Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Hamsun
Filmtyp Långfilm
Regi
Producent
Manus
Förlaga
Produktionsland
Produktionsbolag
Utmärkelser
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Dialogspråk
DCP med supplementary subtitles
Sverigepremiär 1996-04-26

Medverkande

Max von Sydow
Knut Hamsun

Ghita Nørby
Marie Hamsun, Knuts hustru

Anette Hoff
Ellinor Hamsun, Knuts dotter

Gard Eidsvold
Arild Hamsun, Knuts son

Eindride Eidsvold
Tore Hamsun, Knuts son

Åsa Söderling
Cecilia Hamsun, Knuts dotter

Visa alla medverkande

Handling

Nørholm 1945. Tyskland har kapitulerat. Marie Hamsun bränner dokument, liksom den tyske rikskommissarien Josef Terboven. Men Knut Hamsun vandrar som vanligt omkring i sin egen lunk, obekymrad...

Visa hela handlingen

Press

Med marginalanmärkningar bl a om en något för lång speltid och en språklig inkonsekvens som att Max von Sydow pratar svenska och Ghita Nørby danska i stället för norska som de andra...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Samproduktionstitel
Svensk premiärtitel
Videotitel i Sverige

Filmteam

Regi
Manus
Producent
Produktionsledare
Line Producer
Foto
Scenograf
Klippning
Ljudtekniker
Regiassistent
Scripta
Specialeffekter
Medproducent
Verkställande producent
Inspelningsledare
Produktionsassistent
Inspelningsassistent
Rollsättare
Statistansvarig
Platsletare
Produktionsekonom
Pressinformation
Filmkonsulent
B-foto
C-foto
Stillbildsfoto
Foto, andrateam
Elektriker
Passare
Ljussättare
Negativklippning
Laboratoriekoordinator
Musikkonsult
Dekor
Snickare
Dekormålare
Rekvisita
Rekvisitaassistent
Kläder
Maskör
Frisyrer
Byggledare
Klädassistent
Sminkassistent
Klippassistent
B-ljud
Ljudläggning
Specialeffekter, ljud
Mixning
Storyboard
Översättare
Juridisk rådgivare
Övrig medarbetare
Tack till

Medverkande

Max von Sydow Knut Hamsun
Ghita Nørby Marie Hamsun, Knuts hustru
Anette Hoff Ellinor Hamsun, Knuts dotter
Gard Eidsvold Arild Hamsun, Knuts son
Eindride Eidsvold Tore Hamsun, Knuts son
Åsa Söderling Cecilia Hamsun, Knuts dotter
Sverre Anker Ousdal Vidkun Quisling
Liv Steen Maria Quisling, Vidkuns hustru
Erik Hivju Langfeldt, professor i psykiatri
Edgar Selge Josef Terboven, tysk rikskommissarie för Norge
Ernst Jacobi Adolf Hitler
Svein Erik Brodal Holmboe
Per Jansen Harald Grieg, Knuts förlagsredaktör
Jesper Christensen Otto Dietrich
Johannes Joner Finn Christensen
Finn Schau läkare
Eva von Hanno sjuksköterska
Nina Englund sjuksköterska
Jørgen Langhelle Eide, domare
Rut Tellefsen fru Stray
Frode Rasmussen mötesledare
Jon Erling Wevling Espen Brodersen
Bjørnar Teigen ung soldat
Håkon Rosseland Odd Vinje, åklagare
Silje Carine Kikut Moen kökspiga
Bjørg Vatle pensionatsvärdinna
Erik Kronstad tysk minister
Per Christensen förlagsredaktör
Harald Brenna styrman
Berto Marklund Gestapoman
Peter Schreck tysk mötesledare
Peter Cyrus tysk mötesledare
Barbara Johansson kvinnlig åhörare
Edvind Haugan tysk officer
Gro Solemdal kökspiga på Nørholm
Veslemøy Haslund en kvinna
Michael Christensen gårdskarl
Trond Høvik journalist
Frank Rudi Harald Griegs medfånge
Svein Gundersen chaufför
Karen Høie föreståndarinnan
Lisette Berg Kilden flicka
Greta Espenes kvinnlig vakt
Rasmus Lange projektormaskinist
Pål Petter Brantzæg läkarassistent
hund Shan Arilds hund

