Kalle Utter (1925)

Media (129 st)

Originaltitel	Kalle Utter
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Karin Swanström
Manus	Hjalmar Bergman
Förlaga	Kalle Utter (Novell) Den finske baronen (Novell)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Bonnierfilm
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1925-02-02

Medverkande

Anders de Wahl
Kalle Utter, ''teologie överliggare''

Georg Blomstedt
Kalle Utters far, tunnbindare

John Ekman
baron Cedercreutz, alias stortjuven Druva

Nils Arehn
greve Stjerncrona

Karin Swanström
grevinnan Stjerncrona

Edit Rolf
Marianne, greveparet Stjerncronas dotter

Visa fler

Handling

Kalle Utter är teologisk överliggare vid Uppsala universitet någon gång under 1800-talets förra hälft. En dag när Kalle hjälper pigorna Ruth och Ingeborg med tvätten rymmer den...

Visa hela handlingen

Press

Kalle Utter blev något av en kritikersuccé i Stockholm. "Vi har aldrig hört det skrattas mer hjärtligt på en biograf och då föreställningen var slut applåderades filmen både...

Visa all press

Kalle Utter är teologisk överliggare vid Uppsala universitet någon gång under 1800-talets förra hälft.

En dag när Kalle hjälper pigorna Ruth och Ingeborg med tvätten rymmer den beryktade stortjuven Druva ur stadshäktet och tar sin tillflykt till Kalle Utters ungkarlsrum, där han gömmer sig i garderoben. Samma dag får Kalle besök av sin far, tunnbindaren, som vill övervaka hans vidlyftiga leverne och påskynda hans studier. Medan Kalle under faderns kontroll bereder sig för morgondagens tentamen finner Druva för gott att plötsligt lämna sitt gömställe. Efter ett kort tumult har inkräktaren försvunnit, men Kalle har fått en glimt av hans opålitliga utseende.

Kalle får föga framgång i sin tentamen nästa dag, men professorn rekommenderar honom till en kondition som informator hos greve Stjerncrona på Adelsö. Där uppträder Kalle med ogenerad självsvåldighet, tillrättavisar den struntförnäme hovmästaren och försöker liva upp den tråkiga societetsunderhållningen med buktaleri och andra chockerande vulgära lustifikationer. Unga grevinnan Marianne fattar emellertid tycke för sin lillebrors informator.

På Adelsö vistas sedan en kort tid en viss baron Cedercreutz som Kalle finner utomordentligt motbjudande bl a därför att han uppenbarligen har egennyttiga avsikter med Marianne, något som livligt uppmuntras av flickornas mor. Baronen har dessutom mystiska relationer till den skumme hovmästaren.

En dag lyckas Kalle med en välriktad knytnäve avstyra att baronen med våld angriper den hjälplösa grevinnan Mariannes dygd. Beljugen av baronen måste Kalle Utter efter den skandalen lämna Adelsö och återvända till Uppsala.

Där har pigan Ingeborg gömt sig i garderoben för att överraska honom. Då minns plötsligt Kalle hur boven Druva en gång rusade ut ur samma garderob och att han hade samma anletsdrag som den mystiske baronen på Adelsö.

Kalle hinner lagom ut till Adelsö för att förhindra en kupp av den falske baronen och den opålitlige hovmästaren, och i stället för baronen blir det Kalle som får Marianne. (Bearbetning av program, recensioner och kort bevarat fragment av filmen.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Kalle Utter blev något av en kritikersuccé i Stockholm.

"Vi har aldrig hört det skrattas mer hjärtligt på en biograf och då föreställningen var slut applåderades filmen både länge och kraftigt -- en triumf som är sällsynt. Här hade man åter en av de goda svenska filmerna, som för några år sedan gjorde en svensk film till ett verkligt evenemang", skrev Arbetarens recensent.

Robin Hood i StT var inte mindre entusiastisk. "Svensk film är rehabiliterad! En filmkonst, som kan åstadkomma sådana verk som Karl XII och Kalle Utter, måste vara sund och livskraftig. Karl XII ger ett vackert uttryck åt det manliga Sverige -- kargt, storvulet, idealistiskt. Kalle Utter åter uppenbarar på ett förtjusande sätt charmen hos det kvinnliga Sverige.

