Ödets hand (1977)

Den berömde författaren Clive Langham tänker på aftonen innan sin 78:de födelsedag ut sin sista roman i vilken han skriver om sig själv och sin familj. Samtidigt plågas han av mardrömmar: ett stort antal människor arresteras och hålls fångna i ett stort stadion. Gradvis börjar romanens personer dyka upp i mardrömmarna. Ett av kapitlen i romanen behandlar Clives hustrus självmord. Var författaren ansvarig till hennes död? Och hade denna händelse betydelse för hans relation till sonen Claud? Den påhittade delen innehåller ifrågasättandet av en anklagelse som Claud formulerar i en process mot en ung soldat, Kevin, som är ställd inför rätta för ett barmhärtighetsmord på en gammal gubbe. Anklagelsen för advokaten Claud in i en konflikt med sin hustru Sonia. Hon avslöjar för Claud att hon blivit förförd av Kevin. För första gången funderar Claude allvarligt på att lämna henne och i stället börja ett nytt liv tillsammans med sin älskarinna Helen. Men Helen berättar att hon lider av en obotlig sjukdom och bara har ett par år kvar att leva. Dessa påhittade eller drömda scener blandas med de ur verkliga livet, vilka äger rum i Clives trädgård. Och medan den gamle författaren firar sin födelsedag i kretsen av sin familj, uppträder romanens personer i verkligheten i en helt annan dager.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Inget fel i att verkligheten utspelas i huvet på en gammal gubbe - sånt har roande hänt förut - men på vägen från det verkliga till det tänkta till bilden av det tänkta och till oss försvinner det konkreta som flagor och flisor från ett stenblock fallande längs en bergssida. Det brakar. Det dånar. Men vad blir kvar? Ett dammoln. Ett döende eko.

Här kanske också minnet av några utmärkta skådespelarprestationer, främst av de neurotiska nyansernas mästare Dirk Bogarde, men också av den magnifike gamle stilteaterkolossen John Gielgud.

Kring sig i filmen har de slottssalar, chateauviner, Yves St Laurent-kläder, sofistikation. Det är mondänt, kallt, och fjärran.

Deras problem blir därefter. Resnais formulerar dem intelligent och med poetiskt bildspråk. Men i huvet på denna unga gubbe tvivlas denna gång för fjärmat på verkligheten." Mario Grut i Aftonbladet

"Jag vill inte förneka att Resnais får fram en krypande katastrofstämning på det här viset, en stämning som ingalunda minskas av en något soligare och vemodigare avslutning utanför diktarskallen.

Och som varning för den framtid som kanske redan är utstakad åt oss om inte alla goda krafter mobiliseras har väl filmen sitt berättigande.

Felet är att det finns en kyla också i Resnais' berättarstil. Den blir för abstrakt och uträknad, och han kan inte längre vända den i lysande segrar som i sina första nyskapande filmer.

Det är fortfarande briljant, men efter ett tag lyser ritbordet igenom, och man tappar intresset för personerna det handlar om. Fast John Gielguds intelligente tjyvgubbe på dödens tröskel minns jag gärna!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Alain Resnais är en av de sällan producerade storregissörerna. Och biograferna har inte visat hans förra film STAVISKY - en fransk Kreugerhistoria, mästerligt placerad i ett stilfullt 30-tal.

ÖDETS HAND är inte lika lättillgänglig. Men den är gjord med samma absoluta precision. Ett detaljporträtt av en drömverklighet som utvecklas enligt sin egen dystra, nattliga logik. Innan de onda tankarna viker för solen, värmen och gemenskapen vid morgonens ljusa födelsedagsfest.

Alain Resnais blottlägger som en obducent. Utan värme och medkänsla. Den utsökta elegansen är isande kylig. Men han bör för denna enda gång inte kritiseras därför." Bernt Eklund i Expressen

"Det sägs att Alain Resnais saknar humor men eftersom han genom åren varit mycket beroende av de manusförfattare han anlitat är det möjligt att de svart absurda skämt som förekommer skall tillskrivas dramatikern David Mercer och naturligtvis också filmens skådespelare med i spetsen den fantastiske John Gielgud i rollen som författaren.

ÖDETS HAND är en komplicerad film, det skall inte förnekas, men dess komplikationer är av det utmanande slag som tvingar åskådaren till uppmärksamhet och intresse. Det är en film om själens lust och kroppens obotliga ensamhet, kanske inte ett mästerverk men definitivt den bästa film jag sett på en svensk biograf i år." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se