Hungermarschen (1982)

Media (1 st)

En man i arbetarkläder från seklets början står på en gaffeltruck och svänger med en röd fana. Han deklamerar att revolutionens stund nu är inne. I bakgrunden till filmtiteln en teckning på några människor som håller en banderoll med texten: "Arbetets frukter åt de som arbeta". Kameran sveper över ett öde Kramfors; fabriker, hyreshus, rikemanshus står tomma och övergivna.

Ådalen 1917: Kriget har medfört hård ransonering på allt. Arbetarna i Kramfors svälter. De äter bröd som bakats med sågspån. Så kallade potatisgulascher, som säljer svartabörsvaror, tjänar pengar. Ådalen 1981: Arbetarfamiljen som spelar huvudrollen i dramat "Hungermarschen" - mamma Berit, pappa Bengt med son och dotter - har svårt att betala räkningarna. Liksom 1917 års familj klarar de inte att köpa allt de behöver, t ex skor. Filmen växlar nu mellan dramat 1917 och samtidsskildring åren 1981 och 1982.

1917: Ett barn begravs därför att modern svalt så svårt att hon inte hade mjölk. 1981: Berit berättar om hur bra hon trivs med sextimmars arbetsdag. Bengt berättar om hur han började som snickarlärling vid 14 års ålder. Deras största problem är att de inte får ekonomin att gå ihop. Ute på kyrkogården, där 1917 års svältoffer är begravda, reflekterar en medelålders man över hur svårt det är att vara arbetslös. 1917: Kvinnorna från Kramforsområdet som i folkmun kallas "Svälte" stormar en affär när de får reda på att det inte finns något fläsk eller andra varor att köpa. Polisen arresterar några av kvinnorna, men får ducka för barnens stenar. 1981: I skolan diskuterar lärarinnan hur svårt det är att bli arbetslös. Bengt visar den ödelagda Sandvikenfabriken, som lades ned 1979.

1917: Kramforsverken. Några arbetare drar historier för varandra under matrasten. Sedan kommer de in på ryktet om att fackföreningen gjort upp med fabriksägaren, och de är ense om att det behövs ett starkare fack. En arbetare talar om en ny, syndikalistisk fackförening. Fabriksägaren kommer plötsligt in och avbryter. Han pressas om de uteblivna matransonerna men skyller ifrån sig på krigets omständigheter och uppmanar ironiskt arbetarna att demonstrera för saken. 1981: Vice fackordföranden Elving Holmlund erkänner att det är svårt att veta vem facket ska förhandla med när ägandet blir alltmer anonymt. Det mesta facket sysslar med är planering för uppsägningar. På Väja sågverk har datorstyrd produktion tagit över allt fler arbeten. Två äldre arbetare talar om hur de tidigt lärt sig lyda och därför varit alltför lydiga och aldrig ställt krav. Nu går de arbetslösa och är trötta på att gå den n-te AMU-kursen som inte leder till arbete.

En fackledare på sågverket berättar om vilka omfattande utredningar det lokala facket gjort för att rädda kvar sågen, men när de åkte ned till Stockholm för att presentera sitt material för näringsministern möttes de bara av nonchalans. 1982: Sågen är nyss nedlagd. Travar med färdigsågat timmer ligger på den öde gårdsplanen utanför fabriken. En fackledare med svår kärlkramp och som nyss haft hjärtinfarkt berättar från sjukhussängen om hur arbetarnas öde efter nedläggningarna bara ignoreras.

1917: En kvinna kommer till arbetarfamiljen för att återge ett tal Kata Dalström hållit i Folkets Hus. I talet betonar Kata allas lika människovärde oavsett klass och börd. Nere i affären är det åter upprorsstämning, eftersom det bara finns 400 liter mjölk till 300 familjer. Kvinnorna hoppar över affärsdisken och hittar flera kilo smör som gömts undan. De delar alla på smöret. På väg till militärförläggningen för att tala med soldaterna möter ett arbetartåg en präst, vars hem plockas på det undangömda överflödet av livsmedel.

1981: Några arbetare går runt i Kramfors för att samla in namn mot den bristande planeringen inför den stundande nedläggningen av Kramforsverken, en av traktens största arbetsgivare. De får ihop 6.000 namn på listor, med vilka de åker ned till regeringen i Stockholm. Statsministerns sekreterare släpper dock inte in dem till regeringsmötet, och de tvingas lämna sina papper utan att själva få berätta om situationen för regeringen, något som de begärt. 1917: Arbetartåget har nått militärförläggningen och uppmanar soldaterna att inte gå emot arbetarna. Efter viss tvekan höjer flera soldater sina knutna nävar för att visa sitt stöd. 1981. Textilfabriken Eiser i Sollefteå ockuperas när nedläggningsbeskedet kommer. Utsända journalister från hela landet strömmar dit. 1982. De sparkade kvinnorna bildar kooperativet Sollefteå Trikå och driver verksamheten vidare.