Bolag

Handling

Nørholm 1945. Tyskland har kapitulerat. Marie Hamsun bränner dokument, liksom den tyske rikskommissarien Josef Terboven. Men Knut Hamsun vandrar som vanligt omkring i sin egen lunk, obekymrad om tumultet i omvärldens dagspolitik. Han blir emellertid bekymrad när en liten flicka frågar honom varför han blev landsförrädare.

Nørholm 1935. Knut är 76 år och Marie 54. Deras äktenskap befinner sig i en bitterhetens återvändsgränd. Marie drömmer sig tillbaka till stunder av lycka med hjälp av Knuts passionerade och vackert skrivna kärleksbrev från en svunnen tid. Hon vaknar till av att Knut slår ihjäl en höna som stört honom utanför huset. Hans brutalitet utlöser ett våldsamt gräl mellan makarna. Marie känner sig sviken och övergiven, förminskad av den store diktarens kvävande slagskugga. Hon påminner honom om oinfriade gamla löften om dramer han skulle skriva åt henne att spela huvudrollen i. Hennes eget författande - barnböckerna - anser hon endast ha framkallat hånfulla kommentarer från makens sida.

Sakligt föreslår Knut skilsmässa, men Marie vägrar. "En kung kan inte skilja sig", säger hon. Knut applåderar. "Då har du ju din roll!", triumferar han spefullt och aviserar sedan sin avresa till en längre vistelse på ett pensionat i Oslo där han tidigare skrivit flera av sina böcker. Skrivandet har dock upphört för flera år sedan - han säger sig vägra skriva - så den enda anledningen till resan är att komma bort från Marie och barnen. Efter grälet förundras Knut över att han, som föraktar teater, ändå gift sig med en skådespelerska.

1936. Vidkun Quisling, ledare för nationalsocialistiska Nasjonal Samling, talar inför en fåtalig församling i trakterna av Nørholm. Efteråt pratar han med Marie, som varit en av åhörarna, och då han hör att hon är den store författarens hustru bjuder han henne på lunch. Över måltiden talar Quisling om kvinnans centrala betydelse - som barnuppfostrare och moralisk väktare - i ett framtida, nationalsocialistiskt Norge. Marie känner plötsligt att det liv som hon tidigare ansett bortkastat nu blivit meningsfullt, och hon ansluter sig helhjärtat till Quislings sak. I gengäld säger han att det är Marie som ska bli alla norska kvinnors förebild när nationalsocialismen en gång har segrat.

Även Knut uttalar sitt stöd för Quisling och får som belöning ett tyskt pris under en mottagning på Nørholm. Eftersom Knut inte kan tyska och dessutom nästan är döv, får Marie hålla hans tacktal. Hennes tal blir en stödappell för det nazistiska Tysklands sak. Knuts förlagsredaktör Helge Grieg varnar henne efteråt för att de, vid ett krigsutbrott, kan bli utnyttjade av nazisterna. Men Marie avvisar farhågorna hånfullt och kallar Grieg för en 'parasi'.

Den 7 april 1940. Marie reser till Oslo och hamnar mitt i den tyska ockupationens blodiga inledningsskede. I hemtrakterna ser makarna Hamsun hur unga norska soldater tar till vapen mot nazisterna. En av dem känner igen Knut och säger att han ska slåss för Norge och för Hamsun, som han med norske kungens ord kallar "Norges själ". Knut går hem i vrede och skriver en appell i nazisttidningen Fritt Folk, där han uppmanar norrmännen att upphöra med motståndet mot tyskarna, som han beskriver som ett värn mot Englands tyranni. Han motiverar sin antibrittiska hållning med att han avskyr den engelska imperialismen - boerkriget, massakrerna i kronkolonin Indien, men mest av allt: arrogansen.

