Bongo Beat (1996)

Media (1 st)

Filmen är en dokumentär om en av Tanzanias mest populära musiker, Remmy Ongala, och hans band Orchestre Super Matimila. I en drömlik prolog, där kameran långsamt rör sig genom en blåtonad regnskog, berättar Remmy Ongala om sin märkliga födelse i djungeln. Liknande sekvenser återkommer flera gånger i filmen.

Det är kväll i Dar es-Salaam. Remmy Ongala spelar på en klubb med sitt band. Musiken de spelar är en suggestiv variant av zairisk soukous, vars rytmer lockar publiken till extatisk dans. En spelning pågår ofta i fem, sex timmar utan uppehåll, och framåt småtimmarna kan dansen nå nästan transartade former. Några tonåriga pojkar som dyrkar Remmy Ongala tjuvtittar på konserten, men jagas bort av en vakt. En morgon väcks Ongala efter en natts spelningar av en känd TV-man, Othaman Njaidi, som undrar om han vill medverka i en TV-show. Ongala tackar ja.

I bandet Orchestre Super Matimila ingår även Remmy Ongalas nära vän sångaren Cosmas Chidumule. Filmen igenom samtalar de om livsfilosofiska frågor och politik. Chidumule, som är djupt kristen, ogillar Ongalas osunda livsstil med för mycket kvinnor och sprit. Samtidigt som Ongala hyllar spritens goda verkningar, bedriver han ett personligt korståg mot aids, bl a genom att ha texten 'Gör det med kondom' målad på bakluckan på sin gamla och rostiga bil.

I en övergiven, skrotad buss återfinner vi de tonåriga pojkarna från den första spelningen. De sitter med slitna gitarrer, som har snören i stället för gitarrsträngar, och drömmer om att bli lika stora musiker som Remmy Ongala. Förhoppningsfulla tänker de spela på stadens gator så att de kan få pengar och spela in sin musik i studio. Även Remmy Ongala började på liknande sätt.

I en bar, där Remmy Ongala spelar, får vi lyssna på olika samtal, bl a mellan en ung man och en ung, gift kvinna.

I TV-framträdandet berättar Remmy Ongala varför han kallas för doktor. Han anser att hans musik befriar människor från allt, från krämpor till äktenskapsproblem. Den variant av soukous som han spelar kallar han bongo beat. Bongo betyder hjärna på swahili, och Ongala menar att hans musik följer hjärnans rytm. Därför går hans musik bra även i Europa. Ongala tillhör den traditionella afrikanska stamreligionen kitabale, som är emot missionerande. Han berättar hur kitabaleanhängare förföljts, fängslats och dödats, först av missionärer och sedan av regeringstrupper. Han pekar på en skottskada som han påstår sig ha fått under sådana förföljelser.

På en frisersalong berättar en kvinna om sin vännina, Zakia, som är inlåst av sin man dygnet runt medan han är ute och roar sig. Historien blir till låtmaterial som Remmy Ongala sjunger till eget akustiskt gitarrackompanjemang.

Tillsammans med Orchestre Super Matimila lämnar Ongala Dar es-Salaam för att åka på turné med en gammal buss i Tanzania. Vid spelningar på krogar och i barer i bl a Iringa, Mafinga och Njombe ger han prov på sin musik inför en exalterad publik, som dansar med vågade höftrörelser. Texterna är radikalt samhällskritiska. Han hyllar den förre presidenten Nyerere, och dömer samtidigt ut dagens regering som korrumperad. Han sjunger om livets villkor, fattigdom och kärlek, om religion och kolonialism. Han vill väcka sin afrikanska publik och få den att hålla fast vid sina prekoloniala traditioner. De kristna kolonialisterna och de arabiska och indiska invandrarna tycker han har stulit Tanzania från afrikanerna.

I TV-programmet berättar Remmy Ongala om sin hårda barndom. Båda hans föräldrar var bönder, och fadern dog när han var sju år. Han slutade skolan tidigt och levde som ett gatubarn, men träffade en man som lärde honom spela gitarr. I programmet talar Ongala också om att hans mor födde honom på ett onaturligt sätt, i en regnskog under överinseende av medicinmän som gav henne naturmedel. När han föddes hade han en öppning i skallen. TV-programmet ses av pojkarna i gatubandet. Bandet, som kallar sig Atuadumba Group, sjunger och spelar akustiskt inför en gatupublik.

