Prästänkan (1920)

Media (54 st)

Ung präst i norsk 1600-församling ärver företrädarens åttioåriga änka, och väntar på att hon ska dö. Ett av stumfilmstidens mest gripande verk, med drag av En kvinnas martyrium.

"Allt den jäveln gör är fantastiskt." Så skrev New Yorkers aktade kritiker Pauline Kael om den danska regissören Carl Th. Dreyer – en av filmhistoriens mest inflytelserika auteurer.

I Prästänkan måste en ung präst enligt traktens sed gifta sig med sin företrädares änka. Den åttioåriga kvinnan har redan tre ringar på fingret, en för varje präst hon överlevt. När bröllopet är över ser den nygifte till att hans hemliga fästmö blir husets piga, och så väntar paret på att den gamla ska dö. Scenen där änkan kommer med sin mans hatt och hittar honom med "systern" är hjärtskärande.

Det är 1600-tal på norska landsbygden, och Dreyer klär prästänkan i svarta prästlika svarta klänningar, stora vita kragar och strama huvuddukar. Hon skrider fram, lång och rak, och man säger att hon kan styra över liv och död. När den tilltänkte maken fått en sill och en dunk brännvin ser änkan ung och vacker ut. Han friar, och när han nyktrat till hävdar han att hon förhäxat honom med sillen.

Det är burleskt så det förslår, mellan varven. Församlingsborna dricker brännvin ur pipen på jättelika näverkannor, den groteska drängen rullar med ögonen och hans fula fru snyter sig i handen. I en oväntad scen ser ett finger ut som något helt annat.

Men allt det där spelar ingen roll, för Prästänkan är det första av Dreyers stora kvinnoporträtt, gjort åtta år före En kvinnas martyrium, mästerverket om rättegången mot Jeanne d'Arc. Det här var hans andra film och den makalösa Hildur Carlberg, som haft småroller i Sjöströms och Stillers filmer, gjorde sin enda huvudroll. Prästänkan hade premiär 1920, och den svårt sjuka Carlberg spelar som i en 1960-talsfilm. Det hon gör med ansiktet, där minsta skiftning förmedlar så mycket att mellantexterna blir överflödiga, gör filmen till ett av stumfilmsepokens mest gripande verk.

"Film har en själ" har Dreyer sagt. I verk efter verk undersökte han vad man kunde göra med rörliga bilder, och vad meningen med dem var. Hildur Carlberg dog innan hennes film fick premiär. Dreyer skulle överleva henne med ett halvt sekel. Hans filmer, dyrkade av auteurer som Lars von Trier, Martin Scorsese och Robert Bresson, är odödliga.

Filmen blev tämligen snävt bemött. Flera kritiker fann den onaturlig, tyngd av longörer och museiartad. Men det fanns entusiastiska röster.

"Handligen, som man här inte kan gå in på närmare, är stark och originell, med både patetiska och humoristiska inslag, men regissören har inte förmått att utnyttja detta. Han har inte kunnat beräkna verkan av sina scener, och följden är att mycket verkar rentav osmakligt, och huvudpersonerna, i synnerhet prästen, osympatiska. Einar Röd, som gör den unga prästmannen, har inte kommit sanningen närmare sedan han förra sommaren gjorde Aslak i Synnöve Solbakken. Han verkar även här idel teater och ser dessutom på intet sätt nordisk ut med den Mefistofelesmask han funnit lämpligt att anlägga. Helt enkelt storartad är däremot den gamla Hildur Carlberg som prästänkan. Lugn och stark och sann i varje gest gör hon av denna gamla kvinna en gestalt som man sent kommer att glömma." (Marfa o Comp i DN)

"Det är vemodigt att slösa lovord på ett verk av en avliden, som icke kan nås därav, men inför filmgestalter sådana som Hildur Carlbergs prästänka måste man med tacksamhet erkänna filmens ofantliga kulturella betydelse som bevarare åt framtiden av en gången tids skådespelarprestationer. Stumma visserligen – men vem saknar talet t ex i den nu åsyftade rollen? Ett vältaligare språk än detta gamla skrynkliga gumansikte talar med sina mejslade drag och av liv glittrande svarta ögon kan man icke begära. Den konstnärliga uttrycksfullhet hon förmår ge åt den minsta rörelse – en vridning på huvudet, en gest med handen, en enda blick – äro beundransvärda; hennes Margarete Pedersdotter är en filmgestalt, som icke så lätt går ur minnet." (-une i SvD)

Filmen, som gjordes med svenska pengar, är inspelad i autentiska miljöer i ett bygdemuseum utanför Lillehammer. De svenska, norska och danska skådespelarna är osminkade, vilket var udda 1920.

Nina Widerberg (2018)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Den svenska filmens guldålder"

Originaltitel	Prästänkan : Skådespel i fem akter
Svensk premiärtitel	Prästänkan
Internationell titel	The Parson's Widow
Distributionstitel	Præsteenken (Danmark) Papinleski (Finland) Papin leski (Finland) Prästänkan (Finland) Youth to Youth (Storbritannien) The Parson's Widow (Storbritannien) The Fourth Marriage of Dame Margaret (Storbritannien) The Witch Woman (USA) La quatrième alliance de Dame Marguerite (Frankrike) La vedova del pastore (Italien) Nach Recht und Gesetz (Tyskland) Wdowa po pastorze (Polen)
Alternativtitel	Witches and Riches (titel enligt engelskspråkigt programhäfte)

Regi	Carl Th. Dreyer
Manus	Carl Th. Dreyer
Foto	George Schnéevoigt
Rådgivare	Anders Sandvig

Hildur Carlberg	Margarete Pedersdotter, prästänkan
Einar Rød	Söfren, prästkandidat
Greta Almroth	Mari, hans fästmö
Olav Aukrust	mager prästkandidat
Kurt Welin	fet prästkandidat
Mathilde Nielsen	Gunvor, tjänstehjon i prästgården
Emil Helsengreen	Steinar, tjänstehjon i prästgården
Lorentz Thyholt	klockaren
William Ivarson	grannprästen
Ivar Blekarstad	bonde
Peter Kraabøl	bonde

Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svenska Filmskompaniet	1920
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2018

Handlingen tilldrar sig på 1600-talet.

En liten landsortsförsamling ska välja ny präst efter den avlidne gamle, och folk strömmar till kyrkan i finkläderna för att lyssna på de tre kandidaternas provpredikningar.

En av kandidaterna, den fattige Söfren, kommer ditvandrande över fjällen med sin fästmö Mari. De två andra är lärda herrar från Köpenhamn, en fet och en mager.

Gudstjänsten ska börja, och mannen vid skampålen lösgöres och förs in i kyrkan. Först i predikstolen är den magre, som håller en lång och tråkig predikan som får församlingen att nicka till. Kyrkstöten försöker hålla folk vakna.

Näste provpredikant som kallas in i kyrkrummet är den fete som väcker stor munterhet bland åhörarna, eftersom Söfren obemärkt stuckit en stor fjäder i hans hår. Hans predikan om Bileams åsna väcker däremot ingen entusiasm.

Så blir det den okonventionelle Söfrens tur. Han angriper med komiska medel sina medtävlares predikningar och vinner församlingens gehör med sin egen.

Då Söfrens konkurrenter efter gudstjänsten inser att deras chanser att vinna är mycket små, bjuder de till mutgille på madam Dyrhus krog, dit även Söfren för skams skull blir inviterad. Vid denna måltid kommer en av storbönderna med upplysningen att den nya prästen har att gifta sig med företrädarens änka, den åttioåriga Margarete Pedersdotter. Inför dessa utsikter ger Söfrens medkandidater spelet förlorat, men Söfren följer artigt änkan till prästgården. Fästmön Mari ser långt efter dem.

Prästänkan visar den fattige Söfren sin prästgård och denne känner lockelsen till denna välbärgade omgivning. Hon förhör sig med Söfren om han är bunden vid någon jungfru, vilket han fegt förnekar. Hon berättar att detta är fjärde gången som hon måste finna sig i att överlämnas som ett husgeråd till en ny prästkandidat, men sedan sextio år är hon innerligt fästad vid gården. Söfren accepterar att stanna i prästgården över natten, och på morgonen får han ikläda sig den finaste svarta dräkt som han någonsin haft på sig, en gåva från fru Margarete. Hon bjuder honom en präktig frukostmåltid med sill och brännvin och han känner sig förtrollad av denna kvinna om vilket ryktet säger att hon verkligen är trollkunnig. När han tittar på henne tycker han sig se en fager jungfru, och när han friar till henne kallar hon raskt på sina båda tjänstehjon Gunvor och Steinar vilka bevittnar hans frieri.

