Man måste ju leva ... (1978)

Media (1 st)

Originaltitel	Man måste ju leva ...
Svensk premiärtitel	Man måste ju leva ...

Regi	Margareta Vinterheden
Manus	Alf Israelsson Margareta Vinterheden
Producent	Alf Israelsson
Foto	Odd Geir Sæther Petter Davidson (kompletteringar) Rune Ericson (kompletteringar)
Musik	Sakari Kukko
Koreograf	Graham Tainton
Klippning	Alf Israelsson Susanne Linnman Dag Hjorth Margareta Vinterheden
Ljudtekniker	Pelle "Badis" Andersson
Rådgivare	János Herskó (dramaturgisk) John-Erik Forslund (kreativ) Dag Hjorth (kreativ) Åke Jonsson (kreativ) Juris Zirdzins (kreativ)
Scripta	Tove Johanson
B-foto	Lars Karlsson Harald Paalgard
Elektriker	Sven Bohlin
Ljussättare	Sadaaki Suzuki
Negativklippning	Arne Widin
Musikarrangör	Sakari Kukko
Rekvisita	Johan Stenius
Kläder	Birgitta Sjölander
Smink	Christoffer Dogertz
Ljudläggning	Christer Furubrand Per Carleson Alf Israelsson
Mixning	Sven Fahlén
Övrig medarbetare	Bo Westerlund (printer effects) Mite Ziemelis (assistent) Björn Hammarkvist (maskinist) René Zuber (maskinist)

Stig Engström	Nils Gustavsson
Lena Granhagen	Karin, hans fru
Marja Packalén	Marja, Nils arbetskamrat
Ulf Johanson	Arvid Svensson, fackklubbens ordförande
Thomas Hellberg	Sune, Nils arbetskamrat
Eduardo Montes	Eduardo, Nils arbetskamrat
Karin Miller	Stina, Nils arbetskamrat
Björn Gedda	Rolf, Nils arbetskamrat
Tomas Bolme	Falk, personalchef
Gösta Prüzelius	verkställande direktör
Leif Stålhammer	förman
Olof Buckard	industriministern
Olof Willgren	avdelningschef
Mia Benson	Falks sekreterare
Lasse Petterson	Erik
Bernt Dahlbäck	Lindström, AMS-tjänsteman
Bissa Abelli	Miss Lola
Rolf Skoog	Rolf Skoog
Felix Engström	Magnus, Nils och Karins son
Johanna Granhagen	Ingrid, Nils och Karins dotter
Maria Montes (som Maria Santiago Jaramillo)	Maria, Eduardos fru
Eduardito Montes	Eduardito, Eduardos son
Britt-Marie Montes	Britt-Marie, Eduardos dotter
Lennart Lundgren	öldrickare
Raisa Jokinen	Raisa, Marjas kamrat
Anders Thunberg	journalisten vid fabriksgrinden
Hubert Lamprecht	den tyske direktören
Lennart Duvsjö	dansbandssångaren
Stockholmarna	dansbandsorkestern
-	Ej identifierade:
Mats Borg
Bengt Eriksson
Enrique Gonzales
Bengt Lange

Produktionsbolag	Vita Duken Film
	Fria Filmare Produktion AB		(för)
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svensk Filmindustri	1978
Laboratorium	AB Film-Labor

Sågen i den norrbottniska byn läggs ned, och Nils blir arbetslös. För att klara familjeförsörjningen tvingas han resa söderut. Hans fru Karin och barnen stannar tills vidare kvar i byn.

Nils börjar arbeta på en fabrik. Förutom jobbet har han blivit lovad en god bostad så att familjen kan flytta till honom. Men personalchefen har lovat för mycket, och Nils får hålla till godo med ett rum i en barack.

Nils arbetar i grupp med Stina, Sune, Marja och Eduardo. Marja kommer från Finland och Eduardo från Spanien.

Jobbet är monotont. Nils står vid en stansmaskin. Han försöker följa säkerhetsföreskrifterna, men då får han veta att han sänker gruppackordet.

I baracken härskar tristessen. Nils söker sig ut på stan. Han besöker en porrklubb. Där finns en strippa som känner sig hemlös. Också hon visar sig vara utlokaliserad från Norrland.

Marja väcker Nils' intresse, och det växer fram en allt närmare kontakt mellan dem. De inleder ett förhållande som förändrar hans invanda livsmönster. Hon har självförtroende och vet att hävda sig både på jobbet och i privatlivet.

På jobbet minskas arbetslaget från fem personer till fyra. Det ska ge rationaliseringsvinster. Stina tvingas flytta på sig, samtidigt som de kvarvarande lockas med ökad förtjänst. Men facket med ordföranden Arvid i spetsen lyckas inte utverka mer än 50 öres höjning i stället för begärda 2:50.

Karin kommer till Nils på besök. Hon fattar snart misstankar om otrohet, och han medger att så har det blivit.

Nils och Karin tittar på en lägenhet. Hon är inte nöjd med den.

