Pressreaktion Svensk filmografi
Någon officiellt noterad premiär i Stockholm fick inte denna film. Den dök upp första gången i Eskilstuna i december 1968. Vid evenemanget var Eskilstuna-Kuriren representerad av Birgitta Åström, som avlät följande kommentar:
"Någon sorts Tintomarafigur ska hon kanske föreställa, denna Carmilla i centrum för Claes Fellboms nya film, en varelse bortom ont och gott, älskad av både män och kvinnor. En frä- mling i alla miljöer, obunden själv men bindande alla. Men såtillvida skiljer hon sig från Tintomara att hon, tveklöst och med ett inåtvänt leende, låter männen älska sig. (-) Långsamt långsamt berättas det om denna flicka som är hjärt- ligt ointressant och egentligen bara duger till att klä ut i alla de sista dagars kläder som kan uppbringas. Monica Nord- quist heter hon. Man blir inte skådespelerska bara genom att blicka rådjurslikt kring sig. Många repliker hade inte denna huvudroll att uttala, och det kanske var bäst så."
Bättre tyckte recensenten om Öllegård Welltons tolkning av den alkoholiserade läkarfrun: "Ingen originellt skriven roll men fru Wellton tecknar kunnigt med knappa medel bilden av en människa på gränsen mellan hälsa och sjukdom. Det är inte hennes fel att slutscenen är så vilt vansinnig."
Någon större behållning fick inte Birgitta Åström av sitt premiärbesök. Hon förklarade sig otålig över att så skönt fotograferad men meningslös film gjordes i Sverige och kallade den en "lyxfilm med lyxkänslor för ett lyxigt välfärdsfolk".
Drygt ett år senare, den 19 januari 1970, dök filmen upp i Malmö, nu distribuerad av bolaget Succéfilm - den ursprungl- ige distributören hade då gjort konkurs. Titeln hade ändrats till "En läkares vittne" och en recension från Malmö-visnin- gen inflöt i Expressen. Där skrev Ramon Fridén:
"Om ändå producenten bakom "En läkares samvete" (recensente- ns egen titel) haft så pass mycket samvete att han lagt fil- men på hyllan och bokfört utgifterna under posten "läropeng- ar"! I stället har man valt att satsa på den redan hårt pun- gslagna porrpubliken.
Man reklamerar med en naken brud på affischerna och på still- bilderna i skyltskåpet finns mängder med blottade bröst. Men vad får de stackars herrar se som betalar biljetten? Nakna tuttar i ett par mycket rumsrena och dåliga kärleksscener."
Sydsvenska Dagbladets ordinarie filmkritiker Jan Aghed var ordkarg och avfärdade filmen som kolportage i två korta sty- cken:
"Flitige Claes Fellboms senaste opus kunde vara en filmatis- ering av någon novell ur Min Melodi att skaka Svensktoppens okritiska lyssnare med: Jag låg med min egen styvfar.
Utförande och stil ligger helt i nivå med ett sådant syfte. Som genom en tyst överenskommelse, eller epidemisk smitta, har obegåvningen från manus och regi spritt sig till samtli- ga aktörer, inklusive styvfadern Erik Hell, här en murken påminnelse om det arne mattssonska blodets ödestyngda rop under almarna." (Syftar bl a på "Den onda cirkeln", 1967/18.)
Kommentar Svensk filmografi
Filmen distribuerades i Tyskland 1968 under titeln "Carmil- la - Sie machen Liebe" och i Frankrike 1969 under titeln "Carmilla, vierge folle". Enligt en notis i DN 27.3.1969 be- möttes den bl a högaktningsfullt i den franska tidningen Figaro, vars kritiker Pierre Mazars skrev att den visserlig- en var en melodram men att den tagits om hand på ett nyktert sätt. I Tyskland betraktades den huvudsakligen som en sexex- ploatering. I Norge distribuerades filmen i juli 1970 under titeln "Man brenner hekser".
Till England tycks filmen ha kommit våren 1970 under beteck- ningen "Swedish Love Play". Recensenten i Monthly Film Bull- etin blandade ihop de medverkande men tyckte att filmen hade vissa aspirationer på att skildra ångestfyllda relationer mellan människor men bara lyckats bli krampaktig. "Stilisti- skt är den en salig röra av nya vågengrepp (nya vågen/nouv- elle vague: förnyelsen av den franska filmen under 50-talet och början på 60-talet) men innehåller några ganska vackra landskapsscen- er", slutade recensionen, vars upphovsman misstänkte att se- xavsnitten tvättats i den engelska versionen. Distribuerad i USA på 70-talet.
Ingen kopia tillgänglig för granskning.
