av släktingar försöka ta reda på vad som hänt Mateo. Bussen stoppas av en militär vägspärr och alla passagerarna visiteras och tvingas visa sina identitetshandlingar. Aschlop är i fara eftersom hon inte har några handlingar. En välklädd kvinna - Maria - i sätet bredvid förstår Aschlops situation. Då soldaterna kommer in i bussen visar Maria sin legitimation och säger att Aschlop följer med henne. När bussen kör iväg igen börjar Maria prata med Aschlop. Hon säger sig vara journalist och ber Aschlop berätta allt så att hon kan skriva om det i tidningen.

Rädd, men tacksam för Marias hjälp börjar Aschlop berätta om massakern och om sin bror. Framme i Guatemala City säger Maria att hon har en bror som kan hjälpa till i sökandet efter Mateo, och strax efter det att hon ringt ett telefonsamtal anländer en svart bil. Tvekande sätter sig Aschlop i baksätet och förs snabbt till en militäranläggning för förhör.

Förhörsledaren tror inte henne då hon säger att hon ingenting vet om sin bror eller om gerillans sympatisörer i hemtrakten, och på natten förs hon bort med några andra människor för att dödas på en kyrkogård. Då soldaterna vill ha lite "roligt" med fångarna utbryter slagsmål och Aschlop lyckas smita iväg.

På morgonen kommer hon till ett slumområde vid en soptipp och följer efter en annan indiankvinna - Rosita. De börjar prata och Rosita tar Aschlop med på en demonstration som hålls varje vecka av kvinnor vars män, fäder eller barn förts bort av militären och sedan dess aldrig hörts av. Kvinnorna samlas utanför presidentpalatset, där de hotas av en arméstyrka. Men militärerna kan inget göra eftersom kvinnornas ledare, Anita, har skaffat demonstrationstillstånd direkt från presidenten själv.

En av de andra demonstranterna - Margarita - sammanför Aschlop med en präst i en kyrka i stadens utkant. Prästen samlar information om alla som försvunnit i Guatemala. Mateos namn finns bland dem som hittats döda och prästen berättar att han sköts efter ett flyktförsök från ett fångläger.

Utmattad somnar Aschlop på en bänk i kyrkan. Då hon vaknar hittar hon den försvunna gudabilden i sin hand, och gömd i biktstolen finner hon Mateo. Han berättar att dödförklaringen hjälper honom nu när han arbetar för gerillan och ber henne att inte säga något. Aschlop berättar vad som hänt med familjen i Mexico och om hans son. Mateo säger att de har sin kamp i exil och han har sin i Guatemala. Han ber henne återvända till Mexico och försäkrar att Anita ska hjälpa henne tillbaka. Han lämnar kyrkan.

Aschlop ser efter honom och tänker att bandet mellan dem är lika starkt som mellan puman och ugglan. Trots att de är åtskilda lämnar hon och Mateo aldrig varandra i kampen för ett bättre Guatemala.

Pressreaktion Svensk filmografi

Recensenterna gav filmen ett respektfullt men blandat mottagande. De flesta välkomnade denna dramadokumentär som en estetisk vidareutveckling av de dokumentärfilmer som gjorts om samma ämne. Samtidigt fanns det invändningar mot att huvudpersonerna blev alltför anonyma och att filmen i vissa scener kantrade över till det schablonmässiga, särskilt då i skildringen av militärregimens handgångna män och kvinnor och slutscenernas uppvaknande till politisk insikt för Aschlop.

Anna Ångström, SvD: "Ulf Hultberg och Åsa Faringer har velat göra en spelfilm som dels realistiskt skildrar vidrigheterna och de fattiga småbrukarnas situation, dels poetiskt förmedlar något om indianernas kultur och mytvärld. Uppgiften är kanske inte omöjlig, men dramaturgiskt och formmässigt krävande och inte övertygande löst. Berättelsen är ryckig och lämnar i stort sett den politiska och ekonomiska bakgrunden därhän. Det är visserligen upphovsmännens val, men ger filmen en känslomässig slagsida som för en utomstående är ganska otillfredsställande. Filmarna tycks lita på stoffets angelägenhet och glömmer helheten.

Här finns starka, nästan Oliver Stone-inspirerade scener från massakern, vackra naturbilder med poetisk lyster, politiska paroller och visa ord om varje människas nahual, det vill säga skyddsande. Aschlop är pumans dotter. Vägledd av ugglan, broderns skyddsdjur, fortsätter hon sökandet och därmed kampen för frihet. Det är ett hoppfullt och sympatiskt slutackord som nog är mer riktat till drabbade flyktingar än oss andra."