De skiljs på järnvägsstationen, när Karin ska åka hem. De är nästan som främlingar för varandra.

Eduardo kommer för sent till jobbet en dag. Han råkar i handgripligt gräl med avdelningschefen, och följden blir uppsägning. Men hans kamrater träder till aktion och inleder en sittstrejk. De ställer två krav -- att Eduardo ska återanställas och att de ska få sina 2:50. De förhandlar och får förvånansvärt snabbt igenom kraven.

Nils och Karin säljer sitt hus hemma i byn och flyttar till lägenhet i stan.

Samtidigt hotas Nils av uppsägning. En avdelning på fabriken ska läggas ned. Tillverkningen ska flyttas utomlands.

Hos Karin har kampviljan och den politiska medvetenheten vuxit. Det ringer, och hon svarar i telefon. Det gäller ett demonstrationståg. Nils sitter nedsjunken och tittar på TV. (Bearbetning av artiklar, recensioner och SFI-material)

Censurnummer	118940
Datum	1978-03-09
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	2790 meter
Kommentar	Aktlängder: 490, 600, 550, 525, 445, 180.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	16 mm
Hastighet	24
Längd i meter	1120 meter
Längd i minuter	102 min
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Man måste ju leva . . . mottogs genomgående välvilligt av kritiken och i några fall starkt berömmande.

Arbetet (Sven E Olsson): "Vi är inte bortskämda med bilder från svenskt arbetsliv i vår nationella filmkonst. Allra minst har vi blivit bortskämda under det 70-tal som inte minst inom det här mediet har blivit en pendel bort från alla de drömmar om en bättre tingens ordning som 60-talet lyckades väcka. Nu kommer Margareta Vinterhedens och Alf Israelssons Man måste ju leva och lyckas få fjutt på en rad av de explosiva sanningarna som Lars Molins Bomsalva gick bet på. Den lyckas därför att den vågar lita på sprängkraften i sitt eget stoff -- på indignationsglöden i den verklighet som uppifrån söker skylas bakom termer som strukturomvandling och rationalisering. (-)

Bilderna är knappa och enkla, och scenerna har en äkthetens prägel även om dramatiken i dem är skapad, förfärdigad. Att konstlösheten ibland rent av ger ett valhänt och kantigt drag åt enskilda situationer, snarare förstärker än stjälper det som filmen har att säga.

Och det är en hel del det. Baracklivets förfärande ensamhet, vars alternativ tycks vara kvartingen eller lösnumret. Jobbet: monotont och ackordstressat och de ibland brutala valen mellan kompissolidaritet och höjd privatkonsumtion. (-)

Idel angelägna problem således. Det innebär dock inte att Vinterheden-- Israelsson försummat människorna bakom och framför dem. (-)

Inte minst blir kvinnornas situation tydliggjord. Den isolerade invandrarkvinnans. Den ensamstående kvinnans -- gjord med en rak obändighet av Marja Packalen. Den kvarvarande hustruns, vars nyfunna tjejkraft Lena Granhagen ger så finlemmade konturer.

Jag har sett artistiskt mer drivna filmarbeten, det skall erkännas. Men jag har sett få svenska filmer som så modigt och rejält tar tag i en verklighet som finns omkring de flesta av oss här och nu.

Jag vågar rentav påstå att den är spännande."

Vi (Carl-Eric Nordberg): "Titeln låter resignerad. Men i själva verket är filmen trotsig och optimistisk. Den rensar luften och gör det lättare att andas i nuets ängsliga och instängda folkhem.

I klara, knappa och nästan 'manligt' kraftfulla bilder berättar Margareta Vinterheden -- regissören som tillsammans med Alf Israelsson också svarar för manus -- om f d sågverksarbetaren Nisse, 35. (-)

För nära nog första gången på en svensk bioduk skildras kvinnor här som politiskt självständiga och rentav som moraliskt starkare än skapelsens herrar. (-)

Samhörighetens frasfria visa -- det är ledmotivet. Kanske börjar också ett nytt trots växa fram hos fackets representant som länge mest liknar en kompromissande pajas. På jobbarnas hån -- Du har bara varit en tom vante, Arvid -- svarar han till sist: Då går det kanske att stoppa en knytnäve i vanten! Inte minst i dagens politiska läge känns den här filmen oerhört välgörande."

AB (Jurgen Schildt): "Visst är filmen kantig och på flera håll osäker i uttrycken. Men den tar fatt i ett viktigt och dagsaktuellt stycke av svenskt liv och svenskt arbete. (-)

Det är inte svårt att inse trovärdigheten hos Stig Engström, berättelsens axel och mittfigur; liksom hos Marja Packalens finska invandrare och Lena Granhagen i rollen som den hemmavarande och av otroheten plågade Penelope. Ändå: har det blivit en lyckad s p e l f i l m?

