Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970)

Rafflande om 5000 vilt strejkande LKAB:arbetare i Kiruna, där facket kör runt med megafon för att få ner folk i gruvan och strejkledarna hugger varandra i ryggen.

Snön yr så man knappt ser genom vindrutan, men bilen kryper gata upp och gata ner med en man med megafon: "Avdelning 4:s styrelse uppmanar sina medlemmar att rösta på det lönebud LKAB givit. Röstningen avslutas i afton klockan arton noll noll."

Det är vild strejk i gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. Man kräver månadslön istället för ackord, och misstror facket. På filmens ljudspår ligger gruvarbetaren Nils-Erik Wickbergs kommentarer.

Vi valde våra egna egna grabbar. Vi valde strejkkommittén, grabbarna som vi litade på. Och vi krävde att de och inte facket skulle underhandla med LKAB [LKABeee]. Sen är frågan om de har grabbarna håller, eller om facket och förbundet tar över det här.

Fem tusen gruvarbetare har strejkat i nära sex veckor och på stormötena i Kirunas idrottshall ropar man från läktarna att man inte tänker ge upp. Men inom kommittén växer motsättningarna, och nu ska de strejkande rösta. De är sammanbitna. "Jag har ett kuvert här om du…" "Ääh."

Och en ja-röst och en nej-röst och en nej-röst och en nej-röst, och sen är vi splittrade. Och så ska vi delas upp nu, i grupper. Vi håller förbanne mig på att rösta oss ner i skiten.

Dokumentären är en thriller. I en timme och 38 minuter sitter man klistrad framför de rafflande överläggningarna om vilken väg man ska ta. Strejkledare i fårskinnsmössor börjar ge sig på varandra, och vi missar inte ett ögonkast. I Aftonbladet skrev Jürgen Schildt: "[Filmen] placerar oss oavbrutet mitt inne i dramatiken, i böljegången av stormöten, förhandlingar, taktiksnack, 27-mannadelegationens interna schismer. Ändå är detta inte enbart eller ens i övervägande grad en kollektivskildring. Som Lars Westmans kamera hanterar stoffet – med ett foto som är briljant i den enkla meningen att det hela tiden tjänar sina givna och vakna syften – blir det i första hand en film om individerna och ansiktenas roller i ett stycke svensk samtidshistoria."

"Jag är så förbannad så jag kan inte sitta, jag måste stå." I den utmattade strejkkommittén råder en sådan splittring att folk börjar förlora självkontrollen. Ska man gå emot de strejkandes majoritetsbeslut om att hålla ut? Någon börjar härma en motståndares röst, men en annan håller huvudet kallt.

"Det är vår plikt låta bli ta förmyndarrollen, att inte tala om för [de strejkande] vad de vill. De har talat om för oss vad de vill istället. Det är ju det som är skillnaden med den här strejkrörelsen, att vi tar våra rekommendationer nerifrån. Det är frågan om här att folk har valt, och det ska ni fan ta mig finna er i. De har valt själv, de tar sitt ansvar själv."

Efter nära två månader gick arbetarna tillbaka till gruvan. Efter en rad punktstrejker infördes månadslön på försök. Bolaget vägrade gå med på en rad av gruvarbetarnas krav.

I filmen citeras ett samtal mellan fackrepresentanten Ivar Hermansson och LKAB:S verkställande direktör Arne S Lundberg.

Hermansson: Vi känner vårt ansvar och ska aktivt kämpa för att produktionen inte ska sänkas. […]

Lundberg: Ja, men säg att det inte går som ni förutspår. Sjunker produktionen 20 procent är det fruktansvärt, tio procent är ju gräsligt bara det.

Hermansson: I värsta fall har ni den möjligheten att ta till nattskiftet, som en buffert alltså.

År 2000 återvände Lasse Westman till Malmfälten och gjorde filmen 30 år har gått kamrat. Där svarar Elof Luspa, den mest radikala i strejkkommittén, på frågan om strejken var ett misslyckande: "Strejken var inget misslyckande. Det var kanske ett nederlag för oss gruvarbetare, men det var en stor seger för andra arbetare. Det visade att det enda som hjälper i det svenska systemet är strejkerna."

På Nordic Women in Film (nordicwomeninfilm.com) kan ni läsa mer om den mångkunniga fotografen och regissören Lena Ewert, som gjorde flera omstridda dokumentärfilmer innan hon bytte yrkesbana. Lars Westman har fortsatt att göra film om arbetares villkor, världen över. I en rad dokumentärer har han riktat kameran mot sina närmaste. Se döden (1991), där han skildrar de sista tjugo åren i sin mors liv, följdes av en intensiv debatt.

Nina Widerberg 2018

Den här filmen finns i distribution hos någon annan än Filminstitutet. För bokning av filmen, kontakta aktuell distributör direkt. Se längre ned på sidan under rubriken ”Bolag”.

Dokumentärfilm om den stora gruvstrejken i Kiruna Svappavaara och Malmberget från 9.12.1969 till 4.2.1970.

Lena Ewert och Lars Westman började filma på nyåret 1969. Filmen gjordes i samarbete med strejkkommittén vilket gör att den innehåller unika bilder från kommitténs ständiga möten. Dessa möten var i övrigt slutna och utan insyn från massmedierna.

Pressreaktion Svensk filmografi

Alla kritikerna menade att Kamrater, motståndaren är välorganiserad i huvudsak blivit en välgjord och välfotograferad dokumentärfilm. Samtliga ansåg att filmen inte var "objektiv" utan att den tog klar ställning för ena parten. Flera kritiker ansåg det för övrigt omöjligt att göra en objektiv film om en så värdeladdad konflikt som gruvstrejken.

