Ardnas - Nordfjällens konung (1932)

Man ser hur den fotografiska expeditionen, ledd av Stig Wesslén, drar ut i den norrländska vildmarken. Norrländska fjällbönder hjälper till med transporterna och visar vägen. En häst drar en släde med utrustning. Färden går utefter Vindelälven, Laisälven och Umeälven. På flera ställen byggs kamouflage för fotografering medan det fortfarande ligger snö på marken och djuren ännu inte börjat sina bobyggen eller kommit fram.

När våren anländer börjar man fotografera faunan från dessa gömställen. Vi får se orr- och tjäderspel, fiskgjuse och kungsörn i sina bon matande sina ungar, rävar, fjällämmlar, stenfalk, pilgrimsfalk, ripor samt flera andra djur helt ostörda i deras naturliga miljö.

Filmen har inte en rak dramatisk handling utan består enbart av dessa djurskildringar samt en beskrivning av årstidernas växlingar i Norrbotten och Västerbotten, samt Wesslén och hans medarbetares arbeten med filmupptagningarna. I filmen ingår även en beskrivning av de kringströvande lapparna och deras renskötsel.

Pressreaktion Svensk filmografi

SocD (-rg): "Hela den nordiska fjällfaunan passerar revy, och inte bara revy, hr Wesslén har lyckats tränga in i den intima fågelvärlden där uppe som ingen annan. Det har kostat både möda och omsorgsfulla experiment för att nå detta mål, men ihärdighet och frisk optimism ha hjälpt till att få det lyckade resultatet. Fiskgjusarnas, ugglornas och berguvarnas lustiga liv och leverne i sina reden högt ovan fjällryggarna har han fångat in på ett mycket intressant och givande sätt, och dessutom ger han instruktiva glimtar av människornas, lapparnas, strävsamma, flyktande liv med sina renar under alla naturens nycker, små rävfamiljer ha tagits hemma i sina lyor, och de små fjällsjöarnas lustiga sjöfågelarter ha påpassligt infångats i lyckade poser.

Men allra främst är det örnarnas hemlighet som utforskats av hr Wesslén och hans ständigt vakande medhjälpare. Det var ett mödosamt och besvärligt företag att tränga detta luftens majestät in på livet, men de omsorgsfulla, energiska förberedelserna gåvo ett resultat som kom de nordliga inbyggarnas misstro på skam."

StT (Herje): "En fjällugglas unge kan lägga i dagen känslor av sorg och glädje som ett livs levande människobarn, fiskgjusens maka är kokett, smeksam och nyckfull som trots någon liten kvinna, kungsörnens -- Ardnas -- drottning för att vist regemente och fostrar sina ungar klokt till de viddernas härskare de en gång skola bli. Allt detta och mycket, mycket mer får man sig påtagligt till livs i forstmästare Stig Wessléns nya vildmarksfilm från Lappland. Filmen är liksom hr Wessléns tidigare film Kungsörnen oändligt rik på charmant fångade närbilder från fjällviddernas fågelliv, ibland lustiga, ibland rörande, nästan mänskliga."

Kommentar Svensk filmografi

En nerkortad upplaga av Ardnas distribuerades för skolbruk av Norstedts skolfilmsavdelning och AB Tullbergs Film. Det senare bolaget återlämnade alla sina rättigheter till Stig Wesslén den 5 mars 1938.

Den 16.12.1931 hade Wesslén premiär på Palladium med Kungsörnen eller Kungsörnar (enligt censurkortet Kungsörnen), vilket var resultatet av första hälften av hans filmarbete 1931-32. (Delar av detta material ingår i Ardnas.) Kungsörnen censurerades 15.12.1931 och var 1283 meter.

Stig Wesslén (intervju 7.1.1946): "Den filmen inspelades mellan mars 1931 och senhösten 1932. Premiären var på Borgarskolan i Stockholm 26 dec 1932 och sedan turnerade jag med den i tjugo år och har troligen visat den sammanlagt 1000 gånger. Under åren 1934-1937 hade jag månadslånga turnéer i någon tysktalande del av världen, och där kallade jag filmen Hunger und Liebe im Reiche der Steinadler.

