Än leva de gamla gudar (1937)

Media (55 st)

Originaltitel	Än leva de gamla gudar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Schamyl Bauman
Manus	Schamyl Bauman Gideon Wahlberg
Förlaga	Ende schlecht, alles gut (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Europa Film
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1937-09-11

Medverkande

Edvard Persson
Napoleon Pettersson, pappershandlare

Karin Ekelund
Karin Bureskjöld, Napoleons dotter

Tord Bernheim
Georg Bureskjöld, Napoleons ene son

Åke Jensen
Kurt Bureskjöld, Napoleons andre son

Dagmar Ebbesen
Hulda, Napoleons hembiträde

Helge Hagerman
Hans, Napoleons butiksbiträde

Visa fler

Handling

I inledningen möter vi några unga människor. Det är syskonen Karin, Georg och Kurt Bureskjöld, barn till pappershandlaren i Västköping, Napoleon Pettersson. Barnen har dock flyttat till...

Visa hela handlingen

Press

SvD (Eveo): "Som nästan alltid när det gäller Edvard Persson-filmerna är tempot nästan genomgående flegmatiskt. Det finns inte en scen i denna film, som rycker upp en ur den något...

Visa all press

I inledningen möter vi några unga människor. Det är syskonen Karin, Georg och Kurt Bureskjöld, barn till pappershandlaren i Västköping, Napoleon Pettersson. Barnen har dock flyttat till Stockholm. Sönerna bedriver ett slags fabriksverksamhet med kontor vid Norrmalmstorg. För att visa sin modernitet och sitt avståndstagande till faderns småstadsmässighet har de bytt efternamn.

Sönerna behöver kapital till sin verksamhet och försöker gifta bort sin syster med en rik baron. Därutöver försöker de förmå sin far att sälja sin affär och ringer upp hans konkurrent Klein. Klein uppsöker Napoleon och säger att affären är gammalmodig och behöver moderniseras. Själv tycker han att Klein bara är ute för att imponera. Klein har biträdena men han har kunderna. När Klein säger att man inte kan gå emot utvecklingen, att de stora äter upp de små och det är tidens gång, då slänger Napoleon ut Klein.

Livet i Västköping utmärks i övrigt av idyll och gemyt. Napoleon är bl a engagerad i frivilliga brandkåren vilket ger tillfälle till fest och gemenskap, där Napoleon nostalgiskt besjunger barndomens dagar.

Barnen söker nu upp sin far. De pratar om sitt fabriksprojekt och att affärerna kommer att bli bättre när kriget kommer. De säger att han skall sälja sin "smörja" till Klein och flytta med dem till Stockholm. Där kan han träffa fina och bildade människor. De säger att de numera har umgänge i så fina och exklusiva kretsar att deras far inte kan driva en så enkel affär. De berättar också om sina planer för systern, som dock gör min av att vara mer intresserad av Napoleons biträde Hans. Napoleon motsätter sig starkt deras förslag. När Karin emellertid tycker han skall sälja går han motvilligt med på det.

I Stockholm blir Napoleon installerad i en modern funkisvåning. Hans hembiträde Hulda som följt med tar snabbt intryck av miljöbytet och deklarerar att hon inte längre vill tituleras piga utan domestik och antar en min av högfärdighet. För att "modernisera" fadern engagerar man bl a en boxningstränare. Napoleon verkar till en början bortkommen men träningssessionen slutar med han att slår knock på tränaren.

Napoleon får besök av sin gamle kollega från Västköping, specerihandlare Lundström, som kan berätta att Kleins affär går bakåt. Napoleon visar upp våningen för sin vän. Denne får pröva en modern funkisfåtölj vilket känns mycket ovant. Något som ser ut som modern konst visar sig vara en nedfällbar säng.

Napoleon förklarar nu för honom vad kultur är. Det är en andlig parfym som folk sprutar på sig för att man inte skall känna lukten. Han pekar på den minimala frukostbricka som Hulda kommer in med. det är sånt som kulturmänniskor ska leva på, säger han. Napoleon uttrycker en allmän leda vid detta moderna liv där han inte får arbeta som han är van vid. Men säger att du ska vara lugn Lundström, än leva de gamla gudar! Han öppnar chiffonjén där han gömt undan brännvin och mat som de sedan smörjer kråset med.

Sönerna har mottagning för bl a baronen och Napoleon är där. De förnäma gästerna verkar ignorera honom men han slår sig i samspråk med en ingenjör, som förklarar vilken invecklad maskin hjärnan är hos en sådan. Vad vore industrin utan uppfinningar och maskiner, kriget utan uppfinningar. Napoleon läxar upp denne teknokrat och säger att kriget är en förbrytelse och var och en som bidrar till kriget är en förbrytare.