Berusad möter Söfren strax därpå sin andra fästmö, Mari, som fasar för brännvinsstanken. Han berättar hur han blivit förhäxad av en fet sill och blivit förledd att fria till den gamla. De unga tu börjar spekulera över änkans rimligtvis nära förestående död och den lycka som därefter hägrar.

Söfren presenterar Mari för fru Margarete och uppger att det är hans syster. Mari får arbete och husrum i prästgården.

Det blir bröllop mellan Söfren och fru Margarete, och hon får sin fjärde ring trädd på sitt finger. Efter vigseln är det gästabud, där många gäster tar sig för mycket till bästa. Man dricker för brudparet och önskar dem ett långt och lyckligt äktenskap -- varvid Mari tappar sitt serveringsfat av förskräckelse.

Nästa dag tar sig Söfren ton och dekreterar att hädanefter är det han som bestämmer i prästgården. Fru Margarete kallar lugnt på Steinar som ger Söfren ett avskräckande kok stryk. Även i övrigt visar sig fru Margarete ha en sällsam makt över tillvaron. Söfren och Mari får knappt tillfälle att mötas någon enda gång i enrum eftersom hon synbarligen är allseende och allvetande och dessutom assisterad av de båda solidariska tjänstehjonen.

Den ena efter den andra förödmjukande situationen uppstår till följd av Söfrens fåfänga försök att komma sin unga fästmö nära. Inte ens när Söfren klär ut sig till Djävulen för att skrämma sin hustru vinner han någon seger: hon känner igen hans skor och han måste på nytt krypa till korset.

En av de desperata planer som Mari och Söfren iscensätter för att lura fru Margarete slutar med att Mari själv blir illa skadad och måste vårdas sängliggande. Fru Margarete visar sig nu vara en öm och omtänksam husfru som med stor innerlighet och kärlek tar sig an Mari. Båda ungdomarna börjar ändra uppfattning om henne. En dag berättar den gamla om sig själv och sin älskade första make och om hur de en gång för länge sedan i fem år väntat ut en prästänka innan de fann den största lycka som två människor kan uppleva tillsammans.

Gripna av överensstämmelsen mellan fru Margaretes berättelse och sin egen situation biktar sig Mari och Söfren för henne och bekänner att de ingalunda är syskon. Hon tar emot deras bikt med stor ömsinthet och Söfren lägger ångerfullt sitt huvud i hennes sköte.

Efter detta samtal är det som om något avgörande inträffat i fru Margaretes liv. Allt oftare söker hon sig bort till sin förste makes grav, där hon blir sittande i tankar. En dag gör hon en sista rundvandring på gården bland alla de ting som hon levt ibland sedan sextio år. Hon tar farväl av föremål och boskap. Så lägger hon sig att dö.

Det blir begravning, hela bygden sörjer den hädangångna. Mari och Söfren känner stor tacksamhet till henne som lärt dem så mycket.

Censurnummer	25163
Datum	1920-09-29
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	1935 meter
Kommentar	Granskningskopians aktlängder: 430-435-272-358-440 = 1935 m. Längsta visningskopians aktlängder: 434-452-283-367-451 = 1987 m. Kortaste visningskopians aktlängder: 426-427-272-358-435 = 1918 m.

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Färgtyp	Svartvit
Bärare	35 mm
Hastighet	18
Längd i meter	1935 meter
Längd i minuter	94 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Premiären på Prästänkan i Stockholm sammanföll med invigningen av den nya biografen Rivoli. Lokalen fick enstämmigt positiva recensioner medan filmen blev tämligen snävt bemött, åtminstone ställt i relation till filmens senare filmhistoriska rykte. Flera kritiker fann den onaturlig, longörtyngd och museiartad. Det fanns emellertid också entusiastiska röster.

