Innehållsförteckning

Andra utgåvor av verket

Grundfakta

Media (1 st)

Originaltitel Om den mänskliga själens värdighet : - Ali Bourequat och hans fångenskap i Tazmamart
Filmtyp TV-film
Kategori Dokumentär
Regi
Produktionsland
Produktionsbolag
Åldersgräns Barntillåten

Medverkande

Handling

Marocko. Ali Bourequat tillhör en framstående familj med kontakter till kungahuset. När Ali får kännedom om att en kupp planeras mot kungen försöker han varna denne, men blir själv...

Visa hela handlingen

Press

Filmen recenserades endast i två tidningar. Båda kritikerna var gripna av innehållet och menade att Romare funnit den enda rätta gestaltningen av det. Johan Croneman, DN:...

Visa all press


Relaterat

Titlar

Originaltitel
Svensk premiärtitel
Distributionstitel

Filmteam

Regi
Foto
Musik
Ljudtekniker
Redigering
Filmkonsulent
Övrig medarbetare

Medverkande

Bolag

Produktionsbolag Myt & Bild Ingela Romare KB
Sveriges Television AB Malmö
Produktionsstöd Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm) Biografteatern Fågel Blå AB 1997

Handling

Marocko. Ali Bourequat tillhör en framstående familj med kontakter till kungahuset. När Ali får kännedom om att en kupp planeras mot kungen försöker han varna denne, men blir själv fängslad liksom hans två bröder. Han förhörs först i 7 år i ett fängelse för att därefter tillbringa 11 år i mörker i det hemliga fängelset Tazmamart. Ali berättar om hur bröderna och han själv avskärmade sig från verkligheten och i stället utnyttjade sin fantasi och inre bilder för att överleva åren i fångenskap och isolering.

Censur / granskning

Censurnummer 134751
Datum 1997-07-16
Åldersgräns Barntillåten
Originallängd 1132 meter
Kommentar Aktlängder: 535-597


Tekniska fakta

Bredd 16 mm
Hastighet 24
Längd i minuter 100 min


Kommentarer

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen recenserades endast i två tidningar. Båda kritikerna var gripna av innehållet och menade att Romare funnit den enda rätta gestaltningen av det.

Johan Croneman, DN: "Dokumentärfilmaren Ingela Romare har gjort det enda möjliga för att göra denna historia någorlunda fattbar: hon har låtit Ali Bourequat själv berätta, rakt upp och ner, i ett samtal, tvärs över ett bord. Det är en omskakande, fasaväckande film om omänsklighet i de absolut yttersta territorierna. Men, lika obegripligt detta, också en film om just mänsklig värdighet och ofattbara mänskliga resurser för överlevnad; den ödmjukhet inför livet och allt levande som Ali Bourequat samtidigt visar prov på är både djupt beundransvärd och obeskrivligt vacker.

Minnet och fantasin är hans redskap för överlevnad. Nuet finns inte utan förträngs till varje pris. Att ens tänka på mörkret innebär ett direkt dödshot. Han reser i stället i sin fantasi, återvänder ständigt till sitt älskade Paris, uppfinner nya länder och städer, fantiserar om mat, lagar mat, uppfinner nya recept.

Han väljer att överleva - och överlever.

11 år - det är ungefär 4.000 dagar, 96.000 timmar.

Ingela Romare har ända sedan 60-talet, med sina många viktiga filmer från bland annat Vietnam, Guinea-Bissau, Tanzania och Moçambique, ständigt velat påminna oss om världen utanför vårt fönster. Den här gången väljer hon klokt nog stillheten och eftertanken. Ett kornigt, lätt konturlöst fotografi i de få men välvalda bilder som ackompanjerar vittnesmålet förstärker och förhöjer. Bilden av de frigivna, återförenade bröderna i en parisisk gränd bränner rakt igenom kropp och själ. Arvo Pärts makalösa musik lägger den sista, viktiga pusselbiten."

Anders Olofsson, Chaplin: "Att göra film om Ali Bourequats '18 år av ensamhet' (som också titeln på hans självbiografiska bok lyder) är en i det närmaste omöjlig uppgift. Ingela Romare har dock tagit sig an sådana tidigare. I en (-) dokumentär, Mod att leva, följde hon med kameran en cancersjuk ung kvinnas sista tid i livet, med ungefär samma enkla medel som i Om den mänskliga själens värdighet. En kamera, en bandspelare, några människor som samtalar - det är allt. Stundtals kan enstaka, meditativt formade bildsekvenser kitta samman de olika intervjupartierna, visuella andningspauser när bildrummets atmosfär tätnar till ogenomtränglighet. I bägge filmerna ställer hon ungefär samma frågor. Med vilka krafter förmår människan försvara sin värdighet, även i situationer när allt hopp tycks vara ute? Hur kan tilliten till livet fortfarande vara stark, när alla förhoppningar krossats? Kan skönheten existera mitt i förödmjukelsen och smärtan? Svaren på frågorna befinner sig inte inpackade i några filosofiska eller religiösa doktriner. De är tvärtom resultatet av ett i grund och botten sakligt förhållande till livet, ett genomskådande som inte lämnar några illusioner intakta, men som samtidigt tillåts ge drömmarna och fantasierna en svindlande frihet.