Sedan Remmy Ongala och hans band har kommit tillbaka från sin turné tjuvlyssnar pojkarna i gatubandet återigen på sin idol. De har nu lyckats skramla ihop pengar till att spela in sin musik i studio. Ett steg på vägen mot drömmen att nå samma popularitet som Remmy Ongala har tagits. Ska de lyckas?

Cosmas Chidumule har blivit frälst. Han predikar om otrohet, och säger att den verkliga kondomen är Jesus. Chidumule har länge försökt få vännen Ongala att avstå från sprit och andra laster. Nu ger han upp de försöken. Han vill lämna bandet för att i stället sprida den kristna gudens budskap. För Remmy Ongala, som alltid sett de kristna missionärerna som slaveriets hantlangare, är detta obegripligt. Med musikens hjälp fortsätter han att föra ut sina egna budskap.

Pressreaktion Svensk filmografi

Det var främst den pulserande musiken och Remmy Ongalas karismatiska personlighet som uppskattades av recensenterna vid premiären på Bongo Beat. Medan musiksekvenserna sågs som filmens styrka, tyckte flera att Jan Röed gav en alltför fragmentarisk bild av det verkliga Afrika som han försökte spegla genom Remmy Ongala. Samtalen mellan honom och vännen Cosmas Chidumule och de dramatiserade scenerna upplevdes av många som krystade.

Helena Lindblad, DN: "Den spelfilmslånga dokumentären Bongo Beat pendlar mellan att vara ett porträtt och en ren konsertfilm. Dokumentärfilmaren Jan Röed har i första hand tagit fasta på Ongalas radikalism omsatt till omåttligt folkkär underhållning och gestaltad i otaliga, svängande konsertsekvenser. Och det är i det sistnämnda som filmen är som starkast. Liksom i några suggestiva drömsekvenser där Röeds bildvirtuositet kommer till sin rätt. (-)

Men trots det generösa formatet känns Ongala själv väl snävt presenterad. Hans karismatiska personlighet, som så tydligt är filmens kraftcentrum, får inget riktigt utrymme. Röed droppar en mängd antydningar om Ongalas livsöde som självförbrännande konstnär och publik förförare men sätter inte in dem i något sammanhang som riktigt tillfredsställer den nyfikenhet som Bongo Beat väcker".

Sven E Olsson, Arbetet: "I återkommande samtal med en vän och bandmedlem klargörs Ongalas livshållning som notorisk drinkare och dito filosof, men även hans misstro mot både arabisk och europeisk kulturpåverkan. Samtal som ofta bildar en klargörande relief till den polemiska hettan i sångerna.

Så långt är detta en extraordinärt intressant dokumentär om sambanden mellan musik och samhälle, mellan musikern och hans livssyn. I det senare fallet ingår också mytiskt stämningsmättade möten mellan Ongala och regnskogen där han har sin gud; jag hade gärna sett mer av det.

Men i stället har Röed tänjt ut och trivialiserat materialet inte bara med tämligen substanslösa bilder från gatu- och folkliv, utan också med en tramsig parallellhandling kring ett gäng unga gatumusikanter som drömmer om att en dag uppnå Ongalas popularitet. Det är som om Röed plötsligt misstrott den dramatik hos personen och musikern Ongala som syns och vibrerar i bilderna.

Det hade kunnat bli Bingo. Men Bongo duger förstås."

Jan Aghed, SDS: "Vad jag förstår är Ongala rätt så unik bland nutidens musikaliska superstjärnor genom sångtexter som verkar till den grad inspirerade av och relaterade till det sociala och politiska livet i hans egen miljö. Hotet från aids är t ex ett framträdande tema. Han har också en karismatisk personlighet som filmen gör det mesta av.

Men under sina drygt 90 minuter ger filmen en betydligt tunnare föreställning om det afrikanska samhället utanför danslokalerna. Ongala är uppenbarligen en macho. Hur behandlas de kvinnor i Tanzania som dyrkar och dansar till hans musik? Med hänsyn till sin väl tilltagna speltid visar Bongo Beat upp en alltför fragmentarisk bild av den verklighet som huvudpersonen sjunger om."

Jeanette Gentele, SvD: "Jan Röed följer orkestern på dess turné genom Tanzania. Meningen är också att ge en uppfattning om livet utanför estraden, men i de avsnitten brister dramaturgin.

Det vi får veta är alltför fragmentariskt för att skapa en sammanhängande bild. Kvinnornas position förblir exempelvis ett mysterium. Där hade Jan Röed behövt hjälp av medarbetaren från bl a Tong Tana och Atlanten, Kristian Petri."