Sven E Olsson, Arbetet: "Ulf Hultbergs och Åsa Faringers film vill mycket och består av mycket. Naturmystik och dito poesi. Den har dragning åt Costa Gavras-hållet - Z, Gisslan, Försvunnen - men är också en inte helt lyckad legering av predikotext och TRU-dokumentär, av lite kantig och valhänt melodram och av berättigad indignation. Dock överväger det positiva. Pumans dotter äger en stark trovärdighet i detaljer och balanserar på ett ganska övertygande sätt med den delvis mytbemängda livssyn som är dess huvudpersoners. Inte stör det mig att filmens ideologiska klo är så tydligt ideologiskt vässad."

Hanserik Hjertén, DN: "De politiska vindarna må skifta, från vänster till höger och tillbaka igen. Men den svenska dokumentärfilmens socialt medvetna utlandsengagemang håller stadig kurs. Något av det mest stimulerande i nyare svensk film har just dokumentärfilmarna svarat för. Från Lennart Malmer och Ingela Romare på Vietnamsolidaritetens tid till namn som Antonia D Carnerud och Leyla Assaf-Tengroth som speglar Invandrar-Sveriges nya horisonter. Intressant är förskjutningen från ren dokumentär mot spelfilm. Möjligen tyder det på att dokumentärfilmarna numera besitter en hemkänsla i utomsvenska miljöer som tillåter dem språnget in i spelfilmen.

Färska exempel är Assaf-Tengroths Frihetsligan från krigets Beirut och Solveig Nordlunds I morgon, Mario, som handlar om ett fattigt pojkgäng på Madeira. Till den här spelfilmssorten sällar sig nu Ulf Hultbergs och Åsa Faringers Pumans dotter. Den tilldrar sig i inbördeskrigets Guatemala och är en otäck och upprörande skildring av terrorn mot bondebefolkningen i jakten på rebeller. (-) Försöket att kombinera en mytisk djurvärld med den råa verkligheten är kanske inte helt lyckat. Men mayaindianskan Aschlops infernovandring i sökandet efter sin försvunne bror gestaltas ibland med en spelfilmskraft som överraskar hos ett par dokumentärfilmare."

Kommentar Svensk filmografi

Pumans dotter fick vid sin svenska och danska premiär draghjälp av att fredspristagaren Rigoberta Menchù Tum (f 1959) kom till Skandinavien för att i samband med filmen sprida information om det politiska läget i Guatemala. I en intervju i DN 21.9.1994 berättade hon att hon lever i exil i Mexico med 50.000 andra guatemalaner, och att det där uppstått ett slags flyktingkultur bland indianerna. År 1993 gav hon ut en personlig redogörelse för den politiska repressionen i Guatemala.

GP (11.10.1994) hade en intervju med Ulf Hultberg och Åsa Faringer, där de berättade om inspelningen. Filmen spelades in i Mexico, endast fem kilometer från gränsen till Guatemala. De bärande rollerna spelades av mexikaner, helt enkelt därför att det inte finns någon skådespelarutbildning i Guatemala. Däremot spelades alla statistrollerna av flyktingar från Guatemala. Handlingen ska utspelas någon gång under åren 1978-1982, då 440 indianbyar ödelades och 10.000-tals indianer slaktades av regeringsstyrkorna. Den kunde inte visas på biograf i Guatemala, men filmmakarna hade förhoppningar om att kunna sprida den illegalt på videokassetter.

Ulf Hultberg (f 1945) genomgick TV-producentutbildning på 1960-talet. Med sitt eget produktionsbolag har han gjort dokumentärfilmer och spelfilmer. Dessutom har han skrivit poesi, romaner och barnböcker. Åren 1988-92 var han generalsekreterare för Rädda Barnen i Centralamerika. Åsa Faringer (f 1962) hade 1993 gått ut regilinjen på filmskolan i Mexico City och arbetat på flera mexikanska film- och TV-produktioner. Med Pumans dotter vann de stor internationell uppmärksamhet och filmen fick sammanlagt tio olika festivalpriser, däribland jurypriset vid filmfestivalen i San Sebastian. I Sverige guldbaggebelönades Ulf Hultberg och Åsa Faringer för bästa regi.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se