Att efter 18 års helvete kunna uppskatta livet 'verkligt och exakt' är ett under av det mer ofattbara slaget. Ändå är detta Ali Bourequats erfarenhet, trots att han år ut och år in förnedrats och plågats av medmänniskor vars enda tillgång var deras oinskränkta makt över sina värnlösa offer. Men även om kropparna bröts ned till oigenkännlighet kunde inte plågoandarna bemäktiga sig själens innersta kammare. Därifrån utgick de andliga flyktexpeditioner som Ali och hans medfångar företog i fantasin och i minnet av en värld utanför Tazmamarts 40 centimeter tjocka betongväggar. Med detta minne som klädnad var fången inte längre naken. Genom att egentligen aldrig befinna sig mentalt i fängelsecellen fanns friheten ständigt närvarande, på mindre än en armlängds avstånd. 'I verkligheten var vi aldrig där', säger Ali Bourequat i en paradox som först blir begriplig för den som mäter begreppet 'verklighet' i kvalitativa snarare än kvantitativa termer."

Kommentar Svensk filmografi

I en intervju i SDS (17.8.1997) berättar Ingela Romare för Annika Gustafsson om filmens tillkomst: "Ingela Romare mötte Ali Bourequat vid en middagsbjudning en alldeles vanlig, svensk sommardag i Båstad för några år sedan. Hennes syster hade tidigare varit hans och brödernas tolk under ett Sverigebesök i Amnesty Internationals regi.

- När jag började förstå vad Ali hade varit med om kände jag omedelbart att detta ville jag veta mer om, berättar Ingela Romare.

Hon gjorde snabbt en projektbeskrivning och vände sig till producenten Lena Hansson på SVT i Malmö. Startkapitalet blev 50.000 kronor. Senare har Bo-Erik Gyberg, dokumentärfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet, stöttat arbetet.

I september förra året kom Ali Bourequat tillbaka till Sverige och vistades en vecka i Malmö då inspelningen ägde rum. Den en timme och 40 minuter långa filmen består av ett samtal mellan honom och Ingela Romare om den mänskliga själens värdighet och människans unika förmåga att överleva med fantasins och de inre bildernas hjälp.

Hon beskriver dokumentären som ett filmiskt oratorium med musik av den estniske kompositören Arvo Pärt. Tillsammans med klipparen och medarbetaren Lena Westerberg letade Ingela Romare efter lämplig musik till de avsnitt av vila från tal då filmrutan uppfylls av en återkommande bild på en marockansk fängelseruin samt några få stämningsladdade vyer från Marocko.

- Av en tillfällighet lyssnade vi på Arvo Pärts 'Misère' och speciellt på avsnittet 'Sarah was ninety years old'. Det var en inspelning med The Hilliard Ensemble, en manskör, och vi visste direkt att här hade vi rätt musik. (-)

Under åtskilliga år var Bourequats Amnestyfångar.

- Påtryckningarna hjälpte men avgörande för att de släpptes var egentligen ett amerikanskt agerande, säger Ingela Romare. I en av de andra cellerna satt en marockan gift med en amerikanska. När [kung] Hassan skulle resa på statsbesök till USA fick han mer eller mindre ett ultimatum. Han var inte välkommen om inte männen släpptes.

Först fick de tillbringa flera månader på ett militärsjukhus för att äta upp sig och kurera sig. Hår och naglar hade inte klippts på alla år. Eftersom bröderna Bourequat var franska medborgare sattes de senare på ett plan till Paris där ett stort pressuppbåd väntade.

Efter en tid blev vistelsen i Paris ohållbar för Ali. Under tiden i fängelset hade han från medfångar fått information om kontroversiella, ljusskygga kontakter på hög politisk nivå mellan Frankrike och Marocko. Det gällde knark, pedofili och framför allt den fortfarande känsliga Ben Barka-affären. Den marockanske oppositionsledaren rövades bort i Paris hösten 1965 med fransk säkerhetspolis goda minne, mördades, kroppen placerades i ett cementblock och det avhuggna huvudet gavs till kung Hassan i present. De som utförde dådet fanns i [fängelset] Tazmamart.

Ali Bourequat har skrivit om det här i boken '18 år av ensamhet' som han hittills inte kunnat publicera. Efter trakasserier och mordhot begärde och fick han politisk asyl i USA. Han bor i dag i Texas men vantrivs då han där inte kan identifiera sig med landets kultur."

Visningar

Stockholmspremiär 1997-07-18 Fågel Blå Sverige 103 min
TV-visning 1996-11-02 SVT2 Sverige 95 min
Annan visning 1996-10-05 Fågel Blå Stockholm Sverige (ej censurerad kopia)
Festivalvisning 1997-02-07 Haga 1 Göteborg Sverige 100 min
1997-02-08 Haga 1 Göteborg Sverige 100 min
1997-02-09 Pustervik Göteborg Sverige 100 min

Ämnesord

Dokumentärfilm

Bestånd Film

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.

Typ Originalnegativ bild
Bredd 16 mm


Typ Tonnegativ
Bredd 16 mm


Typ Slutmix
Bredd 16 mm


Typ Videokopia digital
Bredd Digital Betacam (PAL)


Bestånd Affischer

Storlek Mindre än 850 x 400


Bestånd PR-material

Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Engelska


Typ Program/Reklamtryck
Språk Svenska


Kontakta redaktionen

Har du frågor om Svensk Filmdatabas eller är det någon uppgift på den här sidan som inte är korrekt eller som saknas? Hör i så fall gärna av dig till oss på redaktionen. Obs! Vi vet inte om det går att få tag på en film för att se den, så fråga oss inte om det, men testa däremot gärna knappen Se filmen som du hittar längst upp i högra hörnet på alla databasens filmsidor.

Vad gäller det?