Det dröjer emellertid inte länge innan det skär sig mellan Knut och den nazistiska ockupationsmakten. Harald Grieg spärras in, och Knut vädjar förgäves för denne hos både marionetten Quisling och den verklige makthavaren, Terboven. Senare försöker han också få den unge motståndsmannen Espen Brodersen att undslippa arkebusering, men till ingen nytta. Makarna Hamsun blir bittra på Terbovens brutala krigspolitik, samtidigt som de fortsätter att tro på Quislings vision av en korporativistisk idealstat. Till deras bekymmer läggs också att sonen Arild anmäler sig som frivillig till östfronten och svärs in i den tyska armén av Quisling.

Under kriget gör Marie ett flertal bejublade turnéer i Tyskland, där hon läser ur sin makes böcker. Även Knut reser till det stortyska riket och möts av applåder på en journalistkongress i Wien då ett antiengelskt manifest läses upp med hitleristisk talardramaturgi av hans tyske översättare. På hemvägen får han möta Adolf Hitler, för vilken han hyser en djup beundran, i dennes monumentala alpstuga, Berghof i Oberammergau. Först vänligt, men efterhand alltmer irriterat lyssnar Hitler till Hamsuns utfall mot Terboven och den tyska ockupationspolitiken. När Knut så vill ha besked om Norges framtida självständighet och särställning som ledande nordiskt land, får audiensen ett hastigt slut och Knut skickas hem.

April 1945. Nørholm. Krigsslutet närmar sig. Knut drabbas av en hjärnblödning och får svårt att gå. Han vårdas av Marie, som en dag meddelar att Hitler begått självmord. Trots hennes varningar skriver Knut en storslagen hyllningsnekrolog som publiceras den 7 maj i Aftenposten. Strax därefter kapitulerar Tyskland och Norge befrias. Marie döms till tre års fängelse. Där hamnar även Arild, som överlevt kriget. Makarnas andre son, Tore, får dryga böter. Men för Knut blir det ingen rättegång, något familjen misstänker beror på att myndigheterna helst vill att nationalskalden ska dö för att undvika den pinsamma uppmärksamheten.

Knut känner sig dock omyndigförklarad och insisterar via sin advokat på rättegång. Till slut inleds en rättslig prövning. Först måste Knut emellertid genomgå en så kallad stor sinnesundersökning. Han förs till ett mentalsjukhus, där han utsätts för ett fyra månader långt psykiatriskt förhör av professor Langenfeldt. Till den själsligt dissektionsintresserade professorns besvikelse vägrar Knut att prata om sitt äktenskapliga samliv, så Marie hämtas in för några samtal. När makarna träffas en stund i korridoren, anar Knut att Marie varit talför och bjuder henne föraktfullt farväl för alltid. Han får en ny hjärnblödning men kämpar ändå vidare för att få stå till svars för sina handlingar.

Vid den hett efterlängtade rättegången håller Knut sitt eget försvarstal. Det finns ingen ånger, men han medger att det som var en strävan att göra Norge stort gick på tok. Åklagaren yrkar på ett strängt straff. Det blir böter - 425.000 plus 250 kronor för rättegångskostnaderna - och han blir ruinerad. I en sista kraftansträngning skriver han boken -På igenväxta stigar -, men förläggaren vill vänta med publiceringen till efter Knuts död. Den kommer emellertid ut 1949, och flera recensenter måste motvilligt erkänna bokens litterära kvaliteter.

Marie, som efter sin frigivning varit utestängd från Nørholm, tas slutligen till nåder av Knut. Deras sista tid blir en försonande äktenskaplig återförening, och Marie vårdar ömt sin make till hans död 1952. Vid hans begravning är kistan draperad i den norska flaggan.

Censur

Censurnummer 133937
Datum 1996-04-26
Åldersgräns Tillåten från 11 år
Kommentar Aktindelning: 495-589-583-434-502-492-473-438-355


Tekniska fakta

Bildformat 1.85:1
Ljudsystem Dolby Stereo Spectral Recording
Hastighet 24
Längd i meter 4361 meter
Längd i minuter 159 min


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Med marginalanmärkningar bl a om en något för lång speltid och en språklig inkonsekvens som att Max von Sydow pratar svenska och Ghita Nørby danska i stället för norska som de andra skådespelarna, var hyllningen unison. Filmen lovordades för sitt inträngande porträtt av denne vilsegångne drömmare, och huvudrollsinnehavarna, främst då Max von Sydow, hedrades med superlativer.

