Anna-Clara och hennes bröder (1923)

Media (48 st)

Originaltitel	Anna-Clara och hennes bröder
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Per Lindberg
Manus	Hjalmar Bergman
Förlaga	Anna-Clara och hennes bröder (Bok)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Bonnierfilm
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1923-11-19

Medverkande

Ann-Britt Ohlsson
Anna-Clara

Stig Herlitz
Emanuel

Erland Waldenström
Olle

Carl Browallius
fadern

Hilda Borgström
modern

Karin Swanström
tanten

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

På grundval av Hasse Z:s barn- och familjekåserier skildras en serie episoder ur den lilla redaktörsdottern Anna-Claras sommarliv. Händelserna kretsar bl a kring ett par barnterroriserade...

Visa hela handlingen

Press

Stockholmspressen tog emot filmatiseringen av Hasse Z:s bok med förtjusning. "Det är Hjalmar Bergman och Per Lindberg, som lagt de lustiga, gemytliga och rara historierna till rätta...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

På grundval av Hasse Z:s barn- och familjekåserier skildras en serie episoder ur den lilla redaktörsdottern Anna-Claras sommarliv. Händelserna kretsar bl a kring ett par barnterroriserade föräldrar, två bröder med mer eller mindre allvarsamma förälskelser och mer eller mindre busiga upptåg, vidare kring en tax, en barnbal och ett besök ombord på en pansarbåt med vänlig besättning. (Bearbetning av program och recensioner.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholmspressen tog emot filmatiseringen av Hasse Z:s bok med förtjusning.

"Det är Hjalmar Bergman och Per Lindberg, som lagt de lustiga, gemytliga och rara historierna till rätta för den vita duken. De båda vännerna ha fullständigt lyckats uppnå åstundat resultat. Publiken fick en synnerligen angenäm och glad kväll samt skrattade stundom ohejdat, men ändå innerligt och hjärtligt. Det finns ingenting konstlat överdrivet eller krystad humor i detta lustspel. Allt är så naturligt, älskligt oskyldigt, sunt och friskt. Det är ostyriga men ändå rara ungars galna upptåg, knepiga påhitt och rackartyg, deras oändliga världsbekymmer, intriger, skratt och tårar. Det är deras oskyldiga kamp för tillvaron, deras kamp mot kärleksfulla föräldrar-tyranner.

Men Anna-Clara är inte bara ett lustspel, utan djupt sett även en pedagogisk studie. För den som eljest intresserar sig för barnuppfostringsfrågor, bjuder denna film en hel del synpunkter och många moment tvinga till eftertanke." (Arbetaren)

Den berömde Per Lindbergs debut som filmregissör hade av naturliga skäl emotsetts med stort intresse, och de flesta av kritikerna menade att hans insats var lovande om inte rent av lysande. I StT skrev Robin Hood:

"Och dr Lindbergs insats? Det är naturligtvis omöjligt att i en film som denna hålla författare, fotograf och regissör isär. Men vi tro oss dock våga säga, att dr Lindberg märktes relativt litet i personregin -- där hans bristande praktik visade sig. Men desto mer syntes han i regin av de döda tingen. Man såg strax att en rutinerad -- och modernt stilsäker -- teaterman arrangerat rekvisitan, komponerat interiörerna. Till de döda tingen räkna vi texternas stil: regissören hade dragit in texterna i den dekorativa ramen, gjort ornament av dem. Dr Lindbergs moderna orientering märktes dock i högre grad blott i drömmen, som gick -- ej i 'Turandot'-stil men väl i rysk balett -- Gontsjarova-Grünewald.

Något nytt i Anna-Clara? Ja -- nytt i mängd. En massa tricks. Vi tro man är rättvisast mot Anna-Clara, om man bedömer den ej för vad den är utan för de löften den ger. Dr Lindbergs regi är en verkligt glädjande företeelse -- inom svensk film och över huvud. Han bevisar, att filmen långt ifrån nått sin gräns -- väldiga möjligheter. Och dessa möjligheter kunna förverkligas -- åtminstone av oss här i Sverige. Lämna den 'döende Thalia', herr Lindberg, koncentrera er på filmen i stället! En för närvarande tacksammare uppgift."

