Ett "perfekt" par (1979)

Alex Theodopoulos tillhör en grekisk invandrarfamilj som styrs av en mycket dominerande fader. Sheila Shea är sångerska i en popgrupp, vars medlemmar lever som en storfamilj i en rymlig vindsvåning. Genom Dataträffen möts detta till synes ganska omaka par, och det blir många invecklade, både stormiga och ömma turer innan de två på allvar finner varandra -- hans familj och hennes popgrupp till trots.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Intrigen bakom denna lyckosaga är tunn som en chiffongblus. Och inte är varken miljöskildringar eller personteckningar tyngre. Men det hela är gjort med proffsig hand och säker framtoning av huvudrollsinnehavarnas personliga särdrag. Det ger spelet en sympatisk naturlighet. Det gör filmen lätt underhållande.

Altman har väl därmed inte hejdat sängkammarfarsens utslocknande. I en gammal falnande genre har han dock hittat en och annan glöd att underblåsa. Nåt storartat fyrverkeri blir det inte av gnistorna. Men en sevärt småtrevlig komedi." Mario Grut i Aftonbladet

"Det omaka paret -- något överårig överklass-son och vilsen rocksångerska -- blir det "perfekta" paret i äktenskapsförmedlingens dator.

Så kan det förmodligen gå i datorvärlden och visst räcker ämnet för en lagom lätt komedi. Med gott tempo, kvick dialog och några nypor ömsint ironi skulle det kunna bli en ordentlig underhållningsfilm av gammal god annandagspremiärklass.

Men Robert Altman måste tydligen göra det svårt för sig. Han väljer att spela upp temat i tungt långsamma sekvenser. Av en rolig idé blir någonting som inte kan kallas annat än konstigt. Lättköpt sentimentalitet blandas med utdraget exekverade farsgags.

Kanske vill Altman egentligen säga något om människors vilsenhet och livets förkonstlig såväl i rika salonger med klassisk musik som i popvärldens skenbara normlöshet. Med denna djupsinnighet förefaller mig i bästa fall obegriplig och snarast falsk." Anders Mellborun i Dagens Nyheter

"Den här filmen är gjord av Robert Altman. Han är en annorlunda regissör, som lassar över mycket jobb på sina skådespelare, låter dem leta sina egna vägar genom historien, själva forma sina repliker.

Ibland blir det väldigt bra -- bäst hittills i NASHVILLE i början av 70-talet. Ibland blir det lite trubbigt i snacket. Här har det blivit en svängig berättelse -- ibland drastiskt humoristisk, ofta vemodig, stundom slirande ut mot Lady och Lufsen-romantiken.

En del personer förblir anonyma (det gäller speciellt popgruppens medlemmar). De andra framstår som alldeles vanliga ovanliga människor.

Jag tycker om dem." Bernt Eklund i Expressen

"Den senaste Altmanfilmen kallas ETT PERFEKT PAR och skulle med lite god vilja kunnat kallas ett intressant misslyckande. Det som är intressant är hur Altman försöker konfrontera två familjebildningar genom att låta en ur vardera mötas via en s k dataträff. Han kommer från en patriarkalisk, grekisk antikhandlarfamilj, hon från en sånggrupp som lever i ett minst lika toppstyrt kollektiv. Ingen av de två kommer loss från familjen hur goda deras intentioner än är.

Tyvärr för publiken så får Altman inte särdeles mycket ut av sin goda idé, mest beroende på att han slarvat å det våldsammaste vid manusskrivandet och i stället för meningsfylld dialog så småningom sett sig tvingad att fylla sin film med tröttsamma sångnummer. Bättre hade nog varit om Altman släppt sången och klippt till en kortfilm av de minuter av ETT PERFEKT PAR som är underhållande." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se