Sven E Olsson, Arbetet: "Filmen om denne sammansatte man har fått kritik i Norge för att den inte lägger något nytt till de många handlingarna i fallet Hamsun. Det kan så vara, när det gäller de juridiska och moraliska spörsmålen. Men nog har, tycker jag, Enquist-Troell på ett fascinerande sätt lyckats både levandegöra och begripliggöra människan Hamsun. Hans ensamhet; ådrade fingrars ständiga plock i patiensen eller hans surkurande under istinnarna i en grotta. Hans känslomässiga fumlighet mot sin familj och taggigheten mot den Marie som han ändå var så beroende av. Hans oförmåga att inse nazismens och nazisternas natur respektive onatur; besöken hos Terboven och Hitler belyser hans sviktande verklighetskänsla.

Här finns, som alltid hos Troell, starkt suggestiva bilder som skapar överlagringar av fantasieggande kraft. De ständigt återkommande närbilderna av klockor eller urverk; en man utanför sin tid. Den tidiga och den avslutande scenen med högrest säv som bildar vackra, men diffust förgrenade mönster på en trolsk insjö; lika mycket en psykologisk som en stämningsbild. Och här finns, framför allt och alla, Max von Sydow med en kompression i sitt spel som tar fram såväl det mjuka som det knutna, både det rakryggade och det ålderskrökta hos sin gestalt. Här och nu delar jag redan ut den Guldbagge han kommer att erhålla. Det han gör av Hamsuns omskrivna försvarstal torde bli en klassiker att studera för kommande generationer av skådespelare. Vad som eventuellt talar mot filmen är att den så pricksäkert gestaltar huvudpersonens tungsinne att det stundom blir en smula smittande."

Bo Ludvigsson, SvD: "P O Enquist skriver ingen biografi men ett drama, ger ändå i sin manuskriptbok 'Hamsun. En filmberättelse' impressioner av händelser som föregår dramat. Så kan vi kanske bättre förstå det som sedan utspelar sig fram till 1952 då Hamsun dör, 92 år gammal. Jan Troell ger i sin film dock inga tillbakablickar som kan orientera om den ideologi som speglas i Hamsuns skrivande eller i parets tankevärld som göder denna äktenskapliga dödsdans. Denna könskamp som orsakar ett eget nationellt trauma vid sidan av det stora och en norsk familjs undergång för att tala med Enquist, som utgår från Thorkild Hansens omdebatterade, tendentiösa bok 'Processen mot Hamsun' (1978). Men i ännu högre grad citerar han Knut Hamsuns sista bok 'Paa gjengrodde stier' samt Marie Hamsuns båda böcker 'Regnbuen' och 'Under gullregnen'. Manus: Marie och Knut Hamsun, Thorkild Hansen och Per-Olov Enquist kunde det ha stått om det inte vore för att Enquist drivet och lyhört för situationer och det outsagda i lysande dialoger förvandlar historia till sitt eget konststycke. (-)

Max von Sydow lyckas påfallande ofta att på en och samma gång gestalta övermänniskan, som tror sig stå ovanför historien, och det sårbara barnet i en gammal mans väsen. En despot och poet som inte vill ha sin världsbild grumlad av den verklighet han stängs ute ifrån men som han också själv ignorerar. Märkligast och mest intressant är hur väl von Sydow lyckas ge kropp åt åldrandet och den tilltagande dövheten, och blindheten, utan att bli patetisk eller osann. Han är mycket skicklig också när han spyr ur sig Hamsuns ironier, även om han inte alltid får tonträff. Sammantaget är det ett storartat försök att fånga en oåtkomlig själ mer än en landsförrädare. Ghita Nørbys roll är mindre sympatiskt skriven. Hon genomför ändå en högst trovärdig studie av en egentligen bedrövad fast stark kvinna som formad av en patriark gör uppror för sent i fel tid. Hon är också en självömkande furie i sin egentligen högst förståeliga revanschlystnad som för henne så långt bort. Hon spelar med framgång skaldens ideala hustru i tyska föreläsningssalar medan äktenskapet är en ruin, katalysator för den katastrof som för dem mot avgrunden och demoniserar henne för kanske tid och evighet. Hennes skuld, hennes stora skuld. Är den bara hennes?

