Rågens rike (1929)

Media (73 st)

Originaltitel	Rågens rike
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ivar Johansson
Producent	Maja Engelbrektson
Manus	Ivar Johansson
Förlaga	Rågens rike (Dikt)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Tellus Film
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1929-12-26

Medverkande

Mathias Taube
Mattias Spangar, storbonde

Eric Laurent
Markus, hans dräng

Märtha Lindlöf
änka på Gammelgården

Margit Manstad
Klara, änkans dotter

Artur Cederborgh
profet i Vägasked

Gustav Runsten
hans dräng

Visa fler

Om filmen

"PÅ DOM!" Slagsmål, sprit och djärva klipp i intensivt kärleksdrama som såg så ryskt ut att kritikerna började tro på svensk film igen. "Han k a n ju film –...

Visa hela texten

Handling

I den landsbygd där filmen utspelas finns flera inbördes fientliga befolkningsgrupper, men utstötta av alla de övriga är timmerhuggarna uppe i skogen. Det är nu lördagseftermiddag och...

Visa hela handlingen

Press

Ivar Johansson fick överlag ett varmt välkomnande som filmregissör. Flera kritiker noterade inflytandet från den sovjetiska filmen, andra pekade på traditionen från den svenska filmens...

Visa all press

"PÅ DOM!" Slagsmål, sprit och djärva klipp i intensivt kärleksdrama som såg så ryskt ut att kritikerna började tro på svensk film igen.

"Han k a n ju film – bättre än någon levande svensk regissör utom Sjöström. Och han är m o d e r n. Han parasiterar inte på den svenska filmens guldålder, han är ingen epigon, han har följt utvecklingen till dags dato med vakna ögon. Mest har han lärt av rysk film, och han berättar med en kraft och talang som gör en varm om hjärtat och återföder tron på den svenska filmens framtid."

Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) var inte ensam om att jubla över Ivar Johansson, som gjorde sin regidebut precis i skarven mellan stum- och ljudfilm.

Rågens rike bygger på en versberättelse av den finlandssvenske författaren Jarl Hemmer (så stor att han står med på affischen) och i förtexterna kallas dikten "bygdeepos". Bygdeepos – det här är en svensk västern, fast rysk.

Filmens kärlekspar kommer gående genom ett böljande sädesfält. Sedan blir det supgille, knivslagsmål, våldtäktsförsök, tvångsgifte och en scen där en rollfigur sover lutad mot en jättelik sugga.

Men Ivar Johansson, bondson från Hälsingland, vet vad han gör. Han är manusförfattare och klippare, och har börjat sin filmkarriär med att redigera utländska filmer för den svenska marknaden. Det finns inte en rysk ruta han glömt, och han gör de svenska kritikerna extatiska. Det är 1929, guldåldern är över för länge sedan, ljudfilmen står i farstun, och så kommer Johansson!

Bilder som ligger ovanpå varandra, bilder där rollfigurerna inte har dykt upp än, bilder som tonar över i andra, bilder som ser ut som om de vore tagna genom en kikare (irisar), bilder som fattas, bilder med motivet extremt nära kameran, bilder utan skärpa, bilder så mörka att man knappt ser någonting, bilder som är omaka, bilder ur avancerade vinklar, bilder av saker som står för andra saker, bilder med oväntade klipp…

Historien går i princip ut på att drängarna vill ge timmerhuggarna stryk och den onda storbonden är ute efter flickan, och här finns repliker som: "Knivpecka och Vackra Ante och hela skocken, då blir det dubbelvals på dansbanan ikväll!"

Men bilderna är som från en annan film. I en laddad scen står en rakryggad änka med stenansikte utanför sin gård och ser storbonden komma gående längs vägen. Han stannar, ser på henne, och där står de. "Fina åkrar ni har…" Ska han f r i a? Men det är inte henne han är ute efter "Fin doter också." Modern rör inte en min.

