Synnöve Solbakken (1934)

Media (107 st)

Originaltitel	Synnöve Solbakken
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Tancred Ibsen
Producent	Olof Thiel
Manus	Tancred Ibsen Torsten Flodén
Förlaga	Synnøve Solbakken (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Irefilm
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1934-10-22

Medverkande

Ulla Wessman
Synnöve som barn

Nils Granberg
Torbjörn som barn

Terje Reuter
Knut som barn

Karin Ekelund
Synnöve Solbakken

Fritiof Billquist
Torbjörn Granliden

Helge Mauritz
Knut Nordhaug

Visa alla medverkande

Handling

Det hela börjar när Synnöve på den stora gården Solbakken och Torbjörn på gården Granliden växer upp i samma norska dal. Barnidyllen hotas av att Torbjörns farfar super så att...

Visa hela handlingen

Press

StT (Robin Hood): "Manuskriptets människoskildring är vag, man får inte klart för sig att Synnöve vuxit upp i ett religiöst hem, och man får inte klart för sig att hjälten Torbjörn...

Visa all press

Relaterat

Det hela börjar när Synnöve på den stora gården Solbakken och Torbjörn på gården Granliden växer upp i samma norska dal. Barnidyllen hotas av att Torbjörns farfar super så att familjen tvingas lämna sin gård.

Synnöves mor vill inte att dottern leker med Torbjörn. Modern gynnar i stället Torbjörns rival Knut Nordhaug. Det förekommer en skum figur i handlingen, Aslak, som sätter Torbjörn upp mot sina föräldrar, men hans far Sämund Granliden jagar bort Aslak från gården och förlåter sin son.

Barnen har blivit vuxna. Ibland retar pojkarna i bygden Torbjörn för hans supige farfar och det leder till ideliga slagsmål, något som Synnöve ber Torbjörn sluta med.

Hans syster Ingrid och Synnöve drar upp till sätern för att valla djuren. Knut vill locka med Torbjörn till ett bröllop i trakten. Men Torbjörn vill inte gå, han har ju lovat Synnöve att sluta slåss. Men handlingen kompliceras av att Aslak dyker upp, en häst blir skrämd, en vagn måste repareras och plötsligt har Torbjörn kommit till platsen för bröllopet och snart är han invecklad i slagsmål med Knut. Den senare kan inte klara sig så han hugger Torbjörn i ryggen med sin kniv.

Torbjörn tillfrisknar men är förlamad och säger till Synnöve att hon får skaffa sig en annan vän, hon kan inte kedjas vid en krympling. En dag när han sitter ute på gården ser han sin fars vagn välta och i oron för hur fadern skall klara sig rusar han upp -- för första gången sedan förlamningen. Ett mirakel har botat honom. Han går till kyrkan och räcker Knut handen till försoning.

Familjerna Solbakken och Granliden försonas och Torbjörn kan äntligen få sin Synnöve.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Robin Hood): "Manuskriptets människoskildring är vag, man får inte klart för sig att Synnöve vuxit upp i ett religiöst hem, och man får inte klart för sig att hjälten Torbjörn är en hetsporre och bärsärk av naturen. Men manuskriptet har dock här och där fyndiga vändningar och bilduppslag, och man gissar knappast fel om man återför dessa friska glimtar till Flodén.

Björnsons novell går knappast att modernisera, och man har inte gjort några allvarliga försök. Men man har inte heller eftersträvat en ålderdomlig tidsfärg. Tancred Ibsen tycks sakna stilkänsla, han blandar gammalt och nytt hur som helst. Säterjäntan Solveig Hedengran talar som en bildad Stockholmsflicka av i dag, men inga moderna flickor fjålla omkring på åkrar hand i hand och tralla, det gör man bara i romantiska noveller.

Ibland spelas det ytlig komedi och säges repliker så platta och föga Björnsonska som möjligt. Men ibland får man upp en intensiv Björnsonsk stämning -- särskilt Karin Ekelund i sina lyckligaste ögonblick.

Varken hon eller Torbjörn (Frithiof Billquist) kunna spela bondfolk som man tror på. Men varför begära det omöjliga? Utan regi kan ingen skådespelare göra en genomförd filmprestation. Ifall han inte är så genomkunnig som Sjöström, eller får en så tacksam bovroll som Gösta Gustafsson. Både Karin Ekelund och Frithiof Billquist äro dock sympatiska -- det är länge sedan man sett en så bra ung hjälte i svensk film som Billquist här.

Men det är korna, landskapsbilderna, Victor Sjöström och Hugo Alfvén som räddar denna Irefilm."

DN (Carl Björkman): "Själva kärlekshistorien skildras vackert, på något sätt tafatt och blygt och älskligt. Den tangerar aldrig det gråtmilda sentimentet och hoppar inte häller över de erotiska skaklarna. Man befinner sig hela tiden på jorden, någon gång måhända i bilder och scener som ha ett alltför traditionsbundet sävligt förlopp.

Men annars, vilken jord, vilka sjöar, vilka himmelsvida utsikter som inramning åt berättelsen! Här har filmen en lyrisk känsla som inte går av för hackor. Filmen består väl till största delen av exteriörer, människorna ha också rymd och luft omkring sig.

Ur spelsynpunkt gör den nya Synnöve Solbakken ett fullt acceptabelt intryck. Ett och annat teatertonfall och en och annan teaterfigur har kanske slunkit med, men på det hela taget är det naturliga, trovärdiga människor man möter.

Bäst står sig i det hänseendet svärdsidan med Victor Sjöströms Sämund som dominerande gestalt. Inte en gest för mycket, inte ett falskt tonfall. En skarpt skuren profil, en myndigt trygg och bred prestation. Även Fritiof Billquist som Torbjörn passade väl in i berättelsen; man minns särskilt scenen då han omfamnade björken i obehärskad glädje, det var en oväntad intensitet över hans spel i dessa bilderna."

Kommentar Svensk filmografi

Samtidigt med den svenska versionen inspelades filmen i en norsk version, Synnøve Solbakken. Om inget annat sägs gäller namnuppgifterna i uppslagsposten även den norska versionen.

Romanen "Synnøve Solbakken" av Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) utkom 1857. Detta är den andra svenska filmatiseringen, den första gjordes av Filmindustri AB Skandia 1919 i regi av John W. Brunius. 1957 kom en tredje svensk filmatisering i regi av Gunnar Hellström och producerad av Sandrews och Artistfilm.

Tancred Ibsen (intervju 30.9.1975):

"Vi spelade in interiörerna på Lästmakargatan hos Irefilm och exteriörerna i Vågå, som är en sidodal till Gudbrandsdalen, närmaste järnvägsstation ligger på flera timmars avstånd och heter Otta.

Det blev två versioner -- vilket var Olof Thiels idé, han var producent. Dels den svenska där Karin Ekelund spelade Synnöve, dels den norska där allting togs om på svenska men där Randi Brænne spelade Synnöve på ett slags svensk-norska. Den senare versionen gick enbart i Norge och visade sig vara en ganska god affär. Men språket i bägge var svenska.

Jag var glad över att ha Victor Sjöström med i filmen som Sämund Granliden.

Efteråt anmärkte svenska kritiker -- bl a Robin Hood -- på att jag blandade gammalt och nytt. De syftade närmast på att i festscenerna har kvinnorna nationaldräkt och männen normal kostymering, men så var bruket på den platsen. Svenskarna hade svårt att förstå att här fanns bondefamiljer som bott på samma plats i tusen år, de var förmögna och bildade, det var inga skansenbönder."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare.