Pressreaktion Svensk filmografi
Bo Widerbergs återkomst som filmregissör efter nio år betecknades som efterlängtad av alla kritiker, även av dem som hade invändningar mot filmen. Intrigen jämfördes med Kvarteret Korpen (1963/19), och Johan Widerbergs och Tomas von Brömssens rollfigurer och deras relation ställdes mot Thommy Berggrens och Keve Hjelms i sextiotalsfilmen. De flesta tyckte inte att Lust och fägring stor nådde upp till detta tidiga storverk av Widerberg, men att den höjde sig över det mesta som producerades i samtida svensk film.
Helena Lindblad, DN: "Bo Widerberg är en filmskapare med många ansikten: trotsig men lyrisk realist som i debutfilmen Barnvagnen [1963/7], agitator som i kampfilmen Den vita sporten [1968/14], humoristiskt och impressionistiskt färgad romantiker som i Kärlek 65 [1965/7] eller Elvira Madigan [1967/9], illusionslös samhällsskildrare som i polisfilmerna Mannen på taket [1976/14] och Mannen från Mallorca [1984/15]. En vital nyfikenhet är den gemensamma nämnaren, en vidöppen blick som alltid burit fram även det som varit mindre lyckat. I Lust och fägring stor dansar Bo Widerberg förmodligen på den slakaste linan i sin filmkarriär. Han har mycket att leva upp till, och mycket som ska balanseras i en och samma film: en fjunig, våt pojkdröm om mogen kärlek mot ett bittert, medelålders äktenskapsdrama som lätt skulle kunna kännas nattståndet " dessutom iscensatt mot en malmöitisk arbetarbakgrund i krigets skugga som inte så lite ekar av ett mästerverk som Kvarteret Korpen...
Det måste vara filmdiktaren i honom som gör att han lyckas hålla balansen. Och gör det så oerhört bra. Den förförande blandningen av oskuld och trots gör Lust och fägring stor till en av de bästa svenska filmerna på länge. Med god hjälp dock av den samspelta skådespelartrion Marika Lagercrantz, Johan Widerberg och Tomas von Brömssen. Särskilt Widerberg junior, närvarande i så gott som varenda scen, bär filmen på sina axlar. Den där öppna, prövande blicken tycks i denna Widerbergs tolfte film sedan debuten 1963, inskriven i själva manuskriptet, i skådespelarnas instruktioner. Den finns hos femtonårige Stig, 'Stockholmaren', i en pojkklass som kokar av pubertet och svettiga förhoppningar om förlorade oskulder. Den finns hos Viola, en 37-årig lärarinna som tagit ett avbrott från sitt avhandlingsarbete om Linné [något som endast nämns i pressmaterialet men som inte framgår av filmen, red anm]."
Gunnar Rehlin, iDag: "Att Bo Widerbergs återkomst är en av årets stora svenska filmhändelser är ingen överdrift. Det är nio år sedan vi senast såg en film av denne oftast lysande filmare - och dessutom en man med ett så stort internationellt anseende att det även utomlands ställts stora förväntningar på denna comeback (om det nu är det man ska kalla det). Den givna frågan är givetvis om alla dessa högt ställda förväntningar infrias. Svaret är ja, men med vissa reservationer. Lust och fägring stor är en stundtals alldeles utmärkt film, men det finns svackor i den och även några logiska luckor som irriterar. (-)
Lust och fägring stor är en rik och myllrande film, med så många infall och bihandlingar att det kanske kunde varit idé att stryka några av dem. Skildringen av Stigs familj känns otillfredsställande vag - här skulle det faktiskt varit befogat med en mer detaljerad skildring av några uppenbarligen intressanta personer. Detta sagt ska det samtidigt erkännas att det stundtals finns några longörer i den mer två timmar långa filmen. Det finns dessutom som sagt några logiska luckor som är irriterande. Vad gör t ex Viola medan Stig och Frank sitter i köket och spelar klassisk musik så det dundrar? Ligger hon i sängen och rullar tummarna och undrar vart hennes unge älskare tog vägen?
Men trots detta tycker jag mycket om filmen. Det finns här en passion och en erotisk laddning av det slag som alltför ofta saknas i filmer om just passion (typexempel Kristin Lavransdotter). Inte minst ångar det om den första kärleksscenen där Widerberg klipper fram och tillbaka mellan en närbild på en hand som knäpper upp en klänning och bilder av två nakna älskande i sängen. Det är mycket sensuellt. Skådespeleriet är överlag briljant. Johan Widerberg är ypperlig i den svåra rollen som Stig, Marika Lagercrantz visar i rollen som Viola återigen att hon är en av Sveriges bästa aktriser, och i rollen som Frank gör Tomas von Brömssen en av sina hittills bästa insatser på en filmduk. Lust och fägring stor är som sagt en mycket rik film, en detaljerad och atmosfärrik skildring av en ung mans väg till mognad och insikt. Det finns givetvis paralleller till Widerbergs genombrottsfilm Kvarteret Korpen - och nog finns det i unge Johan Widerbergs spel drag som påminner om den unge Thommy Berggren. En klart sevärd film - välkommen tillbaka, Bosse."