Utan skådespelare som Märtha Lindlöf och Mathias Taube (Evert Taubes kusin) hade Johansson kunnat vara hur rysk som helst utan att lyckas. Taube hade spelat mot Lars Hanson i Gustaf Molanders Ingmarsarvet och mot Alf Sjöberg i Johanssons första version av Ådalens poesi. Margit Manstad hade gjort succé som frivol aktris i Molanders komedi Parisiskor, en succé som fick en kulturskribent att skriva om underhållningfilmens "kräkpsykologiska förfalskning av livets värden". Hon fick lika mycket beröm för sin skönhet den här gången. "Vackrare bild än hennes runda ansikte, glittrande ögon och skälmska behag mitt inne i den meterhöga rågens rike har inte svensk film presterat…" (Moje i Social-Demokraten).

Eric Laurent står i rågen och sliter av sig skjortbröstet för att kunna kyssa Margit Manstad ordentligt. Allmoge har aldrig varit så upphetsande.

Nina Widerberg (2017)

I den landsbygd där filmen utspelas finns flera inbördes fientliga befolkningsgrupper, men utstötta av alla de övriga är timmerhuggarna uppe i skogen. Det är nu lördagseftermiddag och man bereder sig för kvällens dans.

Karin, dottern i Gammelgården, ämnar sig till dansbanan som alla andra. Hon älskar drängen Markus på storgården Spangarn, vilket hennes mor ser med oblida ögon, eftersom storbonden själv, Mattias, är en fullt tänkbar friare. Karin förekommer även i skogshuggarnas råa samtalsfantasier.

Det håller redan på att dra ihop sig till slagsmål vid dansbanan, när Karin lämnar hemmet för att bege sig dit. På vägen blir hon upphunnen av Kniv-Pekka -- basen för timmerhuggarna -- som försöker våldta henne. Åsyna vittne råkar bli lillpigan på Spangarn, som rusar till dansbanan för att skaffa folk som kan rädda Karin. Markus kommer till hennes undsättning, och ett våldsamt slagsmål utkämpas mellan Markus och Pekka, samtidigt som det kollektiva slagsmålet vid dansbanan pågår som bäst. Markus vinner enviget och efteråt kysser han och Karin varandra i rågfältet.

Storbonden Mattias på Spangarn ackorderar i antydande ordalag med änkan på Gammelgården om hennes dotter. Eftersom drängen och storbonden är väl medvetna om den inbördes rivaliteten är spänningen dem emellan stor. Bonden striglar sin rakkniv, drängen vässar sin lie.

Mattias kommer till Gammelgården på friarbesök. Karin ger honom upprörd och indignerad sitt nej, men den kavata modern är den som bestämmer i huset och hennes svar är ja. Karin gråter ut hos drängen medan bröllopet fastställs till påsk.

Mattias utmanar Markus på brännvinsenvig och super drängen under bordet. Redlös blir Markus placerad bredvid suggan i svinstian, varpå storbonden hämtar Karin och visar henne drängens förnedring.

Den förödmjukelsen kan Markus inte bära utan lämnar bygden och flyr upp till huggarna i skogen, där han så småningom blir accepterad som en like. Han försonas med Kniv-Pekka, som återkommit från fängelsevistelsen som blev följden av våldtäktsförsöket. På väg efter brännvin att fira försoningen med stöter Markus oförhappandes ihop med Mattias ute i skogen. Det blir ett häftigt slagsmål som slutar med att Mattias besegras, oförmögen att ta hand om sig själv. Markus kör honom på släden ned till kyrkogården, där han placerar honom hjälplös i snön framför hustruns grav.

Trots att länsman kommer på besök vill inte bonden på Spangarn sätta fast sin dräng för övervåldet. Bröllopet med Karin måste uppskjutas till följd av de skador Mattias ådragit sig, men när midsommaren kommer blir det vigsel. Framför altaret svimmar Karin utan att ge prästen svar på hans fråga.