Jag turnerade också i Norge. Filmen fotograferades på 35mm och premiärkopian var 1.835 meter lång, d v s den varade i 1 timme och 29 minuter.

Det var en av de två första svenska långfilmerna om svensk fauna. Det hade endast gjorts en tidigare av jämförlig längd och det var Bengt Bergs Sagan om de sista örnarna (1923).

Ardnas kostade mig sammanlagt 30.000 kr i tillverkning om man utgår från att mitt arbete var gratis. För skolfilmsrätten lämnade Norstedts skolfilmsavdelning fri film och fri tillgång till kamera. Svenska Dagbladet förutbeställde tio artiklar från expeditionen.

Omkring 1965 ville jag inte längre ha risken och kostnaderna att förvara nitratmaterialet till filmen -- negativ och kopia -- så jag brände upp alltsammans sedan jag först klippt ut några scener med bl a örnarna som var unika.

Jag var ensam på denna expedition och skötte själv fotograferingen, för att sedan även ta hand om klippningen. Platsen för det hela var dalgångarna till Vindelälven och dess biflod Laisälven samt Umeälven, alltså i Västerbotten och Norrbotten. Jag vill inte avslöja vilka exakta lokaliteter det rör sig om av naturskyddsskäl.

Sedan gjorde jag flera andra filmer, t ex I lapplandsbjörnens rike (1940), Från vinterviste till sommarfjäll (1949), Sampo Lappelill (1949) och Den levande skogen (1966/16), för att bara nämna några. Jag skrev flera böcker om mina naturstudier, den som utnyttjar samma material som filmen om Ardnas heter "Kungsörnarnas dal" och kom ut 1932.

Det har alltid förvånat mig vilken stark effekt Ardnas hade på publiken, och ändå gjordes redan vid denna tid många utomordentligt vältagna och välredigerade djurfilmer. Min i allt mycket enklare produktion gav kanske intryck av att här var de vilda djuren fria och ostörda, och att ingenting var konstlat och arrangerat. Det var väl det som drog. Med inkomsterna från denna film -- framförallt i Tyskland -- köpte jag sedan egen filmkamera och framför allt linser med teleskopisk brännvidd, långa linser som behövdes för djurfotografering.

För att vinna inträde på Skogshögskolan måste vi blivande forstmästare bl a ha en allsidig skogspraktik. Den skaffade jag mig redan under 20-talet, och det var inte tal om annat än att det var begäret att få jaga som påverkade mitt yrkesval. Men snart nog kom jag underfund med att många vilda djurarter var nära nog utrotade, att djurlivet måste skyddas istället för att beskattas och att tjuvskyttet måste stävjas. På de avverkningsplatser, där jag tjänstgjorde vintertid som timmertummare i nordvästra Dalarna, förde var och varannan timmerkörare geväret med sig i lasset och gevär fanns också undangömda i granriset på sovbritsarna i de usla och primitiva skogskojorna. Ett stillsamt påpekande att tjädern och orren och också andra vilda djur var fridlysta besvarades alltid kort, nästan ovänligt med att 'hit in i skogen når inga fridlysningar'. Och därmed fick man låta sig nöja för husfridens skull. Det var då jag sålde mitt gevär, min fina 'drilling' med gravyrer och ornament, som jag köpt av min kompis, timmertummaren Helge Lars Larsson i Rörbäcksnäs, som hade en liten privat vapenimport, och köpte en kamera istället, som så småningom blev en filmkamera. Jag ville visa mina medmänniskor hur vackra djuren var i skog och mark och hur väl värda de voro att skyddas till människans glädje och trivsel.

En del recensenter trodde att Ardnas var en ljudfilm, men förhållandet var det att jag hade en stor uppsättning skivor som jag körde samtidigt med filmen via en fjärrmanövrering. Musiken var nordisk på skiva. Några djurläten kom från inspelningar som jag gjort tidigare med Radiotjänst. Vi hade då dragit fram extra ledningar till orr- och tjäderspel ute i markerna från närmaste telefonstolpe, och sände sedan spelen på tråd till Radiotjänsts studio i Stockholm där skivorna graverades. Orrspelet kom från Värmland, tjäderspelet från Dalarna. Och med de skivorna och andra som jag köpte illustrerade jag min film."

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se