"Med verklig glädje må här konstateras, att denna svenska film är betydligt överlägsen vad som denna säsong visats av svenska inspelningar. Det är ett liv över skildringar, människorna framträda mer verkligt, det är en starkare dramatisk helgjutenhet, därför tilltalar denna film det estetiska sinnet, på samma gång man förnimmer att det är en bild ur verkligheten. Fast en verklighet långt tillbaka i tiden, ty ämnet är från 1600-talet." (FDP)

"Byggd på en sann tilldragelse, är Kristofer Jansons novell säkert tacksamt stoff för dramatisering, anknutet som ämnet är till 1600-talsmiljö, vilken naturligtvis intresserar först och främst Norge men även Sverige och Danmark, då nämligen de skildrade kulturella detaljerna även där ha sin fulla motsvarighet. Fråga kan emellertid vara, om den föreliggande filmen lyckats ge innehållet det dramatiska liv, som dock varit just det, varmed boken lockat till aktningsvärda försök. Synnerligen intressant är däremot, bortsett från den mindre lättflytande dramatiska formen, den rent etnografiska skildringen." (Z-k-s i StT)

"Handligen, som man här inte kan gå in på närmare, är stark och originell, med både patetiska och humoristiska inslag, men regissören har inte förmått att utnyttja detta. Han har inte kunnat beräkna verkan av sina scener, och följden är att mycket verkar rentav osmakligt, och huvudpersonerna, i synnerhet prästen, osympatiska. Einar Röd, som gör den unga prästmannen, har inte kommit sanningen närmare sedan han förra sommaren gjorde Aslak i Synnöve Solbakken. Han verkar även här idel teater och ser dessutom på intet sätt nordisk ut med den Mefistofelesmask han funnit lämpligt att anlägga. Helt enkelt storartad är däremot den gamla Hildur Carlberg som prästänkan. Lugn och stark och sann i varje gest gör hon av denna gamla kvinna en gestalt som man sent kommer att glömma." (Marfa o Comp i DN)

Just om Hildur Carlberg var omdömena enhälliga och entusiastiska:

"Det är vemodigt att slösa lovord på ett verk av en avliden, som icke kan nås därav, men inför filmgestalter sådana som Hildur Carlbergs prästänka måste man med tacksamhet erkänna filmens ofantliga kulturella betydelse som bevarare åt framtiden av en gången tids skådespelarprestationer. Stumma visserligen -- men vem saknar talet t ex i den nu åsyftade rollen? Ett vältaligare språk än detta gamla skrynkliga gumansikte talar med sina mejslade drag och av liv glittrande svarta ögon kan man icke begära. Den konstnärliga uttrycksfullhet hon förmår ge åt den minsta rörelse -- en vridning på huvudet, en gest med handen, en enda blick -- äro beundransvärda; hennes Margarete Pedersdotter är en filmgestalt, som icke så lätt går ur minnet." (-une i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Dansken Carl Th Dreyer, Prästänkans regissör, hade ett par filmer bakom sig när han fick tillfälle att för svenska pengar spela in denna film i Norge med svenska, norska och danska skådespelare.

Dreyer kom så småningom att räknas som en av konstartens stora mästare, och med regissörens berömmelse kom även Prästänkan så småningom att få del av ryktbarheten. Det var en upphöjelse som den av egen kraft vore fullt förtjänt av. Både som bildverk och berättelse, både som människo- och miljöskildring framstår den som ett unikum i den svenska filmens 1920-tal, ett fullt moget verk med just de kvaliteter som sedermera skulle räknas som Dreyers särmärken som filmkonstnär.

Novellen "Prestekonen" var skriven av den norsk-amerikanske författaren Kristofer Janson (1841--1917) och ingick i samlingen "Middelalderlige Bilder" från 1901.

Filminspelningen startade i maj 1920 och förlades helt och hållet till det Skansenliknande bygdemuseum i den norska staden Lillehammer som går under namnet Sandvigska samlingarna, där såväl exteriörer som interiörer filmades. Detta var ett led i Dreyers omsorg om den miljömässiga autenticiteten, som också tog sig uttryck i att skådespelarna inte var sminkade vilket vid denna tid var ytterst sällsynt. Dreyers ovilja att använda ateljé ledde naturligtvis till svåra ljussättningsproblem, både artistiskt och elektrotekniskt.

Prästänkan var såtillvida en samnordisk produktion som skådespelarna hämtades från olika länder. Mathilde Nielsen och Emil Helsengreen var danskar. Einar Rød, William Ivarson, Lorentz Thyholt och Olav Aukrust var norrmän, den senare f ö författare och inte skådespelare till sin profession. Övriga mer framträdande roller spelades av svenskar, av vilka den sjuttiosjuåriga Hildur Carlberg gjorde ett av de märkligaste och rikaste kvinnoporträtten i den svenska filmhistorien. Hon genomförde rollen svårt sjuk och avled strax efter inspelningens slut den 27 augusti, innan den ännu blivit premiärklar. Hennes rollgestaltning får en egendomlig metapoetisk dimension genom rollens och framställerskans likartade livssituation.