Skicklig är också Erik Hivju som professor Langfeldt, psykologen [egentligen: psykiater, red anm] och styckets riktigt onda ande som manipulerar Marie till att avslöja den äktenskapliga misären och även inbillar sig tjäna litteraturforskningen. Edgar Selges Terboven är äcklig och Sverre Anker Ousdals Quisling medvetet patetisk som pajas. Anette Hoff är också minnesvärd som dottern Ellinor. I vissa tablåer, särskilt där mindre durkdrivna skådespelare medverkar i staterande funktioner, blir emellertid ett lätt statiskt redovisande aningen besvärande. Jan Troell, som har skildrat fantaster förr, är en bildmakare. Han illustrerar manuskriptet med många välkomponerade och traditionellt vackra filmbilder men skapar även stunder av sin speciella melankoliska poesi. Särskilt när han lyckas spela effektivt med ljus och skuggor, och då inte behöver all denna Arvo Pärt-musik som förstorar stämningar som bilderna ofta redan bär på. Filmen Hamsun utgör ett gott filmhantverk, kanske väl redbart, hövligt i förhållande till sitt huvudobjekt. Och det krävs kanske även ett alldeles speciellt intresse för de mänskliga, moraliska och intellektuella dilemman som speglas i historiska skeenden, för att känna ett hundraprocentigt engagemang. Den som saknar detta får fullgod kompensation i det fina skådespeleriet."

Maaret Koskinen, DN: "Men varför då egentligen göra en film om Hamsun? Ja, kan man göra en hygglig film om Nixon, så varför inte. Det är till exempel inte svårt att förstå att P O Enquist, själv en författare med auktoritet inom både litteratur och politik, är intresserad av att undersöka de intellektuellas ansvar. Svårare är det att se Jan Troells roll i sammanhanget. Visserligen är filmen oerhört välgjord, men samtidigt märkvärdigt doftlös, vilket väcker misstanken att materialet inte tagit Troells säregna talang i anspråk. Troell är ju den svenska filmens stora iakttagare, som formligen karvar fram sammanhangen ur den synliga verkligheten " som tänker med sin kamera. Både i hans utvandrar- och invandrarepos och den i Sverige grovt underskattade Il Capitano [1991/20] samt, inte minst, det dokumentära mästerverket Sagolandet [1988/3] " där det inte är en berättarröst eller en dialog, ordet, som för talan utan bilderna: det briljanta fotot och den associativa klippningen (vilka Troell ofta själv står för).

I Hamsun är det som om orden tvingat in Troell i en reproducerande i stället för en (ny)skapande roll. Bara momentant hörs hans egen röst och då märks det omedelbart: scener som den där Hamsun hugger ved i sin ensamhet, faller ned medvetslös och återvänder till livet av att snöflingor mjukt faller ned i hans ansikte. Nu är filmen inget knäfall inför Hamsun. Men det är problematiskt när en så älskad, tillika suverän skådespelare som Max von Sydow ger allt han har till just denna rollfigur, ger den åldrade människan resning och gammelmanscharm. Det är med viss förskräckelse man konstaterar att von Sydow - och för övrigt Ghita Nørby - nog aldrig varit bättre. På ett plan är Hamsun alltså ett slags lärostycke ägnat att betrakta liksom på avstånd. Samtidigt är det framställt i en stil som i allt väsentligt strävar mot identifikation och förståelse. Någonstans däremellan, i friktionen (om man så vill) mellan Enquist och Troell, utspelar sig filmen 'på gott och på ont.'