Det har det inte. Delar av de dramatiserade episoderna och den skrivna intrigen bär ovanans kännemärken. Fragmenten blir uttrycksfullare än helheten. Det är som om Margareta Vinterheden -- i motsats till Lars Molin i den nerläggningshotade Bomsalva -- frivilligt överrumplats av ett maskineri som är för knepigt att hantera. Vartill kommer att musikbandet är ett under av okänslighet och förefaller inlånat från ett ovädrat diskotek. (-)

Viktig och hedervärd är den dokumentära och beskrivande och oretuscherade sidan av Israelssons & Vinterhedens rapport. Den visar oss några breda flikar av en mänsklig och industriell sanning.

Det är nog där de borde ha stannat."

Kommentar Svensk filmografi

En artikel av Ann-Marie Åsheden i Aftonbladet (12.4.1978) berättar om filmens tillkomst:

"Hemma i våningen i Stockholm sitter Alf Israelsson och Margareta Vinterheden med sex filmrullar framför sig. Det är en kopia av Man måste ju leva -- resultatet av fem års arbete.

Alf och Margareta har gjort det mesta själv: från idé till klippning. Nu hjälper de också till med distributionen.

1972 började de gå ut på arbetsplatser och diskutera jobbet, facket och livet med arbetarna.

-- Vi fick en tidsbild av Sverige på 70-talet, säger de. Många människor hade liknande upplevelser och känslor. Vi byggde vårt filmmanus på det gemensamma i alla berättelser.

När de äntligen började filma 1976 stod Margareta för regin och Alf för produktionen. (-)

Alf och Margareta räknar med att deras film kommer att stanna på 2 miljoner när sluträkningen är betald. Det låter mycket, men är förhållandevis billigt. Man måste ju leva är en lågbudgetfilm.

Det beror inte bara på att Alf och Margareta gjort det mesta själva. Det beror också på att de flesta skådespelarna i filmen inte tagit ut marknadsmässiga gager.

-- De har satsat en del av sitt arbete i filmen och är delägare, menar Alf och Margareta.

Men hur har de fått ihop pengar till det jätteprojekt, som en långfilm ändå är?

Från Svenska Filminstitutets H2-fond fick de 900 000 kr. Stipendier, manusbidrag, banklån och skådespelarnas insatser står för resten."

1976-06-15

Sverigepremiär	1978-03-20	Sture	Stockholm	Sverige	102 min
Urpremiär	1978-03-20	Sture	Stockholm	Sverige	102 min
TV-visning	1980-10-13	TV1		Sverige	98 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	2022-01-30		Stockholm	Sverige

Originaltitel	Dancing Queen
Kompositör	Björn Ulvaeus	(1976)
	Benny Andersson	(1976)
	Stikkan Anderson	(1976)
Textförfattare	Björn Ulvaeus	(1976)
	Benny Andersson	(1976)
	Stikkan Anderson	(1976)

Originaltitel	Why Did It Have To Be Me
Kompositör	Björn Ulvaeus
	Benny Andersson
Textförfattare	Björn Ulvaeus
	Benny Andersson
Framförs av	ABBA

Originaltitel	Frykdalsdans nr 2
Textförfattare	Tord Wetterberg
Bearbetning	Ernst Willners	(musikbearbetning 1902)
Sångare	Lennart Duvsjö
Framförs av	Stockholmarna

Originaltitel	Cryin' Time
Kompositör	Buck Owens	(1965)
Textförfattare	Olle Bergman	(svensk text)
	Buck Owens	(engelsk text 1965)

Originaltitel	Imala maika
Framförs av	Piirpauke

Originaltitel	Konevitsan kirkon kellot
Arrangör	Piirpauke	(1975)
Framförs av	Piirpauke

Originaltitel	Nu är det lördag igen
Kompositör	Gunnar Molthon	(1971)

Originaltitel	Om morgonen vi till arbetet går

Originaltitel	Solen lyser över våran stad
Kompositör	Örjan Englund	(1974)
Textförfattare	Örjan Englund	(1974)

Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag	Stockholm	1978			(bidrag om 236 184 kr)

En sann historia (1985)

Man måste ju leva ... (1978)

AMS-tjänsteman

Arbetare

Arbetslöshet

Fabriker

Fabriksarbetare

Fackföreningar

Fackföreningsordförande

Flyttning

Föllinge/Jämtland

Förhandling

Invandrare

Jämtland/Föllinge

Jämtland/Lillholmsjö

Klasskamp

Lillholmsjö/Jämtland

Norrbotten

Otrohet

Personalchef

Porrklubb

Sittstrejker

Stockholm

Strejker

Sågverksarbetare

Uppsägning av anställning

Verkställande direktör

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2787

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2783

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	MAN MÅSTE JU LEVA...

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	1
Affischtitel	MAN MÅSTE JU LEVA...
Tryckeri	Narva-Tryckeriet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Man måste ju få leva. Av Alf Israelsson och Margareta Vinterheden.
Omfång	165 s. Rollista (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	12
Färg papper	15
Dia	3
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Reklamtryck
Språk	Svenska