Nu kommer en konstig tid för hela bygden. Karin börjar gå i sömnen och skrämmer både människor och djur, när hon om nätterna söker sig upp mot skogen. Hon blir varje gång omhändertagen av traktens egendomliga naturpredikant, "Profeten" och hans dräng. Mattias själv får dåliga nerver och blir oförmögen att sova. Änkan på Gammelgården får slaganfall. Över allt tycks en förbannelse vila. "Profeten" kungör att allt beror på att storbonden inte vill ge Karin fri. Pöbeln uppviglas att hemsöka storbonden för att med våld tvinga honom till medgörlighet, men med sin bjudande auktoritet avspisar han hopen. Men samvetet lämnar honom ingen ro. Han hallucinerar att hans avlidna hustru ger honom råd från fotografiet på väggen. Mattias faller till föga, reser upp i skogen och meddelar Markus att han får jäntan om han kommer tillbaka.

När våren kommer vänder Markus åter; först tar han för den manliga prestigens skull vägen med forsen. Sista biten får han skjuts av storbonden själv. När midsommarstången reses denna gång är det över Karins och Markus älskog i rågfältet.

Pressreaktion Svensk filmografi

Ivar Johansson fick överlag ett varmt välkomnande som filmregissör. Flera kritiker noterade inflytandet från den sovjetiska filmen, andra pekade på traditionen från den svenska filmens storhetstid. Detta var svensk bondefilm och ändå något nytt och intresseväckande .

"Den gamle filmtextaren och filmklipparen Ivar Johanssons debut som filmregissör är en av de största och gladaste händelserna i svensk film på länge. Debuten är glänsande. Vi behöva regissörer, vi ha sökt dem med ljus och strålkastare, vi ha skakat fram nya regissörer ur diverse dramatiska kappor och vi ha endels lyckats, endels nöjt oss med sekunda krafter. Men här ha vi en färdig man, född med sinne för film och härdad genom årtionden av praktiska och teoretiska studier. Ivar Johansson förvånar: varför har han inte framträtt för länge sedan. Han k a n ju film -- bättre än någon levande svensk regissör utom Sjöström. Och han är m o d e r n. Han parasiterar inte på den svenska filmens guldålder, han är ingen epigon, han har följt utvecklingen till dags dato med vakna ögon. Mest har han lärt av rysk film, och han berättar med en kraft och talang som gör en varm om hjärtat och återföder tron på den svenska filmens framtid.

Hans stil är fullt mogen. Han berättar helst i långa, dramatiskt mättade och genomarbetade scener. Exempelvis Spangars och Markus makabra supgille på tu man hand. Han borrar sig in i de agerandes själar och vejer inte för naturalism. Han tvärtom söker den.

Dessa långa scener-episoder sammanbinder han med korta landskapsbilder i ryskt maner -- vitsippor på en äng ange våren o s v. Och spets sätter han på berättelsen genom djärva, effektfulla kamerainställningar. Herr Halling har nog fått svettas och gno mer än svenska fotografer bruka ha lust till." (Robin Hood i StT)

"Själva temat tvingar honom att vandra den svenska bondefilmens eviga väg -- slagsmål, midsommardans, forsfärd och så vidare -- men trots detta märker man i en mängd detaljer ett nytt och ofta imponerande grepp." (Hake i SvD)

"Det var en i bästa mening modern regi av verkligt internationellt snitt, fri både från den gammalmodiga teknik, som länge präglat svensk filmregi och från alla de tusenden och en kuriöst pajasartade upptåg, vilka vi eljest blivit inlärda att betrakta som lustigheter i svensk film. Ivar Johansson hade verkligen fångat något av rågdoften från 'Rågens rike' i sina mästerligt tagna landskapsbilder, och han hade på kornet tagit sina förälskade och styvsinta bönder av bägge könen, så att man verkligen trodde på dem -- hur ofta kan man egentligen säga det om de svenska litteraturbönderna av i dag?" (B i NDA)