Det låter kanske egendomligt att kalla Kalle Utter en kvinnlig film, eftersom Anders de Wahl uppbär huvudrollen och till synes dominerar från början till slut. Men för oss är de Wahl dock inte filmens centralfigur, utan -- Karin Swanström.

Kalle Utter är en förtjusande film. Glad och frodig, vacker och sympatisk. Går man så till grunden och söker lista ut, vad det egentligen är som gör filmen så glad och trevlig, finner man snart att det är -- interiörerna, dräkterna, de dekorativa elementen."

Filmen var även i andra kritikers ögon en stor framgång för fru Swanström, som enligt Jens Flik i NDA förstod "att anpassa den rika erfarenhet, hon medför från talscenen, till de krav filmen som självständig konstart uppställer. Det är att hoppas, att fru Swanström för framtiden blir för dukens räkning flitigare anlitad än hittills som iscensättarinna. Vår inhemska film skall bara må gott därav."

Anders de Wahl fick i allmänhet beröm för karaktäriseringsförmåga, humor och smittande vitalitet, även om någon tyckte att han petade sig i näsan lite för mycket. Mest reserverad var kritikern i FDP:

"Av de agerande tyckte vi minst om de Wahl. Alla sina olater från scenen förde han med sig och kameran var obarmhärtig. Han är den stora gestens man och den verkar inte alltid äkta."

Till dels fick denne kritiker medhåll av Robin Hood som dock fann de Wahl storartat rolig: "Han hoppar kråka, buktalar, lever bus med en vitalitet, så åskådaren tappar andan. Någon filmskådespelare är de Wahl visserligen inte. Hans mimik är ej tränad för kameran. I närbild har han därför ofta en helt annan min, än vad Kalle Utter borde haft i de situationerna. Men är han mindre bra på nära håll, så är han dess bättre på avstånd."

Kommentar Svensk filmografi

Berättelserna "Kalle Utter" och "Den finske baronen" trycktes 1863--65 i novellsamlingarna "Hyrkuskens berättelser" resp "En skådespelares äventyr" av August Blanche (1811--1868).

Hjalmar Bergman fick beställning av Bonnierfilm på ett Blanche-scenario eftersommaren 1923 och manus tycks ha tillkommit under hans USA-sejour i Santa Monica, sannolikt tidigt på våren 1924, dvs ungefär samtidigt med manuskriptet till den första Karl XII-filmen (1925/4). De båda filmerna fick för övrigt offentlig premiär samma dag.

Detta blev Bonnierfilms sista produktion, sommaren 1924. Officinens ateljéutrymmen på Kungsholmen övertogs därefter av Karin Swanström som efter Flygande holländaren (1925/13) i sin tur överlät dem till SF för uthyrning.

Kapellmästaren Rudolf Sahlberg på Röda Kvarn i Stockholm gav i tidskriften Filmnyheter en liten inblick i sitt arbetssätt: "Till Kalle Utter t ex tog jag gamla tyska studentsånger, Lindbladsånger, Schubertmelodier och samtida valser. Hr de Wahl gav mig ett utmärkt uppslag genom att sjunga för mig sitt eget paradnummer i kamratkretsen 'Hej gamle friskus'. Det är en tysk studentvisa och som vi ej kunde hitta den i noter, instrumenterade jag den själv och angav upptakten och slutackorden till Kalle Utters hjältesaga. I en sådan där uppsluppen komedi kan man ju tillåta sig litet av varje i härmningsväg, vilket man dock får vara försiktig med, och jag lät vår orgel både snarka och buktala och för att på ett ställe få fram effekten av speldosa lånade jag en s k dulreton från Musikaliska museet. Men skall man härma, gäller det att passa på sekunden, annars kan man förstöra den bästa film." (Filmnyheter nr 9 1925, s 17)

En TV-version av Kalle Utter i regi av Bernt Callenbo framfördes i TV 2 juldagen 1971 med Pierre Lindstedt i titelrollen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se