Rena rama sanningen (1939)

Media (178 st)

Originaltitel	Rena rama sanningen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Weyler Hildebrand
Manus	Torsten Lundqvist Weyler Hildebrand
Förlaga	Nothing But the Truth (Roman) Nothing But the Truth (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Fribergs Filmbyrå
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1939-05-22

Medverkande

Erik "Bullen" Berglund
Ludvig Lund, bankir vid Bankirfirman Lund & Co.

Tollie Zellman
Charlotta, Ludvigs hustru

Sickan Carlsson
Märta, Ludvigs och Charlottas dotter

Åke Söderblom
Åke Lund, Ludvigs brorson

Håkan Westergren
Bertil Dahl, anställd hos Lund

Eric Abrahamsson
Filip Morell, fastighetsmäklare

Visa fler

Handling

Bankir Lund sitter i telefonerna på sin mäklarfirma i Stockholm. I dag har han ett speciellt bekymmer. Han har privat för många aktier i bolaget Malmverken och vill sälja dem till sina...

Visa hela handlingen

Press

StT (Robin Hood): "Denna glorifiering av lögnen, dessa närbilder av aktiejobbarnas sköna gestalter, denna skildring av den svenska ordningsmakten som kompletta idioter -- det är inte...

Visa all press

Bankir Lund sitter i telefonerna på sin mäklarfirma i Stockholm. I dag har han ett speciellt bekymmer. Han har privat för många aktier i bolaget Malmverken och vill sälja dem till sina kunder, men dessa misstror Malmverken och vill själva sälja. Han säger till sin medarbetare Bertil Dahl att han får försöka övertyga kunderna om stabiliteten hos Malmverken, men denne påpekar att bolaget troligen inte kommer att hitta några sensationella nya malmfynd och att aktierna är instabila och sjunkande. Lunds brorson Åke Lund arbetar på börsen och får samma besked - sälj Malmverken och bluffa. Hemma i Lunds villa stickar fru Charlotta maggördlar till fattiga barn och pratar om detta med dottern Märta och dotterns väninna Gun Morell. Pastor Josephson i fruns välgörenhetsförening är på väg ut för att besöka damerna.

På kontoret övertalar Lund Filip Morell, som är pappa till Gun, att köpa aktier i Malmverken. Ute i villan berättar pastor Josephson att han funnit en lämplig tomt med villa åt välgörenhetsföreningen. Den skall köpas av Morell för 50.000 kronor, men föreningen har bara 30.000 i kassan. Vi får vidare veta att Josephson och Morell får vardera en vinst på 10.000 kronor på affären. Bankir Lund lurar på generalkonsul Åkerdahl aktier för 50.000 kronor som han skall betala senare. In i handlingen kommer två skådespelerskor, Eva och Astrid, som varit kollegor till Åke Lund, som tidigare arbetat som turnerande aktör. Eva har flyktigt träffat bankir Lund på en restaurang vilket observerats av Bertil Dahl och Filip Morell. Eva och Astrid får veta att Åke Lund nu är "bankir" och bor i Lunds villa i en finare förort.

Ute i villan bestämmer sig Lunds dotter Märta för att sköta insamlandet av de 20.000 kronor som fattas för villan till välgörenhetsföreningen. Bankir Lund vägrar släppa till pengar, men han lovar ge henne 10.000 kr om hon på tre dagar kan ordna 10.000 själv. Hon tar 5.000 kronor från välgörenhetskassan, ger dem till fästmannen Bertil Dahl, som skall spekulera fram pengar åt henne på tre dagar - hoppas hon.

Lund säljer mera aktier till sin granne i förorten, grosshandlare Ström. Han diskuterar begreppet ärlighet med Bertil Dahl och Åke Lund och säger att han inte skulle kunna tala absolut sanning i 24 timmar, vilket leder till vadslagning. Bertil påstår att han kan tala sanning från klockan halv fyra samma dag till halv fyra följande dag. Lund, Åke och Morell blir hans motpartners. De skall betala 10.000 kronor om han lyckas. Han satsar Märtas 5.000 kr.

Genast börjar fataliteterna för Bertil. Han är tvungen att säga till en dam som ringer från Systemet att den utsände springpojken är endast 15 år, vilket gör att herrarna inte får någon sprit till veckoslutet. De far ut till Lunds villa för att kontrollera Bertils sanningssägande under ett dygn. Polisen haffar Lund och finner att han dels druckit sprit, dels kört för fort - någonting som Bertil intygar. På väg till villan från polisstationen kör Lund på grannen Ströms parkerade bil och ger den en buckla.

När man kommer fram skapar Bertil oreda genom att exakt tala om vad som hänt, kritisera maten, kritisera damernas kläder - detta sker genom de provocerande frågor han får av vadhållarna. På natten släpper Åke in aktriserna Eva och Astrid som kommer på besök. Paret Lund vaknar och Bertil intygar exakt vilka damerna är och vilka dessa damer känner. Följande morgon anländer generalkonsuln, Åkerdahl, för att betala de 50.000 kronorna, men när han frågar Bertil om aktiernas värde får han ett ärligt svar och river sönder sin check sedan han erbjudit Bertil en anställning. Polisen anländer ditkallad av Ström och Bertil intygar att Lund åstadkom bucklan på Ströms bil.