Kommentar Svensk filmografi

Efter Il Capitano planerade Jan Troell tillsammans med författaren Jacques Werup att göra en film om den skånska bonddottern och flygarpionjären Elsa Andersson, som omkom vid ett fallskärmshopp 1922. Då de inte lyckades uppbåda tillräcklig finansiering skrinlades projektet tills vidare, men resulterade i Jaques Werups roman 'Den ofullbordade himlen' (1996).

Hamsun-projektet var dock ingalunda något tillfälligt infall från regissörens sida. Redan 1979 kontaktades Jan Troell av Thorkild Hansen, författaren till 'Processen mot Hamsun' (1978), som då skrev ett manuskript till en TV-serie baserad på boken. Men norsk TV, som skulle producera, ansåg den alltför kontroversiell och projektet lades ned.

Först 14 år senare, 1993, blåste Max von Sydow liv i idén igen, då han fick det danska produktionsbolaget Nordisk Film att intressera sig för att göra film efter Thorkild Hansens bok, men nu med P O Enquist, som skrev Il Capitano, som manusförfattare. Själv hade han ända sedan det ursprungliga projektet varit påtänkt för huvudrollen.

Filmen blev en dansk-svensk-norsk-tysk samproduktion under Nordisk Films ledning. Budgeten var cirka 40 Mkr, och inspelningen gjordes under våren och sommaren 1995.

Klippningstiden blev ovanligt kort för en Troell-film, endast sex månader, beroende på att regissören, som normalt sett brukar ägna lång tid åt att själv göra arbetet, valde att samarbeta med den danska filmklipparen Ghita Beckendorff. Flera påkostade scener föll för saxen, bl a filmens dyraste, den norska försvarsmaktens sänkning av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden den 9 april 1940, som Marie Hamsun blir vittne till under sin Oslo-resa. Det enda som återstår av scenen är några korta bilder på tyska besättningsmän som räddar sig i land.

Efter mycket övervägande bestämdes det att filmen skulle ha premiär i april i de tre skandinaviska produktionsländerna. Nordisk Film planerade först att skjuta på premiären till hösten för att skapa uppmärksamhet i samband med festivaltävlan i Venedig. Men det föll på att norsk TV då tänkt biografvisa en egen film om Hamsun samt att Troells film även skulle få konkurrens om den litterärt intresserade publiken från Bille Augusts Lagerlöf-filmatisering Jerusalem (1996).

Men distributörernas intresse och förväntningar på Hamsun skiftade sannerligen mellan de tre länderna i produktionssamarbetet. Danska Nordisk Film aviserade fyrtio premiärkopior, den norska distributören femton, men svenska SF ville bara släppa tre - en till varje storstad: Stockholm, Göteborg och Malmö.

I en artikel om SFs behandling av Hamsun i SDS 11.4.1996 lät Jan Aghed beslutet kommenteras av Jan Troell: "Jag kan inte tolka SF:s lansering som annat än ett sätt att visa att man inte tror på min film. Den känns som både ett svek och en förolämpning mot alla oss som jobbat med Hamsun. Jag känner också en desperat vanmakt. Som regissör kan jag ju bara titta på när distributören i mitt eget hemland verkar döma ut resultatet av flera års arbete redan på förhand."

Längre fram i artikeln kom även SFs distributionschef Hansi Mandoki till tals, och han jämförde lanseringen med den SF gav Robert Altmans Short Cuts (1993) under 1994, då man började med en kopia för att sluta med tio: "Det är faktiskt så att alla har släktingar eller vänner eller bekanta som bor i någon av de här städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö. Någon kommer och hälsar på och har sett en film eller har pratat med sina vänner som råkar ha sett en viss film och då sätter den sig eller hur? Då finns det möjlighet att bygga vidare. De flesta människor går på bio därför att de blivit rekommenderade någonting. Så vad vi gör med filmer som Hamsun är att försöka öppna den med hälp av de frekventa biobesökare som dras till de mer krävande filmerna - i hopp om att mun mot mun-metoden ska fungera".