1917: Strejk utbryter på Kramforsverken. 1981. En samling sparkade arbetare från nedlagda snickerifabriken Kalmar Interiör ockuperar Arbetsförmedlingen och kräver arbete. 1917. Första maj. Arbetarna demonstrerar. 1981: Första maj. Arbetarna demonstrerar. 1917. På en lokal tidning går ryktena om ett förestående uppror i samband med demonstrationen. En redaktör beger sig till demonstrationen för att medla mellan arbetarna och fabriksägaren. 1981: På lokaltidningen Nya Norrland diskuteras de många fabriksnedläggningarna. 1917: Förstamajtåget har nått fabriksägarens hus. Redaktören försöker lugna arbetarna, men fabrikören hämtas ut på backen och ställs till svars. En strid mellan olika förespråkare för reformism respektive revolution utbryter.

1981: En fackledare talar om socialdemokratins misslyckande med att fortsätta att driva förändringspolitik. För honom handlar politik inte bara om att få det materiellt bättre. En präst bildar föreningen En framtid för Kramfors för att försöka mobilisera nya initiativ hos människorna i samhället. Åter sveper kameran över Ådalen. En omgjord version av sången "Sådan är kapitalismen" hörs. Prästen talar om den nya tidens anonyma företagsägande och anser att de som äger företag på orten måste flytta dit. Vi ser fotografier av arbetare och skolklasser från förr och nu.

Pressreaktion Svensk filmografi

Några kritiker ansåg att filmen var drabbande, medan andra ansåg den beskäftigt agitatorisk och konstnärligt fyrkantig.

Elisabeth Sörenson, SvD, jämförde med andra arbetarspel av amatörer, t ex Spelet om Norbergsstrejken: "Men den här sortens amatörism som i sitt sammanhang rent av får ett värde låter sig inte utan vidare överföras till ett annat medium. Gör man det i alla fall riskerar man att pekoralet blir fullt synligt och det är dessvärre vad som hänt i Hungermarschen. Bristerna förtydligas av att nutidsskildringen ideligen bryter in med sin formella säkerhet: de medverkande är inte längre amatörskådespelare, de är sig själva - även när de agerar som i ockupationen av arbetsförmedlingen. En utomordentlig scen. Samma kraft har scenen från Eiser-fabriken - men där hade man ju hoppats få något utöver vad massmedia redan förmedlat. Nu blev det bara ett av många punktnedslag. Jag förstår åtminstone delvis Wechselmanns tanke bakom det här varvandet. Historien upprepar sig visserligen inte, men på något kusligt sätt kan man känna igen vissa tendenser. Inte enbart detta att en ny fattigdom är på väg utan fastmer att en otäck myndighetston mot människor i underläge här och där är på väg tillbaka. Maj Wechselmann tar upp sådana tendenser - så mycket tråkigare att filmen inte fungerar särskilt bra."

Maaret Koskinen, DN: "Att amatörmässigheten i skådespelet lyser fram gör inte det minsta, snarare tvärtom. Är det någonstans som Wechselmann lyckas i sin intention att koppla dåtidens situation till nutiden i djupare mening så är det just här. Ty det som lyser igenom den historiska munderingen, den teatrala masken är den nutida verklighetens Ådalsbor, med en nöd och en kamplust lika rejäl som någonsin förfädernas. Vad vi med andra ord ser är människor som i såväl bokstavlig mening som bildlig mening axlat sina förfäders mantlar. Andra gånger lyckas Wechselmann inte lika bra med denna tidskoppling. Ett exempel är när hon klipper från en dåtida familj som äter barkbröd till en nutida familj kring ett bord där någon konstaterar att 'det blir ett hårt år i år'. Effekten tenderar tyvärr att bli både paradoxal och lite parodisk. Dåtidens så påtagliga nöd snarare skymmer än klargör sikten till våra dagar.

Förenklade jämförelser av detta slag tenderar med andra ord att förminska den mycket reella men inte desto mindre annorlunda nöd som ligger i nutidens arbetslöshet. Då talar Wechselmanns bilder ur nuet - utan skymmande jämförelse - av öde och ekande tysta fabriksgolv så mycket högre. Eller arbetare som varslats om uppsägning inom en månad och som i bister tystnad sopar upp framför fabriksporten. I dessa arbetslöshetstider är det förvisso en aktuell och viktig film Wechselmann gjort. Men paradoxalt nog också en märkligt otidsenlig film, framför allt vad gäller sättet att berätta. Att t ex konsekvent framställa arbetare som kärvt fåordiga men vältaliga och chefen som en svettig rödbrusig ironiker är bara ett exempel på det slags förutsägbarhetens estetik som jag tror ingen är betjänt av.

