Elefantmannen (1980)

År 1884 bevistade en viss dr Frederick Treves en privatföreställning, vars attraktion utgjordes av den s k Elefantmannen. Vad den unge läkaren fick se var ett haltande, illaluktande mänskligt vrak, vars groteskt vanställda ansikte var oförmöget att visa några som helst känslor. Delar av kroppen var täckt av svampliknande hud. Treves ordnade så att Elefantmannen -- den 21-årige John Merrick från Leicester -- kunde komma till en föreläsning vid stadens berömda Medical College, som hörde samman med London Hospital. Treves undrade först om mannen var imbecill. Men så var inte fallet. Treves upptäckte efterhand att Merrick "var i besittning av höggradig känslighet -- och värre än allt annat -- hade en romantisk läggning." Sjukdomen Merrick led av hade inte angripit hjärnan. En dag förlorade läkaren kontakten med sin patient. Polisen beslöt nämligen att stänga "nöjesetablissemanget" och dess ägare begav sig till kontinenten med Elefantmannen. Merrick såldes till en annan tivoliägare, men lyckades på ett mirakulöst sätt ta sig tillbaka till Lonon, där han kollapsade på Liverpool Station. Polisen fann ett visitkort, som tillhörde Frederick Treves. Man lät kalla på läkaren, vilket blev upptakten till en ny tillvaro för Elefantmannen. John Merrick dog på sjukhus en aprildag 1890.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Den är gjord i svartvitt, för att undvika monsterfilmens spektakulära effekter. Den handlar om outsidern på vilken omgivningen inhöstar endera pengar eller medicinsk berömmelse. Den skildrar det objekt som livet igenom befann sig i det sociala tittskåpet. Den angriper tittskåpsfunktionen.

Men står vi inte själva framför tittskåpet? Är biografernas tittare 1981 ädlare än londonslummens tittare 1884?

Upphovsmännen behöver inte rodna, eftersom filmen är mera dämpad än demonstrativ och mera medkännande än hemsk. Men risken finns att publiken behöver göra det.

John Gielgud och Anthony Hoppkins framför, utan en fadäs med stämbanden, var sin version av den brittiska stilteatern i dess allra som ståtligaste tappning. Spelmässigt liknar filmen ett dygdemönster; låt vara att det stundtals märkvärdiga utfallet av titelrollen till lika delar kan tillerkännas John Hurt och maskören.

Att det gäller ett fantastiskt verklighetsfall betyder inte automatiskt att det blivit en fantastisk film. Som sådan är den nämligen, prispokalerna och de utländska hyllningarna till trots, inte mera uppfordrande än ett viktorianskt kabinettsfoto." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Men för att ge detta drama liv, krävs att publiken görs delaktig. Sitter inte också vi på en freak show? Vilka fördomar bär vi inte själva på mot avvikelser från det "normala"? Vilka förutsättningar kräver vår egen humanitet, när "har vi råd" med den?

David Lynch lämnar inte bara publiken i sticket, han vrider dessutom historien mot det ofarligt sentimentala.

Här finns inte som hos Jack London en sociologisk ambition och politisk kritik; inte helelr, som hos filmföregångaren Herzogs Kaspar Hauser, någon kulturkritisk riktning.

Tvärtom: underklassen är bokstavligen en underklass: brutal, obilad, omänsklig. John Merrick blir människa först i borgerlighetens trygga humanistiska famn. Ja, biopubliken får inte ens se honom förrän han räddats under sin "manager" -- av Freddie Jones utformad som en försupen psykopat med antydd homosexualitet.

Att vänta med att göra Merrick till människa, såsom Lynch gör, är ett skräckfilmstrick som hör hemma i "Hajen".

Men jämsides med obehaget inför "Elefantmannen" infinner sig också en motvillig beundran: för konsekvensen i miljöskildringen, i den svart/vita filmens alla nyanser (denna tid som annars brukar beljugas i färggrann planschform), för John Hurts bräckliga, ständigt kärlekssökande stämma, i Anthony Hoppkins sammanbitna moraliskt tvehågsna läkargestalt.

Det är inte deras skuld att "Elefantmannen" inte blir den utmaning historien om John Merrick borde vara också för oss." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Filmen har också blivit ett verkligt värdigt porträtt över en värdig människa som fötts till en ovärdig värld. Omgivningen med dess goda och onda krafter -- är känsligt och intelligent framställd av den spännande regissören Lynch. Victorias London har han återskapat med sällsynt dokumentär skärpa, lika mycket för örat som för ögat.

Utan försköningar har den fulaste av människor blivit till en ovanligt vacker film." Camilla Lundberg i Expressen

"När man hör att det gjorts en underhållningsfilm om "det mänskliga monstret" John Merrick så drar man onekligen öronen åt sig. Merrick var en ohyggligt missbildad ung människa som levde i drottning Victorias England och visades för pengar som ett kringresande tivolis främsta attraktion. (Hans levnadsöde beskrevs i en artikel i SvD den 23 mars.)

Att göra en film om denna olyckliga människa; vår tids sätt att visa honom för pengar? Nej, det är det inte. Så som den amerikanske regissören David Lynch lagt upp sin film och -- med några av Englands styvaste skådespelare i rollerna -- genomför den, får den mirakulöst nog aldrig tycke av sensationsmakeri.

Lynch gör historien om "Elefantmannen" (Merrick kallas så) till en fyllig tidsskildring i mustigt svartvita färger -- John Hurt i titelrollen gör den samtidigt till en tidlös berättelse om människoandens förmåga att övervinna även de vidrigaste omständigheter. Kanske ordet människoande låter en smula patetiskt: John Hurt håller på allt sätt tillbaka patetiken kring figuren." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se