Jan Aghed lät Hansi Mandokis påståenden i sin tur kommenteras av f d SF-producenten Bengt Forslund och danske Hamsun-producenten Erik Crone på Nordisk Film. Bägge uttryckte såväl besvikelse som misstro mot den sortens försäljningstaktik och ansåg att SF inte tog sitt kulturpolitiska ansvar såsom det i särklass största svenska filmbolaget.

Även Troell blev förstämd av Mandokis uttalande: "Jag minns hur Sandrews behandlade min film Il Capitano. Hur flagrant de misskötte den. Än i dag har jag inte kommit över hur den hanterades när den skulle upp i Lund. För det första väntade bolaget ända fram till våren [1992], när filmen haft premiär [15.11.1991] och blivit omskriven på hösten i Stockholm. För det andra skrev bolaget i annonsen inför premiären: endast en vecka! Och nu får jag på sätt och vis samma känsla - att distributören dömt ut filmen på förhand. Att SF-folkets misstro riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Hur jag än anstränger mig att se det hela ur Mandokis strikt affärsmässiga synvinkel - han kunde lika gärna hålla på att sälja någon annan 'produkt' än film - kan jag inte tycka att det låter särskilt vettigt med kopior i bara tre stora städer. Även om inte filmen visar sig gå särskilt lysande där ska den väl förr eller senare ut i landet - och då väl i första hand dra nytta av publiciteten genom att sändas vidare till universitetsstäderna. Varför inte redan från början skicka den dit också? Även rent ekonomiskt hade sex kopior varit rimligare."

Hansi Mandoki fick sista ordet i Jan Agheds artikel: "Det är inget kommersiellt förnuftigt övervägande att åta sig distributionen av en viss sorts filmer. Utan vi gör det för att vi har lust, för att vi vill växa med den här typen av produkter som är svårare att sälja. Våra kritiker gör det väldigt lätt för sig när de säger att man tar sitt kulturpolitiska ansvar genom att distribuera en film i tjugo kopior. Till det säger vi på SF: vi anser att vi tar vårt kulturpolitiska ansvar därför att vad vi eftersträvar är optimering av en films potential".

Huruvida artikeln påverkade SF är naturligtvis omöjligt att säga, men då Hamsun hade premiär två veckor senare kom den faktiskt ut i fem kopior - Lund fick en av de två som lagts till. Farhågorna om en snar död på biorepertoaren förefaller dessutom ha kommit på skam. En månad efter premiären låg Hamsun, enligt AB 31.5.1996, fortfarande bland de tio mest sedda filmerna i Sverige, trots att den alltså bara släppts i fem kopior.

Den 22 april, endast tre dagar före den svenska premiären, publicerades P O Enquists manuskript av Norstedts förlag under titeln "Hamsun. En filmberättelse". Samma dag återutgavs Knut Hamsuns "På igenväxta stigar" av Bonniers.

Hamsun tilldelades Guldbaggen för 1996 års bästa svenska film. Dessutom guldbaggebelönades Max von Sydow (bästa manliga huvudroll), Ghita Nørby (bästa kvinnliga huvudroll) och Per Olov Enquist (bästa manus).

Förlaga

Originaltitel Processen mod Hamsun (Bok)
Författare Thorkild Hansen


Inspelning

Nydalen Studio Oslo Norge
Norsk Film Studio A/S Jar Norge
Oslo Norge
Son Norge

Visningar

Sverigepremiär 1996-04-26 Aveny Göteborg Sverige 159 min
1996-04-26 Filmstaden Lund Sverige 159 min
1996-04-26 Palladium Malmö Sverige 159 min
1996-04-26 Sture Stockholm Sverige 159 min
1996-04-26 Uppsala Sverige 159 min
TV-visning 1998-12-27 SVT1 Sverige 153 min
2002-05-18 SVT2 Sverige 153 min
2002-05-22 SVT1 Sverige 153 min
Videorelease 1996-10 Sverige 153 min
Urpremiär 1996-04-19 Norge
Annan visning 1996-04-26 Danmark

Musikstycken

Originaltitel Fratres, violin, piano
Kompositör Arvo Pärt (1980)
Musiker Gidon Kremer (violin)
Keith Jarrett (piano)