"Margit Manstad, det är bondflickan, som älskar sin Erik men rustar till bröllop med Mathias Taubes tjurande, vresige förstockade, i det närmaste på kornet tagne storbonde, och svimmar inför altaret. Hon dokumenterar sig ännu en gång som vår skickligaste filmskådespelerska, ehuru hon här har att göra med ett fack, som borde vara henne vitt främmande. Sin lantliga typ gör hon ganska trovärdigt. Vackrare bild än hennes runda ansikte, glittrande ögon och skälmska behag mitt inne i den meterhöga rågens rike har inte svensk film presterat, såvida inte rekordet slås i Säg det med toner, som ännu är en fördold filmstorhet, när detta skrives." (Moje i SocD)

Kommentar Svensk filmografi

Den finländske författaren Jarl Hemmer (1893--1944) publicerade versberättelsen "Rågens rike" år 1922. Enligt uppgift ska han i någon utsträckning ha varit Ivar Johansson behjälplig med manusskrivandet tidigt på året 1929.

Själva inspelningen tog sin början på våren 1929, alltför sent för att man utan stora problem skulle kunna få vinterscenerna till stånd: man fick frakta snö till inspelningsplatserna och sprida ut den på marken just i anslutning till tagningarna för att den inte alldeles skulle töa bort i vårvärmen. Övriga scener togs under sommaren 1929.

Den 29 augusti, kort tid efter inspelningens slut och innan filmen ännu redigerats, avled fru Maja Engelbrektson, privat finansiär till denna och ytterligare två sena tjugotalsfilmer med bygdemotiv, nämligen Stormens barn (1928/1) och Ådalens poesi (1928/9).

I filmens förtexter uppges anmärkningsvärt nog att musiken arrangerats av Rudolf Sahlberg och delvis komponerats av Yngve Sköld. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att det uppenbarligen aldrig förekommit någon musik på filmen. Däremot stod Sahlberg som vanligt för orkesterackompanjemanget på den stockholmska premiärbiografen Röda Kvarn. Musiken till Rågens rike berömdes f ö storligen av flera recensenter, t ex av E-t i FDP: "Behöver man säga att Röda Kvarns orkester överträffade sig själv och att musikbeledsagningen hade stor del i framgången?"

Rågens rike tillkom precis i skarven mellan stum- och ljudfilmsepokerna, och detta är möjligen förklaringen till att filmen aldrig fått den filmhistoriska uppmärksamhet som dess formella originalitet förtjänar. Berättarstrukturen avviker helt från den gängse svenska, närbilderna är många och ofta extrema, expressiva och symbolmättade, klippningen är associativ och egensinnig, kameran rörlig som ytterst sällan i svensk stumfilm. Montagestilen har, som flera kritiker mycket riktigt påpekade, tydliga föredömen i den ryska filmen. Det var en estetik som inte precis skulle bli kännetecknande för Ivar Johanssons fortsatta verksamhet som filmregissör.

Rågens rike var Johanssons regidebut. Han hade under det gångna decenniet gjort sig känd i branschen främst som redigerare -- inte minst av sovjetiska filmers svenska versioner -- och som scenarioskribent, bland annat till flera filmer med litterärt underlag av Hjalmar Bergman. Nu inledde han en bana som en av våra mest produktiva regissörer.

I ett avseende skulle Rågens rike kunna ses som representativ även för hans fortsatta produktion: han blev något av den svenska ljudfilmens mästare i bygdemelodramatik. 1951 kom han exempelvis med en nyinspelning av Rågens rike (1951/3), där drängen från 1929 års version Eric Laurent avancerat till storbonde och där Peter Lindgren och Nine-Christine Jönsson gjorde det unga älskande paret.

Det var en av Ivar Johanssons närmare fyrtio ljudfilmer.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se