Mats Johnson, GP: "Musiksekvenserna, superbt ljudmixade av Stig Vig, är Bongo Beats styrka - smittande svettiga med kameran närgånget närvarande både på scenen och i det kaotiska publikhavet.

Men nu nöjer sig Jan Röed inte med att fokusera på fenomenet Ongala. Han vill också berätta en dramatiserad parallellhistoria om ett gäng unga gatumusiker med framgångsdrömmar vilket splittrar filmen och drar ut spellängden till 95 minuter utan att egentligen tillföra något.

Men doktor Ongalas scenkarisma och transcendentala toner räcker långt: musikaliskt är Bongo Beat en klockren knockout."

Patrik Sjöberg, Chaplin: "Det är under dessa samtal om bland annat kristendomens effekt på Afrika som filmen tappar fart och intensitet. De ger endast en skisserad och ytlig bild av Remmy; det är i musikframträdandet som blottandet och bekännelsen framträder. Samtalen känns ansträngda och arrangerade och kamerans närvaro verkar fungera hämmande. Dessa sekvenser hamnar i en form av semidokumentärt vakuum mellan å ena sidan musikframträdandets kraftfulla spontanitet och livfullhet, och å andra sidan de dramatiserade sekvenserna mellan skådespelare som spelar till exempel hårfrisörskor och kunder. (-)

Trots att Bongo Beat ger åskådaren möjligheten att se miljöer och landskap som den tidigare kanske aldrig sett, som till exempel hur en proppfull bar ser ut i Dar es Salaam, så lämnar filmen kvar en känsla av oklarhet och aningslöshet. Röed markerar inte tydligt nog sin närvaro, det vill säga det perspektiv utifrån med vilket han betraktar dessa människor i Afrika. Gör han kanske anspråk på en speciell insikt som tillåter honom en högre grad av närhet, eller är han, precis som vi, en västerländsk åskådare som tittar in i ett utsnitt av en kultur som om vi tittade in i ett tittskåp? Men vem vet, kanske borde man uppfatta även denna otydlighet som ytterligare ett led i en möjlig reflexiv strategi."

Kommentar Svensk filmografi

Jan Röed (f 1956) är från början biolog och hade gjort flera naturdokumentärer för TV före långfilmsdebuten Tong Tana (1989/22), en film om undergångsdömda nomadiserande penaner på Borneo. För medregin svarade filmaren Fredrik von Krusenstjerna. Därpå följde dokumentären Floden (1992). Mest uppmärksamhet har Röed dock rönt för den dokumentära långfilmen Atlanten (1995/9), gjord tillsammans med författaren och filmregissören Kristian Petri (f 1956) och biologen Magnus Enquist. För fotot till Atlanten belönades Röed med en Guldbagge. Samarbetet med Petri, som inleddes redan med Tong Tana, har sedan fortsatt med den TV-visade dokumentären Königsberg Express (1996).

Remmy Ongala föddes 1947 i Kindu i nuvarande Zaïre. 1964 flydde han i samband med inbördeskriget i dåvarande Belgiska Kongo till Uganda. Där började han spela i det kända soukousbandet Orchestre Makassy, som leddes av hans farbror. 1971 flydde bandet från Idi Amin till Tanzania och Ongala följde med. Sitt eget band, Orchestre Super Matimila, startade han 1984. I dag tillhör han Tanzanias mest populära musiker. Dr Remmy Ongala, eller Le Professeur som han numera kallar sig, har även inlett en internationell karriär. I samband med filmens premiär besökte han också Sverige (Stockholm, Göteborg och Lund).

Dagen före premiären på Bongo Beat intervjuades Jan Röed av Sydsvenskans Eva Redvall (28.3.1996):

"Vad visste han om trakterna innan han reste ner"

- Inte mycket alls, säger Röed.

Bilden av Tanzania hade han, som de flesta av oss, från massmedierna. Och den var mörk.

- När man kommer ner känner man sig lurad och förbannad, säger han. Samtidigt blir man väldigt lätt charmad och glömmer de tunga problem som faktiskt finns där. Det tar ett tag innan man hittat en balans.

Jan Röed vill inte kalla Bongo Beat en dokumentär, för den är, som han säger, så mycket mer än en massa 'talking heads'. Man kunde kanske kalla den en musikalisk road movie, till nittio procent fylld av plåtad verklighet."

Filmen började spelas in redan 1992. Efter ett avbrott återupptogs inspelningen 1995.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se