Morell lurar över aktier han har i Malmverken på Josephson och ett väldigt stimmande utbryter kring aktierna. Lund måste köpa tillbaka en del. Under tiden får Bertil ett telegram som han läser och stoppar i fickan.

Klockan blir halv fyra och Bertil har vunnit vadet. Han ger vinsten till Märta och börjar ställa allting till rätta genom att säga att han slagit vad om att ljuga i 24 timmar. Han avslöjar pastor Josephson som en bluff och en svindlare. För 30.000 som han lånar av Märta köper han alla Lunds aktier i Malmverken. Telegrammet - berättar han därefter - meddelade att Malmverken upptäckt nya malmfyndigheter och att aktiernas värde kommer att fördubblas. Direktör Lund tröstar sig med att aktierna kommer att stanna i familjen, för Bertil skall ju gifta sig med hans dotter Märta.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Robin Hood): "Denna glorifiering av lögnen, dessa närbilder av aktiejobbarnas sköna gestalter, denna skildring av den svenska ordningsmakten som kompletta idioter -- det är inte civilisation i bättre bemärkelse.

Vi klandra inte författaren T. V. Lundqvist. Uppslaget är bra. Och även delvis utformning och repliker. T. o. m. scenen på polisstationen med Thor Modéen är roligt tänkt. Det är bara så att hr Lundqvist tänkt sig fars. I en fars behöver man inte tänka på 'moralisk upprustning' och verklighetstrogenhet. Där gäller det att framkalla skratt -- människorna bli groteska fantasifigurer.

Men vi kunna inte göra farser i Sverige. Det är bara en regissör, som lyckats (en gång -- jag nämner inte hans namn). Våra regissörer förvandla i regel 'farsen' till en 'bild ur det moderna vardagslivet', och då förrycks allting. De ta för allvarligt, för realistiskt på farsuppgiften. Och då framstår ett i och för sig intelligent manus dumt. Så har det gått med Rena rama sanningen.

Vilket inte hindrar att filmen kommer att få skrattarna på sin sida. Smaken är inte så kräsen -- ännu, överallt. Sinnet för nyanser inte så utvecklat."

SvD (Roderick): "Naturligtvis är komiken alltigenom bländverk. Det serveras friskt med gammal skåpmat ur svenskt filmskämtlynne och många nattståndna vitsar bjudas kring.

Men man hinner aldrig riktigt känna den lite ankomna smaken, ty regissören har kryddat och pepprat bra och låtit serveringen gå med rykande rapphet. Farten är också filmens främsta förtjänst. Longörerna hinna aldrig få ett ord med i laget. Rena rama sanningen har det rätta farstemperamentet. Det är rivande rutsch över scenerna. Inte ens amerikansk film får upp en fräsigare fart.

Filmens komiska höjdpunkter äro några Söderblomscener, där ett kabaréupptåg och ett slapstickäventyr med en skumsläckare gå i bästa Chaplinstil. Åke Söderblom skuttar omkring i trappor, över bord och soffor som en vig, liten ekorre i flugigaste crazystil. Han är en hel cirkus i sin lilla miniatyrperson. Nästan lika rolig är Tollie Zellman som den evigt glömska och vimsiga bankirfrun. Ingen kan väl prata nonsens med så godmodig humor som Tollie. Thor Modéen visar sitt skråpukansikte i en sketchartad, litet överarbetad polisscen. Poängen i denna togs likväl hem av Torsten Winges flottiga estetprofil. Hilding Gavle gjorde en rolig mask som fromlande välgörenhetsflabb och Julia Cæsar visade prov på sin speciella hembiträdeskomik. Sickan Carlsson fick som vanligt inte tillfälle att vara annat än käck och söt, men Marianne Löfgren visade sig överraskande hemtam i farsstilen. Sedan Adolf Armstarke har regissören Weyler Hildebrand inte varit mer till sin fördel. Han visar åter tydligt att farsen är hans rätta gebit."

Kommentar Svensk filmografi

Det hela bygger på en komedi som i sin tur är byggd på en roman. Frederick S. Isham skrev romanen "Nothing But the Truth" 1916 och samma år kom pjäsen av James H. Montgomery. Pjäsen uruppfördes 14.9.1916 på Longacre Theatre i New York.

1919 filmades pjäsen av Taylor Holmes Productions i regi av David Kirkland. 1929 kom en ljudfilmsversion från Paramount i regi av Victor Schertzinger, som i sin tur låg till grund för minst tre olika språkversioner från Paramount i Paris 1932: Die nackte Wahrheit i regi av Karl Anton, Rien que la vérité i regi av René Guissart och La pura verdad i regi av Manuel Romero. 1941 kom en nyinspelning från Paramount i regi av Elliott Nugent med Bob Hope och Paulette Goddard.

Som scenpjäs var den mycket seglivad i Sverige. Enbart i Stockholm har den visats på scener 1920, 1929 och 1945 samt sänts ett par gånger som radiopjäs. Premiär den 3.1.1920 på Vasa-Teatern där den på våren och hösten gick 114 föreställningar.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se