Textarrangemanget uppmärksammades av åtskilliga anmälare, irriterade några men uppskattades av flera, bl a av recensenten i StD: "Texten är rolig. Den är gjord av författaren själv, och hans humor förnekar sig inte. Det är också roligt med påhittet att låta texterna komma fram i skrivstil, återspeglande i pikturen de olika talarnas utvecklingsgrad, humör och känslostämning. Det är nästan den mest effektiva nyheten i denna sommarglada och oskyldiga skapelse, som säkert skall locka många goda hus."

I någon mån kan filmen sägas ha varit en liten spekulation i det från USA emanerande filmmodet med barnstjärnor. Lilla Anna-Claras framställarinna fick också mycket beröm, och flera kritiker gjorde jämförelser med underbarnen Jackie Coogan och Baby Peggy, t ex DNs Marfa:

"Bland de uppträdande måste väl fröken Anna Clara nämnas först. Hon spelas av en sexårig flicka, Ann Britt Ohlson, som med framgång kan ta upp tävlan med de amerikanska filmbarnen. Hon är en Baby Peggy i svensk upplaga, blond och knubbig, med dansande ögon, en riktig liten hjärteklämma, putslustig, lillgammal och ogenerad. Och fullt naturlig hela tiden."

Kommentar Svensk filmografi

Boken "Anna-Clara och hennes bröder" av Hasse Z, dvs Hans Zetterström (1877--1946), publicerades första gången av Albert Bonniers förlag 1917 och utgavs senare i flera och tillökade upplagor. När Bonniers 1923 som så många andra bokförlag under tjugotalet gav sig ut på filmmarknaden ansågs Hasse Z:s bok som filmstoff vara ett lagom ambitiöst mellanting mellan det litterärt anspråkslösa lustspelet "Hemslavinnor" och Elin Wägners konstnärligt och socialt mer prestigeladdade roman "Norrtullsligan", som utgjorde förlagor till förlagets övriga två startproduktioner.

Förlagskonkurrenten Birger Wahlström hade nyligen startat egen filmproduktion och haft stora framgångar med Anderssonskans Kalle (1922/4). Anna-Clara och hennes bröder uppfattades som en sorts förfinad borgerlig motsvarighet med goda utsikter att locka publik.

Hjalmar Bergmans scenario skrevs under hösten och vintern 1922 och inspelningen ägde rum sommaren 1923. Det var naturligt, att den nya officinen engagerade sin store författare Hjalmar Bergman som scenarioskribent, och han var som sådan mer produktiv än vad Bonnierfilm under sin korta existens kunde utnyttja. Lika naturligt var det att Per Lindberg med sina relationer till förlaget, sitt svågerskap med Bergman och sin lysande bakgrund som geniförklarad regissör vid Lorensbergsteatern i Göteborg blev Bonnierfilms huvudregissör.

Per Lindbergs relationer till uppdragsgivaren blev emellertid ganska ansträngda i samband med premiären på Anna-Clara och hennes bröder, då regissören plötsligt begärde att hans namn skulle strykas från affischerna. Anledningen var, att ledningen för Bonnierfilm mot Lindbergs vilja avlägsnat vissa stiliserade fantasiavsnitt ur filmen och bytt ut några av de individuellt utformade textskyltar som omnämndes i recensionerna mot konventionellt utformad typografi. Denna kontrovers kan ha varit en bidragande orsak till att det dröjde så länge innan Per Lindberg åter framträdde som filmregissör. Trots att både Anna-Clara och hennes bröder och Norrtullsligan (1923/23) var obestridliga framgångar återkom han först efter femton år till filmen, med Gubben kommer (1939/1).

Den Erland Waldenström som förekommer i rollistan blev sedermera ett framstående namn inom svenskt näringsliv.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se