Jan Aghed, SDS: "Med Bo Widerbergs återkomst bakom kameran efter nio år tycks film-Sverige redan före den officiella premiären ha fått vittring på Oscar och festivalpris i Cannes. Kanske borde man lugna sig en smula. Den nya filmen är bara delvis lyckad. Tids- och miljöskildringen, samlad kring en realskoleklass i krigsårens Malmö, är en triumf för Widerbergs välkända perfektionism. En likvärdig tillgång är det fina, nyanskänsliga spelet - regissörens son Johan som den sympatiske lite inåtvände eleven Stig, Marika Lagercrantz som lärarinnan som inviger honom i den fysiska kärlekens mysterier och Tomas von Brömssen som hennes försupne äkta man. (-)
Atmosfären av finnig tonårssexualitet i klassen är precist och dråpligt erinrad. Tidsbilden består av naturligt integrerade inslag och anspelningar - allierade bombplan på Bulltofta, mörkläggning, Sven Jerring i radio, biointeriörer med Alice Babs, Vårat gäng och chokladförsäljning i pausen. Och först som sist Ulvenkatastrofen, som också drabbar Stigs familj och leder till ett par av filmens starkaste ögonblick: mammans reaktion när den hädanefter ende sonen berättar nyheten för henne, och den ödsliga bilden av honom i en tom biosalong framför en journalfilm om bärgningen.
Förhållandet mellan Stig och hans minst tjugo år äldre lärarinna berättas mestadels i kompositioner på när- och mellanavstånd och i en utformning som favoriserar scenbyggnader med korta bilder och täta klipp. Effektivt, uttrycksfullt tack vare utsökt jobb från personinstruktören Widerberg och hans skådespelarmaterial, men föga visuellt upphetsande. Det känns nästan som ett chockerande stilbrott då lärarinnans spritdoftande och desperata genomklappning, sedan den unge älskarens intresse och ömhet mer och mer överflyttats på hennes sorglustige make, filmas i en lång, obruten konfrontation laddad med förtvivlan, sorg, våld och kåthet, allt på en gång i en enda utdragen rörelse med oklanderligt bibehållet spänningsflyt.
Det finns mycken psykologisk erfarenhet och finess i skildringen av Stigs sexuella initiering och mognadsprocess, i den förbjudna relationen med lärarinnan och i den olycklige gökurskonstruktörens sammanbrott. Men vad är det då som inte är bra i Lust och fägring stor? I mina ögon skulle filmen vunnit betydligt i dramatisk och bildmässig förtätning om Widerberg gjort sig av med en del löst anekdotiskt och pubertalt gods, framför allt knutet till två av klassens tjejer [dessa tjejer går egentligen i en parallellklass, red anm]. Tydligen har han känt ett behov av något tonårigt komplement, en dito parallell till eller en pubertetssexuell spegelbild av Stigs invigning i könslivet under lärarinnans överinseende.
Men nästan generande umbärlig är den skrymmande och tröttsamma historien mellan honom och lilla mödomsfientliga Lisbet, en skånsk Lolita utan någon som helst fysisk eller psykologisk trovärdighet. Hennes samlagserbjudande under ett födelsedagskalas och senare deflorering i gymnastiksalen, eller vad det nu är för ointressanta saker som pågår inuti plinten, ser mest ut som ett gubbsjukt påhitt från regissörens sida. Och det drar tveklöst ner intrycket av hans efterlängtade comeback."
Kommentar Svensk filmografi
Sex år av manusskrivande tog det för Bo Widerberg innan produktionen av Lust och fägring stor förverkligades. Redan 9.9.1988 annonserade han sitt projekt, inklusive särskilt vigda roller för Johan Widerberg, då 14 år gammal, och Tomas von Brömssen och under den redan då fastställda titeln Lust och fägring stor, i AB och Expressen. Då trodde han på en snar inspelning. Men Svenska Filminstitutets dåvarande direktör, Klas Olofsson, tyckte att de begärda elva budgetmiljonerna var för mycket utan medfinansiärer.
Projektet lades på is tills Bo Widerberg träffade den danske filmproducenten Per Holst, som bl a hållit i trådarna till storproduktioner som Pelle Erövraren (1987/27). Resultatet blev en dansk-svensk finansiering med fördelningen 60-40 procent av budgeten på 25 miljoner danska kronor.
I en omfattande intervju av Jan Aghed (JA) i SDS 23.6.1995 berättade Bo Widerberg (BW) om arbetet med filmen och fick den givna frågan:
"Finns det något självbiografiskt i Lust och fägring stor?