Prästänkans fotograf, George Schnéevoigt, blev senare filmregissör i Danmark.

Filmens premiär blev tillika invigningsprogram på den nya Stockholms-biografen Rivoli, det senaste tillskottet till biografkungen John Bergendahls biokedja.

Originaltitel	Prestekonen (Novell)
Författare	Kristofer Janson
Tecknare	Louis Moe	(illustrationer)

		Norge		1920-06	1920-08
Maihauge, De Sandvigske samlinger (friluftsmuseum)	Lillehammer	Norge	(interiörer och exteriörer)

Sverigepremiär	1920-10-04	Cosmorama	Göteborg	Sverige	94 min
	1920-10-04	Odéon	Helsingborg	Sverige	94 min
	1920-10-04	Drott	Karlstad	Sverige	94 min
	1920-10-04	Röda Kvarn	Kristianstad	Sverige	94 min
	1920-10-04	Rivoli	Stockholm	Sverige	94 min
	1920-10-04	Record	Stockholm	Sverige	94 min
Urpremiär	1920-10-04	Cosmorama	Göteborg	Sverige	94 min
	1920-10-04	Odéon	Helsingborg	Sverige	94 min
	1920-10-04	Drott	Karlstad	Sverige	94 min
	1920-10-04	Röda Kvarn	Kristianstad	Sverige	94 min
	1920-10-04	Rivoli	Stockholm	Sverige	94 min
	1920-10-04	Record	Stockholm	Sverige	94 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1998-02-04					Svag slitrepa i vänster bild.
	2003-07-27
	2003-11-09
	2003-11-18
	2003-11-27
	2003-11-28					Bilddelen av filmen krympt 0,2 %, stumfilmstexterna (master) krympt 0,5 %. Akt 2: emulsionsrepor även genomgående mest i mitten av akten (ca 300 m). Akt 4: 14 rutor borttagna pga perfskada. För övrigt ganska tunna repor (1+).
	2004-01-09
	2004-01-18
	2005-01-25
	2005-04-10
	2008-08-31
	2008-09-06
	2008-09-19
	2018-04-10
Cinemateksvisning	2018-09-27	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2018-09-27

Scener ur gamla svenska filmer (19-0)

Prästänkan (1920)

Alkoholmissbruk

Begravning

Biskopar

Bröllop

Dryckeslag

Försoning

Förödmjukelse

Gudstjänster

Hallucinationer

Kvinnovälde

Norge

Norge/Lillehammer

Olyckstillbud

Otrohet

Predikan

Präst

Religion

Samvetskval

Stryk

Svartsjuka

Trollkunnighet

Äktenskap

Änkor

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1802

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 60 x 80 cm
Antal exemplar	1
Affischtitel	PRÄSTÄNKAN Filmskådespel i fem akter
Tryckeri	Lito Svensk Konstindustri

Storlek	Större än 80 x 110 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	Nach recht und gesetz
Omfång	9 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Skådespel i fem akter efter Kristofer Jansons berättelse.
Omfång	7 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	14 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Praestekonen.
Omfång	6 s.
Språk	Danska

Typ	Dialoglista
Manustitel	The parson's widow. Scenario: Carl Th. Dreyer.
Omfång	7 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Youth to youth.
Omfång	5 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	The pastor's widow.
Omfång	8 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	The pastor's widow.
Omfång	10 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	La veuve du pasteur.
Omfång	5 s.
Språk	Franska

Typ	Dialoglista
Omfång	12 s. Innehållsbeskrivning (4 s.) ingår.
Språk	Ryska

Typ	Dialoglista
Omfång	9 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Prestekonen. Tidsbillede fra det 17' Aarh. Fortaelling af Kristofer Janson.
Omfång	49 s. + anteckningar.
Språk	Danska

Typ	Dialoglista
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	SET
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Tyska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Bildformat	1.33:1
Ljudtyp	Stum
Hastighet	18
Texter i läslängd	Svenska

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264