En kluven stad (1998)

"Gamla Stan har många gånger varit hotad. Det värsta var när en stor motorled 1959 drogs genom stadens hjärta, ett svärdshugg som delade Gamla Stan i två delar." Så inleder Anders Wahlgren denna sin tredje dokumentärfilm om cityomdaningen i Stockholm.

Motorleden är Centralbron, där trafiken brusar fram dygnet runt med ett bedövande dån.

I stillbilder visas Riddarholmskanalen för 100 år sedan, nu helt försvunnen genom trafikregleringarna, och den av Erik Palmstedt ritade bron från Gamla Stan till Riddarholmen. Bron revs 1867. Därmed förlorade Stockholm sitt finaste minnesmärke från den gustavianska tiden.

Riddarholmskanalen 1862. Det är fullt av folk på kajerna, där det pågår marknad och torgförsäljning. I dag ligger de öde.

Riddarholmskyrkan, där de svenska regenterna ligger begravda, är infångad av trafiken som dånar fram några meter därifrån. "Vem skulle komma på tanken att anlägga en motortrafikled intill Nôtre Dame?" frågar Anders Wahlgren retoriskt. I stenläggningen vid kyrkan syns kraftiga sättningar och sprickor.

Förslaget att bygga ett tredje spår för järnvägstrafiken innebär en ny fara för Riddarholmen.

Det tidigare Riksarkivet, beläget på Riddarholmen, står tomt sedan 30 år. Det finns få liknande byggnadsverk från epoken kring 1890. Det som inte används, förfaller. Men vem vill flytta in i ett hus som ligger bara några meter från en högtrafikerad järnväg och en brusande motorled, frågar Anders Wahlgren.

Gamla Stan. De gamla 1600-talspalatsen längs Skeppsbron hotar att skaka sönder av biltrafiken, inte minst den som leds över Strömbron, som man, när den byggdes, försäkrade skulle vara ett provisorium. Ett provisorium som nu varat i mer än 50 år.

Vid slutet av 1800-talet fanns det seriösa förslag som gick ut på att riva hela Gamla Stan för att, som man uttryckte det, få bukt med smuts, fattigdom och sjukdomar. Enligt arkitekten August Rudbergs förslag från 1863 skulle endast kyrkorna och Kungliga Slottet sparas.

1901 inledde Samfundet S:t Erik en försiktig och känslig sanering av vissa kvarter, men det finns också exempel på andra som förfallit.

Vid Stortorget demonstreras hur luftföroreningar, delvis orsakade av avgaser, löser upp sandstensskulpturerna.

Olika invånare i Gamla Stan intervjuas och berättar om stadsdelens förändringar genom åren. Praktiskt taget alla hantverkare har försvunnit. I arkivbilder visas hur klubben Gazell vid Österlånggatan fungerade som ett ungdomens och jazzdiggarnas inneställe på 50-talet, och hur teaterlivet blomstrade i stadsdelen, bl a genom Pistolteatern.

Även Västerlånggatans kommersiella förslumning tas upp, innan Anders Wahlgren återvänder till det han ser som det största miljöhotet just nu, trafiklederna, som borde läggas i tunnlar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Huvudstadskritikerna fann filmen i högsta grad angelägen, även om man hade vissa randanmärkningar mot utförandet.

Jens Peterson, AB: "Ett engagerat debattinlägg av Anders Wahlgren. För husen i Gamla stan i Stockholm och mot bilismen. Titeln syftar på Centralbron som gjort Riddarholmen till ett reservat på väg att skaka sönder och förstört Riddarholmskanalen.

Wahlgren är tydlig i sin propaganda. Bilrika gator med betong i förgrunden och monotont motordån ställs mot vackra konstverk ackompanjerade av vacker musik. (-)

Stillbilder får liv. Bakom mörka fasader finns ljusa okända gårdar. I tomma hus finns fantastiska skatter. En ensidig insändare, men övertygande framförd."

Elisabeth Sörenson: "Wahlgrens film visar med utomordentlig tydlighet vilka groteska ingrepp som gjordes i stadsbilden under de mest bilberusade åren på 60-talet: ingrepp vars verkningar vi lever med. Mellan bilder med dagens råa rytm smyger han elegant och förledande in drömska bilder som speglar livet kring Riddarholmskanalen för drygt 100 år sedan och hävdar att då fanns här liv. Det gjorde det nog. Men vilket? Att ligga på en brygga och klappa tvätt kan knappast vara något att längta tillbaka till - och det fanns det som var värre. Man får se upp i svängarna inte så mycket för bilderna, som man ju själv kan avläsa, som för några generöst avrundande kommentarer. Wahlgren säger i något sammanhang att man i Italien löst problemen så mycket bättre: har han inte sett Fellinis Roma? (-)

Kanske skulle Anders Wahlgren ha koncentrerat sin mycket sympatiska film hårdare kring allt som ryms i begreppet "en kluven stad" och mer konkret visat vådorna. Nu drar han sig efter hand bort från det stelnade kajområdet och upp mot Gamla stans gränder, där han hittar andra problem, till exempel det tingeltangel och krimskrams som i dag präglar Västerlånggatans köpenskap. I hög grad värt att ta itu med - likväl av mindre dignitet än de vanskliga beslut vi nu står inför med nya "länkar" och ett tredje planerat spår. Beslut som har en benägenhet att komma från och försvinna in i en obegriplig anonymitet. Ingen blir för kommande generationer ansvarig för irreparabla ingrepp i staden - och för all del; ingen får heller äran om anledning skulle föreligga. (-)

En kluven stad är ett rikt dokument och självklart en sevärd film. Den kunde ha varit vassare - i gengäld överraskar mångsidigheten."

Eva af Geijerstam, DN: "[Wahlgren] skildrar (-) hur Riddarholmen förvandlats till en ödslig öken, där den omsorgsfullt huggna gatstenen sjunker och sätter sig och hur de fantastiska skatterna från medeltiden och framåt inte bara blivit svårtillgängliga utan sakta eroderar på bägge sidor av vad som en gång var Riddarholmskanalen med mycket folk i rörelse, arbete och rekreation på levande gröna kajer. Nu är kajerna döda och så mycket av Nordens Venedig är det inte kvar. Det är filmens mycket vemodiga - och upprörande ¿ inledning om marodörernas idioti, och filmens största styrka. Sen blir den ojämnare, mest därför att Anders Wahlgren i sin breda välvilja (han håller igen på polemiken) också vill återupprätta Gamla Stan som vardagsmiljö bland all den historiska prakt som är på väg att förfaras.

Han berättar lite anekdotiskt från sextitalets källarjazz och teaterliv när hela city var rivningshysterins stora Riksgrop, om vackra gårdar, svunnen slum och behovet av att också bevara unika butiksinteriörer, av en Lex Gamla Stan. Kvar dröjer stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius förslag från 1946 om att bygga en tunnel under Riddarfjärden för tåg och bilar, något som inte gick då, men med dagens byggnadsteknik skulle gå lätt om bara viljan fanns."

Kommentar Svensk filmografi

Detta var Anders Wahlgrens (f 1947) tredje film om cityomdaningen i Stockholm efter TV-filmerna Staden i mitt hjärta (1992) och Stadens själ (1993).

Som spelfilmsregissör har han framträtt med Moa (1986/15), om författaren Moa Martinson, och, i samregi med Lena Koppel, Sanna ögonblick (1998/11).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se