Jämför då med Leo Hurwitz senaste film Samtal med Peggy. Också den kopplar ihop en dåtida nöd med en nutida och är uppenbarligen sprungen ur en väsenslik indignation över sakernas tillstånd. Men genom sin formella lek med filmmediet, sin lust att i äkta brechtsk anda ifrågasätta också det väckte han hos åskådaren lusten att göra detsamma, lusten till kamp mot saker och ting 'som de är'. För Wechselmann däremot, tycks filmmediets främsta funktion vara att registrera, att vara entydig, självklar. Och kanske är det just denna självklarhet som är problemet; att den - sina deklamatoriska utropstecken till trots - inte är agitatorisk nog för att skaka om dem av oss som behöver det mest."

Gunilla Boëthius, AB: "Hungermarschen 1917 framställs entydigt, grovt tillyxat och folkligt i de många inklippta scenerna från arbetarspelet. Men där drev hungern människor att handla, rent handgripligen. I dag är förvirringen större och kampen svårare i och med byråkratins alla kringelikrokar. Till en början irriterade jag mig på den lite beskäftiga tonen i Maj Wechselmanns film, jämförelserna mellan förr och nu blev övertydliga, det blev för mycket budskap och för lite film. Men efter hand som man lär känna ådalingarna och upplever deras ångestfyllda vardag så blir filmen mer och mer gripande. Maj Wechselmann vinner genom sin envishet. Hon släpper inte sitt ämne så lätt, hon tvingar oss att se den enorma utsugning som pågår i Ådalen och hur den drabbar människor vare sig vi vill det eller inte."

Kommentar Svensk filmografi

Var stockholmspressen tämligen sval mot Maj Wechselmanns film, så var tongångarna i norrlandspressen helt andra. Där fick den stor uppmärksamhet och filmen bemöttes mycket positivt. Men det fanns de i huvudstaden som uppenbarligen tyckte annorlunda än recensenterna. Mia Tottmar i Stockholm-Tidningen bedömde filmen ungefär som sina kollegor, men det dröjde inte länge innan det kom insändare och debattartiklar som tog Hungermarschen i försvar. Det sista debattinlägget kom 16.12.1982 från författaren Björn Elmbrant, som skrivit boken om hungermarschen och som själv medverkade i filmen. Han försökte förklara skillnaderna i reaktionerna mellan Norrland och Stockholm, filmkritiker och vanliga arbetare, så här:

"Men på något sätt måste fenomenet förklaras, fenomenet att Nils-Petter Sundgren på TV, för att ta en ytterlighet, sannolikt tycker att Hungermarschen är en underlig, pinsam liten film, samtidigt som jag är övertygad om att en medelålders järnbruksarbetare från Avesta kan komma att se filmen med tårar i ögonen. Det är de två kulturerna. Det är inte fråga om en motsättning mellan intellektuella och proletärer, ej heller mellan finkultur och skräpkultur. Det är en skillnad i livssituation och verklighetsuppfattning.

Det är samma glapp, som gör att det vackra innefolket på TV i Stockholm ifrågasätter att vi har en kris i Sverige genom att åka till soptippen och plocka fram hela, dyra möbler som hamnat där. De har en inlevelse i dessa möbler, samtidigt som de saknar inlevelse i det ohyggliga i att ett växande antal unga i Norrbotten begår självmord. Vad är kritikens och journalistikens uppgift? Att konstatera, att det finns två kulturer och sedan hasta vidare? Eller att söka överbrygga klyftan, leta gemensamma beröringspunkter, förklara om än inte försvara?

Jag noterar den väldiga mängd text, som producerats av storstadstidningarna för att förbereda människorna på E.T., vad det är, varför filmen gjorts, hur den gjorts. Jag läser artiklar om detta med största nöje, även om jag är skeptisk till det 'trendiga'. Men var finns motsvarande artiklar om Hungermarschen, som försöker vara pedagogiska, diskutera och stilla vår nyfikenhet? Det har varit skralt beställt med nyfikenheten och det förvånar mig. Handlar det om inlevelsen? En plastdocka från rymden, som berättar om andra världar, är kanske lättare att leva sig in i, än de människor i Sverige idag, som lider och dör."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se