- Inte direkt. Men det finns klart en hel del stämningar från den tiden som är självupplevda. De skadeskjutna flygande fästningar som landade på Bulltofta, de är ju med, liksom jargongen i klassen, de sexuella fantasierna. Klassen liksom kokar av pubertal kättja. Det är mycket sexfantasier tänkta att utgöra filmens burleska plan. Och så är det en i klassen - Stig då - som plötsligt förverkligar dessa kåtdrömmar, inte med de andras vetskap, för det hela hålls ju hemligt, men det är ändå en poäng att för en av dem går drömmarna i uppfyllelse. För 'Stockholmaren', som han kallas. Omgiven av ett hav av diftonger. Eftersom Johan talar rikssvenska var jag tvungen att göra Stig till en inflyttad stockholmare som bott i Malmö med sin familj i ett par år, detta för att förklara varför han inte talar skånska.
Resten av klassen talar bred malmöitiska, en härlig skånska. Vi har haft en väldig tur med klassens sammansättning. Där var Johan också min rollbesättningsassistent: vi åkte omkring i olika skolor och jag gjorde snabba intervjuer som han filmade med videokamera. De som då blev utvalda fick en oerhört bra, tidig kontakt sinsemellan och kom innanför murarna på apparaten från första början, med följd att vi har en klass i filmen som är fullständigt utan respekt för kameran. Jag har kunnat kasta repliker till eleverna medan kameran rullat och de lärde sig snabbt att ta till sig dem utan att se på vare sig den eller mig. Jag har tillämpat samma principer med dessa ungdomar som när jag arbetar med vuxna yrkesskådespelare.
Språkproblemet, stockholmska visavi malmöitiska - oroade du dig någonsin för det när du filmade Kvarteret Korpen?
- Nej, där var jag helt enkelt tvungen att ingå en tyst överenskommelse med publiken. Sak samma med Ormens väg på hälleberget [1986/22]. Det lät apa när vi försökte oss på att imitera hälsingemål, så jag struntade i det. Men min nya film är språkligt korrekt. Autentisk. Det känns härligt! I bästa fall har jag i Lust och fägring stor lyckats få fram det här smålivet, pulsen som ska bulta under ytan, den undervegetation av äkta liv som är så viktig för mig. Och som saknas i så många filmer, så att de blir ointressanta. Själv vill jag inge åskådaren känslan av att just råkat komma förbi där det pågår liv. Det är nog det som är min estetiska målsättning."
I svallvågorna efter publiksuccén med Lust och fägring stor anklagades Bo Widerberg i en artikel i AB 1.12.1995 för att ha stulit idén. Originalet skulle ha varit den dittills ovisade filmen Augustitango, där Johan Widerberg också spelade en ung man som har ett kärleksförhållande med en äldre kvinna. Filmen påbörjades 1993, men var på väg att avslutas samtidigt som inspelningen av Lust och fägring stor påbörjades. Elisabeth Grönqvist, som spelade den andra huvudrollen i Augustitango, gick till och med så långt i ett uttalande i artikeln att hon påstod att Bo Widerberg kopierat regissören och författaren Lennart Svenssons - som tidigare bl a gjort Sömnen (1984/4) - manuskript och bara ändrat inramningen.
Först 9.3.1996 gick Bo Widerberg i AB i direkt svaromål på anklagelserna och hänvisade till att hans projekt påbörjades redan 1988 (se ovan):"Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: min film är gjord efter en nio år gammal idé. Att återigen tvingas höra att jag skulle ha stulit idén är bara för mycket. Så jävla originell är ju inte idén att en ung man har ett förhållande med en äldre kvinna, eller att en äldre man har ett förhållande med en ung kvinna för den delen heller, eller hur?". Längre fram i artikeln får Widerberg också stöd av Lennart Svensson, som inte tidigare uttalat sig angående de anklagelser skådespelarna från hans film framfört.
Lust och fägring stor vann 1996 års Silverbjörn i Berlin och nominerades till en Oscar för bästa utländska film. Det var den tredje oscarnomineringen för Bo Widerberg, efter Kvartet Korpen och Ådalen 31 (1973/11). Filmen blev det definitiva genombrottet för Bos son Johan Widerberg (f 1974), som tidigare uppmärksammats för sina huvudroller i Peter Schildts TV-serie Ebba och Didrik (premiär 6.1.1990 i SVT Kanal 1) och i Ulf Malmros TV-serie Rapport till himlen (premiär 20.9.1994 i SVT Kanal 1).
I Sverige fick Lust och fägring stor en Guldbagge som årets bästa svenska film, och Bo Widerberg själv guldbaggebelönades för bästa regi. Tomas von Brömssen tillföll Guldbaggen för bästa manliga biroll. Även Svenska Filmkritikerförbundet utnämnde Lust och fägring stor till 1995 års bästa svenska film.
Filmen blev en framgång hos den svenska publiken och hade efter åtta månader setts av 475.620 besökare.