"Jag tycker det är en utomordentlig film, en av de bästa svenska filmer som gjorts det senaste året. Till råga på allt är den spännande -- i varje fall för alla som bryr sig om det mänskliga drama som strejken också var. (-)

Men därmed är inte sagt att filmen utger sig för att ge någon objektiv skildring av strejken: objektiv i den mening som ger litet rätt åt alla och ser allt ur allas synvinkel.

Kamrater, motståndaren är välorganiserad är som redan titeln ger besked om en film som tar ståndpunkt. Den talar för gruvarbetarnas sak genom den grupp som hårdast företräder den. (-)

Det fascinerande med den är just koncentrationen till delegationerna, förhandlingarna, stormötena: spelet inne i strejken, mellan arbetarna och arbetsgivarna, mellan de strejkande och LO s och fackföreningarnas representanter. Det är en levande, dagsaktuell dramatik som filmen aldrig försitter." (Mauritz Edström i DN)

"Den placerar oss oavbrutet mitt inne i dramatiken, i böljegången av stormöten, förhandlingar, taktiksnack, 27-mannadelegationens interna schismer. Ändå är detta inte enbart eller ens i övervägande grad en kollektivskildring. Som Lars Westmans kamera hanterar stoffet -- med ett foto som är briljant i den enkla meningen att det hela tiden tjänar sina givna och vakna syften -- blir det i första hand en film om individerna och ansiktenas roller i ett stycke svensk samtidshistoria. Kamrater, motståndaren är välorganiserad är naturligtvis ingen 'objektiv' film, eftersom det inte existerar några objektiva filmer i sinnevärlden. Men det är en viktig och passionerat genomförd dokumentation om dramat i Svappavaara, Kiruna och Malmberget.

Många bör se den.

Många ska få anledning att fundera ett ögonblick över räckvidden hos sådana helsvenska begrepp som lugn, rättvisa och trygghet." (Jurgen Schildt i AB)

"Kamrater, motståndaren är välorganiserad är en djupt sann eller djupt lögnaktig film beroende på var man står i samhället. Det beror på att Lena Ewerts och Lars Westman kastat alla försök till 'objektiv beskrivning'. Det är naturligtvis helt riktigt eftersom det förmodligen är det enda sättet att skildra vad som händer inom kommittén. Man måste ta ställning. Det gör Westman och Ewerts klart och tydligt. Det är en styrka. Ingen kan anklaga dem för att försöka smyga på någon en partisk berättelse. De tar ställning så klart att ingen kan säga sig ha blivit lurad." (Håkan Thorsson i SDS)

"Det är ett drama som -- hur man än ställer sig till dess tolkning -- ger åskådaren en stark närvarokänsla. I många psykologiskt intima närbilder fångas motståndarnas ansikten och växlande sinnesstämningar: revoltglöd i ögonen, maktens hopknipna käkar, triumferande skratt, ironisk tystnad, röster som kantrar av vanmäktigt raseri . . .

Som ögonblicksrapport om ett stycke svensk sam!tidshistoria är filmen välkommen och värdefull. Men i mitt tycke står ändå de officiella huvudaktörerna alltför mycket och ofta i strålkastarljuset. Jag tror att argumenten skulle ha fått ökad slagkraft om kameran också uppsökt de tusentals statisterna och gett oss inblickar i deras anonyma vardagsliv." (Carl-Eric Nordberg i Vi)

Kommentar Svensk filmografi

Gruvstrejken 1969/1970 genererade två dokumentärfilmer i långfilmsformat. Den första Gruvstrejken 69/70 (1970/11) av Margareta Vinterheden och Alf Israelsson hade premiär 1970. Den andra var Kamrater, motståndaren är välorganiserad, som också fick det bästa mottagandet -- kanske något orättvist, eftersom den färdigställdes senare och därför blev mer komplett.

Redan efter urpremiären i Folkets hus i Svappavaara den 12.12.1970 kom debatten i gång om Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Filmen hade fått stöd av strejkommittén som också genom en arbetsgrupp deltog i redigeringsarbetet. Vid den förvånansvärt glest besökta premiären gick bedömningarna bland gruvarbetarna starkt isär om filmen. Fraktionerna inom strejkkommittén hade olika synpunkter på hur de hade behandlats. Arbetare utanför strejkkommittén hade synpunkter på hur kommittén arbetat. Och så vidare.

Filmerna hade svårigheter att finna en distributör. Till slut åtog sig FHR (Folkets Husföreningarnas Riksorganisation) att distribuera filmen via sitt dotterföretag Warner-Sergel Film. Bengt Göransson -- då chef för FHR, senare kulturminister -- hävdade dock snart att filmen gick så dåligt att det inte var lönt att ha den i distribution. Filmarna hävdade å sin sida att FHR medvetet hade legat lågt i sin marknadsföring. Filmerna anade påtryckningar från LO. FHR slutade distribuera filmen. Först i april kom den till Stockholm.

Nästa debatt kom att handla om TV-visningen av filmen. TV 2 köpte filmen redan 1971. Den programsattes men stoppades i sista stund. Orsaken sades vara att filmen innehöll osakliga påhopp på Sveriges Radio. Filmarna och många i pressen anade dock även här påtryckningar. Först 1974 kom den att visas och då efter det att filmerna hade gått med på att klippa den scen som Sveriges Radio varit kritisk emot. Då protesterade folk ur strejkkommittén som ansåg att filmarna inte hade någon rätt att göra dessa ingrepp. Det hela löstes genom den då etablerade metoden att lägga en debatt efter filmen, "med representanter för alla parter".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se