Originaltitel Fratres, violoncell (12)
Kompositör Arvo Pärt (1980)
Orkester Berliner-Philharmoniker (12 violoncellister)


Originaltitel Psalom
Kompositör Arvo Pärt (1985)
Orkester Lietuvos kamerinis orkestras
Dirigent Saulius Sondeckis


Originaltitel Trisagion
Kompositör Arvo Pärt 1992)
Orkester Lietuvos kamerinis orkestras
Dirigent Saulius Sondeckis


Originaltitel Fratres, stråkorkester, slagverk
Kompositör Arvo Pärt (1983)
Orkester I Fiamminghi
Dirigent Rudolf Werthen


Originaltitel Duos (44), stråkar, Sz 98, vol. 2. Nr 21: Nyårsönskningar
Kompositör Béla Bartók (1931)
Musiker Lorand Fenyves (violin)
Hansheinz Schneeberger (violin)


Originaltitel Künstlerleben, op. 316
Kompositör Johann Strauss, d.y. (1867)
Orkester Wiener Philharmoniker
Dirigent Willi Boskovsky


Originaltitel Frühlingsstimmen, op. 410
Kompositör Johann Strauss, d.y. (1882)
Orkester Strauss Festival Orchestra
Dirigent André Lenerd


Originaltitel Wiener Blut (vals), op. 354
Kompositör Johann Strauss, d.y. (1873)
Orkester Strauss Festival Orchestra
Dirigent André Lenerd


Originaltitel Ja, vi elsker dette landet
Kompositör Rikard Nordraak (1864)
Textförfattare Bjørnstjerne Bjørnson (norsk text 1859)
Orkester Hans Majestet Kongens Gardes Musikkorps
Dirigent Rolf Nøddelund


Originaltitel Götterdämmerung. Begravningsmarsch
Kompositör Richard Wagner
Dirigent Georg Solti
Orkester Wiener Philharmoniker


Utmärkelser

Guldbagge Stockholm 1997 Bästa film
Stockholm 1997 Bästa skådespelare Max von Sydow
Stockholm 1997 Bästa skådespelerska Ghita Nørby
Stockholm 1997 Bästa manuskript Per Olov Enquist
Festivalpris Rouen 1997 (Grand Prix)
Rouen 1997 Max von Sydow (en särskild hyllning)
Pris Stockholm 1997 Max von Sydow (TV4:s /Nyhetsmorgons N.P. Sundgren/ pris Guldsolen)
International Inter-Church Film Center Montreal 1996
Troells trollspegel (2008) Hamsun (1996)

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Acetat
Bredd 35 mm
Längd i meter 4329


Typ Kopia
Bredd 35 mm


Typ Kopia
Materialbas Polyester
Bredd 35 mm


Typ Digitalt visningsmaterial


Typ Digitalt visningsmaterial


Bestånd Affischer

Storlek Mellan 850 x 700 och 850 x 1100


Bestånd Manuskript

Typ Inspelningsmanus
Manustitel Hamsun. Ett filmmanuskript av Per Olov Enquist. Baserat på Torskild Hansens "Processen mot Hamsun".
Omfång 140 s. Prolog (7 s.) + förtexter (2 s.) ingår.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Hamsun. Drejebog av Jan Troell over manuskript af P.O. Enquist. Baseret på Thorkild Hansen's bog "Processens mod Hamsun".
Omfång 127 s.
Språk Svenska


Typ Inspelningsmanus
Manustitel Hamsun. Drejebog af Jan Troell over manuskript af P.O. Enquist.
Omfång 128 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Hamsun.
Omfång 50 s.
Språk Svenska


Typ Synopsis
Manustitel Knut och Marie. Ett filmtreatment. Per Olov Enquist.
Omfång 48 s.
Språk Svenska


Typ Dialoglista
Manustitel Hamsun.
Omfång 83 s.
Språk Engelska


Bestånd Stillbild

Svartvitt papper 6
Färg papper 10
Bakombild papper 1
Dia 9
Album Nej


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Övrigt tryck
Språk Danska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?