Det kryper fram att sönernas verksamhet har att göra med tillverkning av stridsgas och vid det här laget har Napoleon fått nog av dem. Han läxar upp dem för att ha sålt hans affär och skövlat hans hem. Han vill ha arbete, säger han. Han son Georg tar avstånd från faderns utbrott och säger åt honom att aldrig mer sätta sin fot på hans golv. Han får svaret att måtte de ångra vad de sagt till sin gamle far men att de aldrig mer skall behöva skämmas för honom. Han går ut för att söka arbete och träffar på en pappershandel, där han blir bekant med innehavaren Eva Gustafsson. Han gör den snart till en blomstrande verksamhet, som sköts av hans dotter Karin, nu tillsammans med Hans, hans tidigare biträde.

Karin och Hans beser ett husbygge och går omkring bland byggnadsställningarna. Karin kan för sin del redan möblera upp den framtidsvåning hon drömmer om i det fortfarande ofullbordade bygget. De stöter ihop med Napoleon och Eva som också beser byggplatsen. Napoleon säger att han alls inte kan tänka sig att bo ett sånt här modernt funkishem men verkar inte helt övertygande.

Under tiden har Kleins affär hemma i Västköping gått omkull och Napoleon köpt tillbaka den. Nu uppsöks han av sina ångerfulla söner som erkänner att de förlorat allting de haft på sina affärer. Han läxar upp dem för att ha försökt tjäna pengar på kriget och erbjuder dem i stället arbete i hans gamla butik i Västköping. Han hälsar dem välkomna ner på jorden igen och omfamnar sina söner med orden: Livet skall lösas med arbete, än leva de gamla gudar!

Pressreaktion Svensk filmografi

SvD (Eveo): "Som nästan alltid när det gäller Edvard Persson-filmerna är tempot nästan genomgående flegmatiskt. Det finns inte en scen i denna film, som rycker upp en ur den något sömniga ro, vari man invaggas. Bäst är Persson när han får slå sig ned vid ett bord och grundligt förbereda sig till en måltid, som i det här fallet en improviserad vickning på en chiffonjéklaff med fårbog och naturligtvis renat. Då kommer något, som liknar vitalitet över hans sävliga person. 'Vad han är rar', sade ett par damer bakom mig på premiären. Det är kanske en riktig karaktäristik. Men emellanåt önskar man något mera av en skådespelare. I det här fallet tillkommer ju hatten, det förlägna fnittret, den smäktande stämman och jargongen, och allt detta framkallade som vanligt hög publikstämning.

Innehållet i filmen tål naturligtvis inte en granskning. Det är minst sagt kuriöst. Men om det måste vara så där i folklig underhållning: stygga söner, som skämmas för sin far men plocka honom på pengar. Och en flicka, som halvt mot sin vilja skall giftas bort med en teaterbaron med flint och monokel, så frågar man sig billigt varför inte historien ändå kunnat utföras med någon trovärdighet i detaljerna. Exteriörerna i detta Westköping -- obs! Westköping nu igen -- förefalla att vara upptagna i Sigtuna och Arboga. Lade inte herrar regissörer, S. Bauman och G. Wahlberg, märke till att folk går klädda likadant där som i Stockholm och att de uppföra sig och reagera på samma sätt som herrarna själva i givna situationer? Vilken specerihandlare i en svensk småstad går numera klädd som Nils Wahlbom och visar en sådan oförställd häpnad inför ett w. c.? (Smaklig detalj, förresten). Man trodde att svensk film någon gång skulle kunna verka som den vore inspelad i det här århundradet."

StT (Robin Hood): "Till förtjänsterna hör äktheten. Trots allt är denna film om pappershandlanden Napoleon och hans högfärdiga snobb-söner äktare än höstens tidigare svenska filmer, och står den svenska verkligheten närmare. Prestationer som Perssons egen, Mim Perssons, Ahrles, Karin Ekelunds, Dagmar Ebbesens, Wahlboms äro bra och innerliga, och många repliker verkligt roliga. Till felen hör att Persson predikar för mycket, och den primitiva filmtekniken och manushopflätningen. Om linjerna hållits strängare hade filmen kunnat bli mycket bra."

NDA (Axon): "Än leva de gamla gudar är icke endast en rolig film. Den har även en annan förtjänst, som nästan är mera värd, nämligen en sällsynt hjärtlighet och värme. De, som ha gjort filmen -- den nya regissörskonstellationen Schamyl Bauman och Gideon Wahlberg -- ha båda hjärtat på rätta stället och detsamma kan sägas om Edvard Persson, som här gör sin bästa karaktärsroll hittills. Filmen har dessutom en annan uppgift än att bara roa. Den utgör en liten men naggande god predikan till arbetets ära och en sedelärande illustration till det gamla svenska ordspråket om att ärlighet varar längst.

Upptakten är svag -- en av den inhemska filmproduktionens skötesynder -- men också så snart pappershandlaren Napoleon Pettersson kommer med i svängen, blir det en annan fart både på duken och i salongen."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se